Förra veckan lät Helsingin Sanomat sina läsare ta del av ett test: hur woke är du? Artikeln som testet ingår i baserar sig på ett (inte ännu referentgranskat) manuskript av en forskare i socialpsykologi vid Åbo universitet.
Användningen av begreppet ‘woke’ i både artikeln och forskningen orsakade som förväntat mycket kritik och diskussion på sociala medier. Reaktionerna är inbyggda i genren, som representerar en större trend där amerikanska kulturkrigsteman och -begrepp sprider sig runt världen. Särskilt under de senaste åren har ‘woke’ blivit ett av de centrala begreppen inom de delar av den finska politiska diskursen som mestadels äger rum online.
Själva begreppet ‘woke’ har genom tiderna haft lite olika betydelser och användningar. Ursprungligen användes det av svarta amerikaner för att syfta på medvetenhet om rasistiska strukturer. På 2010-talet började begreppet i högre grad användas av vita sympatisörer och utvidgades för att syfta på medvetenhet om alla tänkbara former av förtryck och ojämlikhet. ‘Woke’ blev snabbt trendigt som ett slags samlingsbegrepp för vänsterliberala politiska positioner i allmänhet.
Någon mycket mera detaljerad, allmänt accepterad definition för denna moderna användning av ‘woke’ existerar inte.
Begreppets vaghet möjliggjorde enorm spridning men inte långvarighet. Rörelser utvecklas och i dag är det få som själv identifierar som ‘woke’. Begreppet används snarast med ett visst ironiskt avstånd, eller i kritik av aktörer som cyniskt använder sig av ytliga vänsterliberala värderingar i ekonomiskt eller personligt vinstsyfte.
Samtidigt har begreppets användning etablerat sig som en högerkonservativ skrämseltaktik, vilket idag utgör den överlägsna majoriteten av användningen. Den konservativa högern har inte heller någon entydig definition av ‘woke’, utan begreppet fungerar som en tom signifikant. I denna användning blir ‘woke’ synonymt med intersektionell feminism, politisk korrekthet och cancel-kultur – ett samlingsbegrepp för den konservativa världsbildens och identitetens ”fiender”. ‘Woke’ framställs som farlig totalitarism och konspirationsteorin om kulturmarxism figurerar ofta i bakgrunden.
I takt med de amerikanska kulturkrigens intensifiering har det redan vuxit fram en hel industri av konservativ woke-panik. Journalister, politiker och övriga mediepersonligheter bygger upp karriärer av att bli upprörda över kulturell och social utveckling de benämner ‘woke’. Anti-woke-retoriken har blivit en central del av republikanernas valstrategi och kommer sannolikt också att synas till i vårt kommande riksdagsval.
Detta reaktionära maskineri har i praktiken monopol på användningen av ‘woke’ i dag. Det ensam gör en neutral användning av begreppet så gott som omöjlig. Att försöka ”ta tillbaka” begreppet är knappast heller något alternativ, eftersom motreaktioner är kulturkrigarnas främsta livsvillkor.
Visserligen kunde man säga att betydelsen aldrig varit solklar och i grund och botten inte har förändrats så mycket, om man bara ser ‘woke’ som ett samlingsbegrepp för allt som förknippas med progressiva värderingar och kamper. Men vem som får avgränsa begreppet har en avgörande betydelse för hur det fungerar, vad det konnoterar och en hurudan världsbild det speglar. I dagens användning är ‘woke’ inte något som progressiva står för, utan något som konservativa är emot.
