Arbetaren tiger inte

av Tom Karlsson

I två nya böcker synliggörs den svenska syndikalismen och anarkismen. 

 

”En svensk tiger” var en slogan under andra världskriget, för att tysta kritik mot Tyskland. Men, alla teg inte. Några tidningar fortsatte modigt att kritisera nazismen. Den mest frispråkiga var syndikalisternas Arbetaren. ”Arbetaren tiger inte” var deras uppnosiga svar. 

Tidningen har sedan starten 1922 kritiserat all överhöghet. I år firades hundraårsjubileum med en stilig och mångsidig bok. Arbetaren – 100 år som fri tidning, som redigerats av Fanny Hökby och Amalthea Frantz gör, med hjälp av mera än 30 skribenter, nedslag i tidningens historia. Det är en bragd av fackföreningen SAC Syndikalisterna att hålla sin tidning levande så här länge. 

Frans Severin var chefredaktör under de första stapplande tiderna. Redaktionen var inte den mest professionella, tryckpressen inte så pålitlig och man hade svårt att balansera mellan att vara medlemstidning och seriös dagstidning. Guldåldern kom då Albert Jensen övertog tjänsten 1928 och stannade kvar ända in på 1950-talet. Det var då Arbetaren fick sin unika plats i Sveriges presshistoria. Många av de teman som kännetecknar tidningen introducerades under Jensens tid. Redaktörerna för jubileumsboken lyckas väl med att visa tidningens utveckling och erbjuder en mängd intressanta artiklar 

 

Inte bara vit och manlig

Då tidningen ägs av en syndikalistisk fackförening är det naturligt att klasskamp och arbetsförhållanden är centrala teman. Boken visar hur Arbetaren funnits med där arbetarklassen gått ut i kamp, om det så var i Ådalen 1931 eller då gigarbetare och papperslösa kämpar för sina rättigheter på dagens arbetsmarknad.

Arbetaren är inte endast manlig och vit och det är inte heller Arbetaren. Kvinnokampen introducerades genom Albert Jensens hustru, Elise Ottesen-Jensen, mera känd som Ottar, och Moa Martinson. Ett feministiskt genomslag kom i slutet av 1990-talet, då tidningen könsbalanserades och förklarade sig, i likhet med SAC, som feministisk. 

Arbetaren har alltid varit en bro mellan fackföreningen SAC och olika folkrörelser. I texterna kan man läsa mycket om feminism, antifascism, miljö och klimat, samt kultur.

Under 1930- och 40-talet var Arbetaren en principfast röst i kampen mot fascism och nazism. Vilket inte hindrade den att också skarpt kritisera Sovjetunionen. Det var inte den auktoritära socialismen man kämpade för. Bevakningen av ytterhögern är också i dag ett centralt tema.

 

Namnkunniga skribenter

Själv kom jag i kontakt med Arbetaren genom att Stig Dagerman var kulturredaktör där. Han var en av många författare som skrivit i tidningen. Att ha tre nobelpristagare som medarbetare är inte illa. Eyvind Johnson och Harry Martinson är inte förvånande, men jag kände inte till att Albert Camus, då han fick priset, steg in på Arbetarens redaktion och erbjöd sig att skriva för tidningen.

Humor och satir har varit en del av kulturkampen. Därför har Hasse­­ Alfredson och Tage ­Danielsson passat väl in i tidningens linje och många av Sveriges främsta serietecknare har getts plats på sidorna. En mängd kända kulturpersoner nämns i boken, som finlandssvensk saknar jag ändå Harry­ Järv, som också flitigt medverkade. Tidvis har Arbetaren kunnat ses som ett språkrör för miljö- och klimatrörelserna. Tidningens engagemang i kampen mot kärnkraft drog med en mängd sympatisörer och man var tidiga med att skriva om klimatförändringarna och bidra till ett motstånd mot fossilkapitalismen.

 

Rapporter från Spanska inbördeskriget

Under spanska inbördeskriget 1936-1939 hade Arbetaren egna korrespondenter på plats i centrum av den frihetliga revolution, som då pågick parallellt med kriget.

Det var år av förhoppningar, optimism och djupaste tragedi. Det var slutet på en dröm och inledningen till en mardröm. Det var år, då de anarkosyndikalistiska idéerna visade sig fungera i praktiken och år då det fascistiska och nazistiska mörkret drog in över Europa. Samtidigt var det år då det stalinistiska Sovjetunionen och dess lakejer än en gång visade sig vara kontrarevolutionära i praktiken. Mitt i allt detta befann sig några svenska anarkister och syndikalister, för att skriva för Arbetaren och andra av rörelsens tidningar. De var knappast helt objektiva, snarare vad man idag kallar ”inbäddade” i CNT och FAI, de syndikalistiska och anarkistiska rörelserna där.

Den spanska revolutionen har förblivit av stor betydelse för många anarkister, bland dem Per Lindblom­. Han har forskat kring de svenska anarkister och syndikalister, som var aktiva i Spanien då det begav sig. Forskningen har nu resulterat i en massiv bok med den sakliga titeln Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget: Korrespondenter och frivilliga 1936-1939. 

I Sverige kom det syndikalistiska facket SAC och dess tidning Arbetaren att få en betydande roll i solidaritetsrörelsen för det spanska folkets kamp mot fascismen och senare i flyktingarbetet. Då Lindblom i sin forskning går igenom tidningslägg och arkiv öppnar sig ett enormt material. I hans bok presenteras vi, som titeln informerar, för några i dag bortglömda korrespondenter för Arbetaren och frivilliga i den anarkistiska Durruti-kolumnen. Lindblom ställer sig själv i bakgrunden och låter dessa träda fram med sina egna ord. På så vis kommer händelserna nära och man kan som läsare föreställa sig de enorma känslor inbördeskriget och revolutionen i Spanien framkallade och det kamratskap och den solidaritet den ínnehöll. Lindblom håller ihop deras berättelser och bidrar med sina digra kunskaper i senare forskning. Boken ger en god överblick över händelseutvecklingen under inbördeskriget, men också den politiska situationen i Sverige och den syndikalistiska rörelsen där.

 

Bilden kompliceras

Även om man trott sig vara insatt i ämnet, öppnar boken nya sidor och problematiserar historien. Spanska inbördeskriget var inte enbart en kamp mellan republiken och falangisterna, utan mycket mångfacetterat. Inte ens den syndikalistiska och anarkistiska rörelsen var helt enad. CNT tvingades, eller valde, att gå med på kompromisser alla inte godkände. Lindblom låter sina personer skildra händelserna och definiera kampen, själv tar han inte öppet ställning. Boken är en tegelsten redan så här, men ändå hade jag kanske önskat mig en inledning och efterskrift som hade sammanfattat och diskuterat ämnet.

De här två böckerna ger en värdefull bild av SAC Syndikalisternas och framför allt tidningen Arbetarens historia. Jag hoppas denna 100-åring inte kliver ut genom fönstret och försvinner.

 

Fanny Hökby &
Amalthea Frantz (red.):
Arbetaren – 100 år som fri tidning.
Federativs förlag, 2022.

Per Lindblom:
Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget: Korrespondenter och
frivilliga 1936–1939.
Federativs förlag, 2022.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.