Stämnings-skapande småskrifter

av Peter Nyberg

Skriftserien ”Lilla e” återuppstod i maj 2022 på Ellips förlag i och med utgivningen av nummer 2, Heidi von Wrights Solkatt på vit vägg och nummer 3, Håkan­ Lindgrens Ett ljud. Eva-Stina Byggmästars Min amatörbotaniska självbiografi (2012) var det första numret i serien och min förhoppning är att det inte dröjer tio år innan nästa nummer ges ut. Framför allt går Ellips häften att jämföra med de svenska förlagen Trombones Svavel-serie eller Ellerströms Lilla serien. Det enkla utförandet ställer krav på en formgivning som går att variera utan att helhetsintrycket bryts. Ellips formgivare Fredrik Bäck lyckas utmärkt med att göra vackra häften genom repetitiva vita mönster på de pastellrosa och mintgröna omslagen.

Heidi von Wrights Solkatt på vit vägg är främst poetisk i meningen att texten helt saknar prosaberättelsens dramaturgi och innehållsliga framåtrörelse. Efter hand arbetas ett du fram, vissa partier riktas således till någon, men det är osäkert vem du är. Inte desto mindre är poesin laddad med innebörder, språket som betecknar tillvaron fylls av kontraster och upprepningar vilka filtrerar fram en känsla av att något annat, något utanför det synliga, är närvarande: ”Det såg ut som om en bit av den mörka natten blivit kvar. Men det var skogen som kommit närmare. Mossan som stenarna klätt på sig. Som förklätt träden”.

Jag leds in i texten genom att poeten direkt ger anvisningar: ”Problemet börjar inifrån. I texter. I kroppar. I hus.” och den avslutas med början av textarbetet: ”Jag började skriva och rita. Teckna ner. Upptäcka”.

Håkan Lindgrens Ett ljud har skräckberättelsens struktur. Den berättas inifrån ett jag vars mentala hälsa går att ifrågasätta och som därför blir opålitligt. Författaren skriver fram en avig karaktär som menar att den rädsla han dras mot bara är ”en dörr till det jag söker, det som ännu är okänt”. Han träffar nya människor men klarar inte riktigt av gemenskapen utan framträder arrogant mot alla utom mot en kvinna, som det går att ana att han vill ha något mer än samtal med.

En stor del av anspänningen utvinner Lindgren genom karaktärens vandring i sina omgivningar. Han ägnar sig åt nattliga upptäcktsfärder i ödehus, har mardrömmar, syner av varelser som visar sig vara skuggor. Gestalten lever i ett slags gränsvärld där delar av miljön uppstår, fladdrar till och försvinner. Det är därför svårt att säga vad som sker i gestaltens inre och vad som sker i hans yttre verklighet.

Både von Wright och Lindgren sträcker sig efter något som är svårfångat, något som finns i periferin och bara kan anas. Även om texterna är olika har båda författarna en extraordinär känsla för konkretioner och hur dessa skapar stämningar. Det ger de två numren i skriftserien en mycket vag gemenskap men gör dem fascinerande att läsa sida vid sida.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.