En av de stora filmupplevelserna för mig under årets upplaga av festivalen Kärlek och anarki var Carla Simóns Alcarràs, en film med dokumentära drag som ömsint riktar blicken mot en livsform som – om vi låter det gå så – håller på att försvinna.
Alcarràs är en kommun i västra Katalonien, nära staden Lleida. Familjen Solé har på denna ort i generationer levt på att i liten skala odla persikor. Nu har det uppdagats att kontraktet för marken de odlar på som gjordes upp för länge sen endast var muntligt; jordägaren vill sälja marken vidare.
Under en sista sensommar och höst odlar Solé-klanen sina persikor. Den sista skörden, vemodig, men också helt robust skildrad: Simón har ett tålmodigt sätt att intressera sig för göromålen. Banden och slitningarna mellan familjemedlemmarna – dessa är båda starka och subtila – uttrycks i hög grad genom arbetet, i sammanbitet eller glatt samarbete, genom det slags småprat eller de blickar som utväxlas när man koncentrerat arbetar tillsammans. Eller när man ger sig ut i natten och skjuter kaniner som gnagar på persikoträden.
Solen skiner, svetten lackar. Det plockas persikor, det vattnas, det transporteras. Barnen leker på sina favoritplatser som de gjort till sina, en parallell till former av ”ägande” som inte har med kontrakt att göra. De här barnen är knappast omedvetna om de vuxnas oro och villrådighet, som familjens ungdomar i sin tur är helt indragna i. Quimet (Jordi Pujol Dolcet), fadern, går runt som en tickande bomb, han ser situationen som en rent personlig kränkning (demonstrera med andra jordbrukare lönar sig inte, anser han), ryggvärken gnager. Hustrun Dolors (Anna Otin) gör sitt bästa för att lugna situationen. Farfadern Rogelio (Josep Abad) försjunker i sig själv, hans livsverk fick ett abrupt slut. En av sönerna, Roger (Albert Bosch) skulle kanske kunnat fortsätta med småbruket; i honom finns också upproriskhet och ilska.
Ljudvärlden i Alcarràs gör omgivningen levande, kameran rör sig intresserat mellan lastpallar, händer och traktorer. Utan sentimentalitet, men med stor sorg, gläntar regissören på de större frågorna som lurar vid horisonten. Jordägare säljer mark eftersom småbruket inte går runt på grund av de futtiga priserna. Klimatförändringarna kastar en svettig skugga över allt. Ändå är Simón inte ute efter att predika. En del recensenter har hävdat att filmen visserligen är vacker och naturalistisk, men att den saknar emotionellt sprängstoff. Själv satt jag med tårarna rinnande, tagen av det stillsamma dramat som väjer för de uppenbara explosionerna.
Berättandet påminde stundvis om Alice Rohrwachers lika solvarma rurala dramer, och associationerna sökte sig också till jordbrukarlivets spretiga familjeliv i Sandrine Veyssets Y’aura t’il de la neige à Noël från mitten av nittiotalet.
Alcarràs, som för övrigt vann guldbjörnen på Berlinale, bryr sig om sina människor, och sin plats. Regissören växte själv upp i byn där filmen utspelar sig. Skådespelarna är amatörer som rekryterats från trakten. Flera tusen personer intervjuades för castingen. De som slutligen valdes för rollerna lär ha bott i ett hus tillsammans under filminspelningen.
Långsamma berättelser om familjers slitningar råder det förvisso ingen brist på, men det som utmärker filmen är den djupa kärlek till orten som uttrycks inte bara i historien om familjen Solé, men också i sättet att filma, som utgår från aktiviteterna, oavsett om det rör sig om barnens lek eller de vuxnas sysslor; tittaren är där med dem. Det varma ljuset står i kontrast till en stämning som emellanåt vibrerar av oro för framtiden. Det är rutiner och uppsluppen fest, men det går inte att kasta av sig den illavarslande grundkänslan.
Vad betyder det att älska en plats? Vi möter familjen Solé under dagar och månader av uppbrott, då de alla på sina håll förhåller sig till vad platsen betyder. Någon försöker kapa banden (Quimets bror samarbetar med jordägaren), sonen gör sin egen grej (odlar ganja), farfadern Rogelio ältar det förflutna där han sitter under sitt fikonträd (hur kunde jordägarna svika det muntliga kontraktet), kvinnorna i familjen tröstar och tycks ta hand om männens sorg.
Företaget som nu äger marken kommer att bygga solpaneler där. Grön kapitalism eller hållbar framtid, frågan skymtar till som en av smärtpunkterna. På det sättet tangeras frågor om klimatförändring, men också om det småskaliga jordbrukets svårigheter i hela Europa. Alcarràs påminner om att kärleken till platsen inte bara handlar om emotionella band, utan här finns också politik, vilket scenerna med jordbrukardemonstrationer visar, och som en skuggsida, Quimets ensamma vrede. Att det finns skikt och lager i denna politiska kärlek påminner de traderade partisansångerna om.
Vems är platsen? Gabriela Pichler visade en vakenhet inför frågans komplexitet i sin råddiga, ibland småpopulistiska men oftast fina film Amatörer. Industrisamhället i fiktiva orten Lafors är ett minne blott. Vad är det som tar vid? Tonårstjejerna Aida och Dana och kommunstyrelsens Musse, hur ser de på platsen? Frågan aktualiseras genom att lågprisvaruhuset Superbilly ska lockas dit genom en reklamfilm. Genom att ta itu med frågor om representation lyckas Pichler också röra sig bortom den med en underbar blick för hur vi lever tillsammans i ett vardagligt virrvarr där det finns kamp och makt men också oväntade vändningar och band.
Sinnet i Amatörer för det parallella, vägran att platta till en situation genom att bana en linjär filmväg framåt får mig att tänka på den filmen från 2018 när jag ser katalanska Alcarràs. I den senare filmen reagerar jag på hur migranterna som dittills hjälpt familjen Solé med skörden riskerar att på ett trist sätt anonymiseras. Det vi främst får se är en arbetskraft som tidigare varit billig men som nu en småbrukare inte längre har råd med. Vilken sorts relation till platsen har de här personerna som på alla vis står för prekära arbetsvillkor? Det är en fråga man önskar att filmen hade tagit sig tid att dröja vid just eftersom den på andra håll så lyhört utforskar vad det betyder att se en plats som sin, en plats där man får leva, arbeta, älska.
Farfadern Rogelios sorg under fikonträdet och Quimets tysta ilska där han stegar fram med vattenslangen river i mig. Det muntliga kontraktet som ingenting är värt. Persikorna som säljs för nästan ingenting. Carla Simón ger de här känslorna plats, också när de är destruktiva och återspeglar patriarkala mönster. Alcarràs är en film ni inte ska missa.