Klassen sitter i kroppen

av Janne Wass

Kultur- och samhällsdebatten börjar igen långsamt intressera sig för klassbegreppet. I dag handlar diskussionen ändå mer om identitet än om ekonomi, framgår ur Teater Viirus diskussion kring dansföreställningen Luokkakuvia, vedos V. 

 

Gästföreställningen Luokkakuvia, vedos V (”Klassfoton, råkopia V”) som visades på Teater Viirus under decembers första hälft tar sig an den krävande utmaningen att gestalta klassupplevelser genom dans. Med finansiering av bland annat Kone-stiftelsen har arbetsgruppen, bestående av danskonstnärer och -studerande, utforskat sina egna klassupplevelser och arbetat fram en delvis interaktiv enaktare på kring en och en halv timme. Bakom produktionen står danskonstnären Elsa­ Heikkilä­ och koreografen Laura Lehtinen, båda mångsidiga konstproffs med ett tydligt socialt rättvisepatos i sina projekt. I samband med en av föreställningarna arrangerades en diskussion om klass inom scenkonsten. I panelen satt Lehtinen och en annan av gruppens medlemmar, pensionerade danslektorn och mångsysslaren Soile Lahdenperä, samt Viirus teaterchef Jussi Sorjanen. Gemensamt för alla tre är att de beskriver sig som personer med bakgrund i arbetarklassen. Lahdenperä förklarar att föreställningen strävar till att åskådliggöra hur arbetarklassbakgrunden tar sig uttryck rent fysiskt i kroppen. 

– Då man inte som barn har haft möjlighet att gå på teater eller konstutställningar, känner man sig i kulturella sammanhang ofta obildad, att ens allmänbildning helt enkelt inte räcker till, vilket leder till osäkerhet. Då kryper man gärna ihop lite, drar sig bakåt och sänker blicken. 

 

Inkluderande verk

Luokkakuvia, vedos V inleds med en variant på så kallad ”privilege walk”, som traditionellt går till så att publiken ställer sig på linje och tar ett steg framåt för varje form av privilegium som läses upp. I Viirus stora sal, täckt med vit dansmatta, får publiken i denna föreställning ställa sig i ring och kliva inåt mitten var gång de hör ett klassbaserat påstående som passar dem. Efter detta får publiken bilda ett langarrep och forsla vedklabbar (symbol för arbetarklassen?), från ena änden av rummet till andra. Dessa två övningar används nästan hälften av föreställningen till, och efter detta tar dansarna vid. 

Med vedklabbarna som rekvisita bildsätts ytterligare en samling av arbetsgruppens medlemmars tankar, upplevelser och påståenden om klassupplevelser. Från minnet av mormodern som alltid bar kläder som skulle hjälpa henne smälta in till att någon anser att deras familj haft för grova händer, till att en medlems mammas favoritartist var Tina Turner. Klasstillhörigheten tar sig i denna uppsättning uttryck i praktiska detaljer, statussymboler (eller snarare avsaknaden av dem), kulturella referenser och en allmän känsla av utanförskap eller annanskap i de kulturella medelklasskretsar där kollektivets medlemmar rör sig. 

 

Juice i det förgyllda kvarteret

– Det jag tycker är så fint med er föreställning är att den så tydligt åskådliggör att klassupplevelsen är en allt omspännande upplevelse att den tar sig uttryck till och med på det fysiska planet – och i vår smak, våra kulturella referenser och hur vi klär oss, säger Jussi Sorjanen. 

Sorjanen, uppvuxen i Heinola norr om Lahtis, berättar att han fick något av en kulturchock på gruppens premiärfest, då festmusiken bestod av finsk så kallad Suomirock. 

– På grund av min bakgrund fick det mig att känna mig som hemma då ni spelade Juice Leskinen och Popeda, men det var oerhört förvirrande att höra Suomirock på en premiärfest i Victoriakvarteret. Här ska det liksom spelas nån typ av ironisk indiepop. Jag vet inte om ni nånsin tittat uppåt här utanför, men det finns alltså förgyllda lådor uppe på taket som del av lägenheterna i huset. Det är helt absurt! Juice Leskinen och förgyllda lägenheter på samma plats går liksom inte ihop. 

 

Var blev ekonomin?

En intressant detalj under diskussionen – och i föreställningen – är att klass här nästan uteslutende definieras utgående från kulturella och sociala faktorer, snarare än ekonomiska. Sorjanen citerar Pierre Bourdieus klassiska teori om de tre olika kapitalen: ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital, som definierar vår status i olika sammanhang. Under debatten definieras ”arbetarklass” som avsaknaden av socialt och kulturellt kapital – utan att någon egentligen lyfter fram den ekonomiska biten. På samma gång talas det om hur man ”kommit sig upp” från arbetarklassen till kulturfältet. Kulturarbetare definieras utan vidare omsvep som medelklass – trots att kulturarbetare i dag hör till de mest utsatta i samhället då det gäller arbetsvillkor och ekonomi. 

– Det är en bra poäng, säger Sorjanen då Ny Tid påpekar detta faktum. 

– Dels handlar det just om att vår samhällsstatus varierar beroende på vilket sammanhang vi rör oss i. Men dels handlar det väl också om att gamla uppfattningar om klass fortfarande lever kvar, trots att fackrörelsen har lyckats väldigt väl med att lyfta upp de klassiska arbetaryrkena till medelklassen. 

 

Luokkakuvia, vedos V. Facilitering och koncept: Elsa Heikkilä och Laura Lehtinen. På scenen: Riina Hannuksela, Elsa Heikkilä, Soili Huhtakallio, Virpi Juntti, Minna Karttunen, Heli Keskikallio, Soile Lahdenperä, Laura Lehtinen, Aliina Lindroos, Pinja Poropudas, Anni Puuperä, Lotta Suomi, Virva Talonen och Katriina Tavi. Kostymdesign: Mari Nurmenniemi. Ljusdesign: Teo Lanerva. Ljuddesign och musik: Josu Mämmi och Ilkka Tolonen. Med i arbetsgruppen: forskardoktor i filosofi Sanna Tirkkonen. Spelades på Teater Viirus till 10.12. 

 

Foto: Katri Naukkarinen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.