Min spontana känsloreaktion mot folk som är woke är entydigt negativ. Utifrån en reflexiv självdistans kan jag ändå fastslå att wokeness framställer ett lämpligt föremål för något slags aggression jag går och bär på helt oberoende av dessa människor, många av dem vänner. Det hela gör mig inte särskilt orolig över mitt psykiska välbefinnande. Jag tror trots allt att varje person i vårt samhälle bär på ett överskott aggression som bara lurar på lämpliga föremål för utlopp. Frågan är bara om personen ger aggressionen omedelbar tillfredsställelse, vänder den mot sig själv eller gör något kreativt av den.
Woke” debuterade som ett uttryck i afroamerikansk slang. Där syftade det på att skapa medvetenhet om rasförtryck i USA. Ordet användes som en kritisk gest för att skapa solidaritet bland afroamerikaner. Det gällde att bevaka sin ställning och sina emancipatoriska intressen i ett samhälle genomsyrat av vit makt.
Efter en låt och en tweet av Erykah Badu kom ordet att få en mer allmän spridning som i samband med Black Lives Matter-protesterna fick dess betydelse att skifta från en solidaritetsskapande gest bland afroamerikaner till en term som betecknar enskilda personers allmänna medvetenhet om samhälleliga maktskillnader och privilegier. En verklig semantisk transformation! Nu betecknade det en individs moraliska status inom en av maktskillnader genomsyrad social kontext. Nu gällde det att visa sig medveten om sina privilegier. Det verkar vara i denna bemärkelse som ordet nått länder som Finland och Schweiz.
Snart genomgick ordet en ytterligare transformation. Det blev kapat av högerkretsar i USA. Deras propagandamaskiner malde ner det till en våldsam karikatyr, essentialiserade det till en påstått enhetlig ideologi. Nu kunde det användas som negativt slagord för att stämpla samtliga vänsterkrav som samhällsfientligt svärmeri. Nu gällde det att peka på moraliskt hyckleri. I detta bruk importerades begreppet i sin andra upplaga till länder som Finland och Schweiz. Snart uttalade sig ytterhögerfigurer i båda länder om deras oro över ”wokeismen”.
Vid det här laget verkar alla liberala anse att den tredje betydelsen helt tagit över. ”Woke” och ”wokeism” lär numera användas enbart som slagvapen mot anspråk på samhällelig rättvisa och kritisk diskussion om etniska relationer och genus.
De som igår kallade sig woke, avråder idag från att använda begreppet. Kort och gott: vita vänsterliberaler snor en afroamerikansk solidaritetsgest och överräcker den till ytterhögern som ett vapen riktat mot sig själva och afroamerikanerna.
För mig verkar emellertid ”woke”, ”wokeness” och ”wokeism” inte enbart fungera som högerns slagvapen, utan orden har också, vare sig vi vill eller inte, blivit en del av vardagsvokabulären. Där används de för att beteckna ett visst attityd- och beteendemönster. Svenska Wikipedia säger att woke ofta används som ett sarkastiskt uttryck för ”personer som anser sig vara medvetna och upplysta men som enbart förespråkar dessa ’godkända åsikter’ av ren konformism”.
Det som irriterar mig (eller låter mig rationalisera min aggression?) är mindre konformismen hos personer som obsessivt talar om sina samhälleliga privilegier än moralismen den förstärker. Det är inte heller skenheligheten hos borgare som klargör sina privilegier utan att motverka dem som oroar mig särskilt, utan snarare grymheten: njutningen i att få bestraffa andra för slarvigt språkbruk, njutningen i att framföra sin bildade insikt i de egna privilegierna i ett samhälle där bildningen själv är ett privilegium, njutningen i att belönas för att förnedra. Wokeness erbjuder ett beteendemönster som möjliggör ett tillfredsställande utlopp för aggression vilket lämnar allt materiellt herravälde oberört.
Som den vita adelsmannen Montaigne visade redan på 1500-talet hänger grymhet ofta samman med ett liv fyllt av illusioner. Woke-beteende är intimt förknippat med den sega liberala illusionen om att vi kunde förändra samhället genom att förändra vårt sätt att tala. Detta är en farlig illusion: Ord skaffar sig betydelse i språkspel. Språkspel äger rum i livsformer. Våra livsformer, hur vi lever våra liv samhälleligt, bestämmer våra språkspel, men inte vice versa. För att förändra samhället måste människor kunna handla tillsammans, organisera sig i solidariska grupper med makt att omforma tröga vanor, bruk och institutioner.
En röst i mitt huvud ryter att wokeness inte handlar om något annat än sådan borgerlig moralism. Den rösten är inte ensam. En annan sådan gormar ute i verkligheten. Den afroamerikanska forskaren och aktivisten Adolph Reed menar också att wokeness lever i vardagsspråket och betecknar ett verkligt fenomen. Också Reed menar att wokeness bara handlar om borgerlig moralism som tillåter folk att bevara samhälleliga herraväldesrelationer med gott samvete.
Jag tror att Reed har alldeles rätt. Också jag tror att wokeness handlar om moralism som lämnar herraväldesrelationer fullständigt oberörda. Men jag tror ytterligare att den splittrar vänstern på köpet. Den förlamar försök till verkligt transformativt handlande också genom att framkalla sådana reaktioner som Reeds och min inre rösts.
Jag tror nämligen att woke-beteende är ett bildat över- och medelklasskreaturs förtvivlade reaktion på en smärtsam erfarenhet av maktlöshet i ett samhälle som lovat hen en frihet som hen blir berövad varje dag. Å andra sidan splittrar wokeness som begrepp och fenomen solidarisk motmakt ytterligare genom att erbjuda Reed och mig just dessa vanmäktiga vänsterliberaler som föremål för vår aggression.
Det hela handlar alltså om att finna sätt att rikta vår aggression förnuftigt. Jag tror att ett förnuftigt föremål för vår aggression är alla verkliga herraväldesmekanismer som förhindrar var och en av oss att leva mindre miserabla liv. Ett förnuftigt sätt att rikta den aggressionen är genom solidariskt samverkande och kreativt handlande sociala grupper. I stället för självutnämnda språkpoliser föredrar jag ändå konkreta försök att förhindra den katastrof som är vårt samtida samhälle.
bild: pxhere