Den finlandssvenska arbetarklassen vid Oravais textilfabrik väcks till liv i Annika Åmans roman Lumpänglar, som med sin problematisering av klassresan också fungerar som ett inlägg i dagens klassdebatt.
Åren 2013–2014 gjorde Oravais Teater succé med pjäsen Lumpänglar, skriven och regisserad av den kulturella mångsysslaren Annika Åman. 2017 fick uppsättningen en uppföljare i Lumpänglars väg. Nu har historien också blivit ämne för Åmans romandebut, Lumpänglar. I efterordet skriver Åman att flera av personerna och händelserna har historiska förlagor och författarens omfattande efterforskningsarbete syns – på gott och ont. Hon är ändå noga med att påpeka att boken är fiktiv.
Österbottningarna gillar sina hembygdsberättelser, gärna förlagda till mellankrigstiden. Och visst finns här mycket som är bekant: Amerikafararna, spritsmugglingen, väckelserörelsen och inte minst de politiska spänningarna efter inbördeskriget. Det är ändå mindre heiman och Dollar-Hanna, och mer Anna Bondestam över Åmans bok, som kanske mer än någon av föregångarna är en uttalad arbetarroman. Skådeplatsen är Oravais textilfabrik, och huvudperson är unga Alma från Alahärmä, som tar anställning vid densamma som väverska. Alma förälskar sig i den unga arbetarkämpen och socialisten Gunnar, och finner trots inledande språksvårigheter snabbt sin plats i väverskornas kvinnliga gemenskap. Men trots omgivningens förväntningar på att hon ska ta över ordförandeklubban i arbetarföreningen, gifta sig med Gunnar och skaffa barn, sparar hon i hemlighet i ett plåtskrin pengar för en Amerikabiljett.
En kulturgärning
Romanens vändpunkt kommer då Gunnar under suspekta omständigheter fängslas, Alma blir bestulen på reskassan och dessutom uppvaktas av fabrikens nya vävmästare Wallenius från Sverige. Lumpänglar utforskar Almas omtumlande och något motvilliga klassresa, hennes känslor av klassförräderi å ena sidan, och av att vara en fisk på torra land i tjänstemannaklassen, å andra sidan.
Paradoxalt nog finner Alma att hon i sin nya, socialt omskurna roll som överklasshemmafru saknar friheten och självständigheten, samt kamratskapen, i det slitsamma och dåligt betalda livet som fabriksarbetare. Samtidigt bränner saknaden och känslan av svek gentemot Gunnar – och tanken på det nya liv i Amerika som aldrig blev av.
Det är en sann kulturgärning Annika Åman gjort, både med sina pjäser och romanen om den finlandssvenska fabriksarbetarklassen – en folkgrupp som är kriminellt underrepresenterad i vår litteratur. Att historien dessutom är berättad med en flytande penna, god känsla för dramaturgi och en förmåga att pensla fram trovärdiga och gripande människoporträtt gör detta till en av de viktigaste finlandssvenska litterära utgåvorna i år. Att Åman dessutom valt att berätta sina historier ur ett kvinnoperspektiv gör endast boken intressantare.
För mycket folk och fä
Ursprunget som pjäs syns snarast i det breda persongalleriet, skapat för en stor ensemble. Speciellt några av bokens första kapitel blir splittrade då karaktär efter karaktär utförligt presenteras – trots att vissa av dem förblir statister i själva berättelsen.
Likväl känns det inledningsvis nästan som om Åman tar oss med på en guidad rundtur i hembygdsmuseet, så detaljerad är beskrivningen av miljöer, inredning, historia, omständigheter och parafernalia. Orkar man traggla sig igenom denna lite informationsspäckade inledning, försvinner småningom känslan av historielektion, och då platser och personer introducerats, intar de sina naturliga platser i läsarens medvetande.
Huvudpersonen Almas historia, hennes letande efter sin plats på sin nya hemort, sina nya sammanhang och de nya tiderna är starkt berättad, med såväl psykologiskt djup som sociologisk medvetenhet. Däremot är jag kluven till alla de övriga personberättelser som rullas upp under bokens gång, snarast för att inledningen ofta lovar mer än vad bokens ramar på drygt 300 sidor ger tillfälle till. Andra huvudpersonen Gunnars mission för att göra upp med sitt familjeförflutna i inbördeskriget känns besynnerligt oavslutad då jag stänger pärmarna. En karaktär introduceras i början bara för att på slutet hänga sig, här finns en en berättelse som åtminstone jag tolkar som en hänvisning till förbjuden lesbisk kärlek, här är föräldralösa lillflickan Judith vars funktion i dramat jag inte riktigt får rätsida på. Till och med väckelsepredikanten Maria Åkerblom finns inklämd i en kort scen som känns som det kanske mest krystade exemplet på Åmans försök att få med hela den österbottniska tidsandan i verket. Åmans ambition att ge liv åt alla de remarkabla livsöden hon stött på under sin research är beundransvärd, men tjänar inte nödvändigtvis fiktionen.
Aktuell samtidskommentar
I sin essä på sidan 36 i denna tidning skriver Emilia Männynaho att dagens arbetarlitteratur ofta präglas av klassresor: böckerna tenderar att handla om hur protagonisten tar sig ”upp ur” arbetarklassen. Det är välkommet att Åman i Lumpänglar problematiserar denna klassresa, utan att för den skull romantisera arbetarklassens vedermödor. Dagens framgångsevangelium sätter fokus på möjligheterna att ”byta upp sig” ur låglönebranscher, och vissa branschers låga löner försvarasmed att de ger ”tillträde till arbetslivet”. Även många inom arbetarklassen försvarar numera detta synsätt – företrädesvis de som inte hör till låglönebranscherna. Lumpänglar påminner om (och problematiserar) en epok då den som ”övergav” sin klass stämplades som klassförrädare. Almas utfrysning av sina tidigare kamrater är knappast eftersträvansvärd, men grundidén om att klassresan ska företas av hela klassen tillsammans, med gemensamma ansträngningar, inte genom att utvalda individer klättrar upp sig på andras ryggar, ställer kvistiga frågor till dagens försvagade arbetarrörelse.
Annika Åman:
Lumpänglar.
Schildts & Söderströms, 2022.