Vänskapens tallösa skiftningar

av Camilla Thelestam

Riikka Oksanen har i sin uppsättning Min fantastiska väninna sammanfattat Elena Ferrantes populära bokserie.

Elena Ferrantes namn drog som en virvelvind över den litterära västvärlden efter att Neapelkvartetten gavs ut på olika språk under första delen av 2010-talet. Namnet visade sig vara en pseudonym och fortfarande spekulerar man om vem som gömmer sig bakom den.

En nästan osannolik vänskap

I Lillans ambitiösa uppsättning kastas vi in i småflickorna Lilas och Lenùs allra första möte där deras älskade tygdockor får en avgörande roll. Under kvällen får vi sedan följa deras hoptvinnade öden i efterkrigstidens fattiga Neapel under ett halvt sekels tid. Dramatiseringen som nogräknat håller sig till böckerna är gjord av April de ­Angelis (samt Juho­ Gröndahl och Riikka Oksanen­). Eftersom materialet är så omfattande blir det koncentrat på koncentrat när de fyra tegelstenarna har bantats ner till en föreställning på tre och halv timme. Men för den som har läst böckerna känns slutresultatet på scenen nästan självklart – jo, just dessa händelser kommer man ihåg!

Starkt stiliserat grepp

Föreställningen som i Riikka Oksanens regi skickligt kör med snabba klipp scenerna emellan är ändå tydlig också för den som aldrig läst romanerna. Det enda som nog kan vålla bekymmer är det enorma persongalleriet i en föreställning där de flesta av skådespelarna spelar ett flertal olika roller.

Livet i Neapel beskrivs av Ferrante som kringskuret, hårt, våldsamt och fattigt men samtidigt skildras det med ömhet. På scenen har helheten fått en starkt stiliserad och till och med komisk tusch av regissören. Kavalkaden känns ibland som en bilderbok, men en mångfacetterad och engagerande sådan. Dekoren av Vilma Mattila som består av flyttbara block är både mörk och skimrande.

Ut ur armodet

Lenù lyckas genom utbildning ta sig ut ur Neapels fattigkvarter medan den eventuellt mera briljanta Lila stannar kvar i kvarteren. Deras livshistoria målar upp en bred bild av den häftiga samhällsutvecklingen från 1950-talet fram till millenieskiftet; studentrevolter, camorran, den gryende feminismen, med mera.

Huvudpersonernas livslånga vänskap beskrivs i både dess mörka och ljusa nyanser. Den ger hopp och sporrande impulser men den gör också tärande ont. Det är speciellt i de stumma stunderna på scenen som skådespelarna Pia Andersson (Lenù) och Cecilia Paul (Lila) med finess lyckas uttrycka outtalade tankar och känslor. De får stå kvar som pjäsens absoluta centrum och vännernas olikhet fascinerar. Skådespelarna bjuder på ypperliga tolkningar. Cecilia Paul ger oss en minnesvärd bild av en samtidigt stark och skör kvinna som lever under press av sin omgivning.

Mot slutet blir det bråttom

Peter Kanerva gör en mångskiftande rolltolkning som Nino Sarratore, mannen som fungerar som språkrör för tidens politiska stämningar och det blir honom de båda flickorna faller för. I de otaliga övriga rollerna skapar ensemblen träffsäkra och igenkännbara figurer såsom Alexander­ Wendelins Stefano, Rasmus­ Slätis och Lumi Aunio som de lokala gangsterbröderna Solara, för att inte glömma Joachim­ ­Wigelius som den festliga intervjuaren i författarframträdandet och Sanna Majuri i flera skepnader. Man lyckas teckna det omgivande persongalleriet med skarpa konturer men ingen av personerna hinner ges något djup.

Efter pausen verkar man få speciellt bråttom med att återberätta många händelser på kort tid och de komprimerade glimtarna (om också skickligt framförda) dämpar udden av föreställningens slut.

foto ilkka saastamoinen

Lilla teatern: Min fantastiska väninna. Baserad på Elena Ferrantes romaner Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går, Det förlorade barnet. Dramatisering: April de Angelis. Manusbearbetning: Juho Gröndahl, Riikka Oksanen. Översättning: Johanna Hedenberg. Regi: Riikka Oksanen. Scenografi och kostym: Vilma Mattila. Ljusdesign: Sofia Palillo, Ljuddesign: Ville Aalto, Ilkka Tolonen, Videodesign: Tinja Salmi, Mask: Maija Sillanpää, Komposition av ”Lenù & Lila” -temastycket: Ville Aalto. I rollerna: Pia Andersson, Cecilia Paul, Lumi Aunio, Peter Kanerva, Sanna Majuri, Pia Runnakko, Ursula Salo, Rasmus Slätis, Alexander Wendelin, Joachim Wigelius. Spelar fram till slutet av december 2022.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.