År 1984 tog lärarna senast till strejkvapnet. Våren 2022, efter en 38-årig vapenvila, var det dags igen. Totalt omkring 22 000 lärare lade ner arbetet i 10 städer innan man i juni nådde en avtalslösning. Trots att läget minst sagt var exceptionellt hamnade kanske strejken lite i skymundan av vårdfacken Tehys och Supers rätt fräna retorik på arbetsmarknaden.
Fast det nu råder fred på arbetsmarknaden betyder det inte att problemen är ur världen. Tvärtom kan det mycket väl hända att lärarstrejker är något vi kommer att få se mer av framöver. Det går knappast 38 år innan lärarkåren tar till stridsåtgärder igen.
Lönen är kanske ändå inte den största orsaken till att lärarnas mått var rågat i våras. Den allt större arbetsbelastningen är för många lärare en viktigare fråga än lönen.
Orsaken till det är att man i avtalet inte riktigt kom åt att korrigera de problem som bubblar under ytan. Kanske lyckades man för stunden lägga locket på, men det pyr fortfarande och det är bara en tidsfråga innan det kokar över igen.
Det som utlöste lärarstrejken handlar i huvudsak om två saker: lönen och arbetsmängden. Låt oss börja med lönen. Den offentliga sektorn har en längre tid halkat efter den privata sektorn och lönegapet har vuxit sig större och större. Det fanns ett uppdämt lönekrav inom lärarkåren. En starkt bidragande orsak till lönefrustrationen var regeringen Sipiläs så kallade konkurrenskraftsavtal som år 2016 innebar förlängd arbetstid, beskuren semesterpeng och att löneförhöjningarna helt och hållet lades på is. Manövern retade upp arbetstagarna rejält och skapade en fan anamma-mentalitet. Nu är det vår tur!
Det finns också många positiva element i det avtal som slöts. Lönerna stiger enligt den allmänna linjen och en avtalsklausul stipulerar att om exportindustrins löneförhöjningar under de kommande åren skenar i väg så skall också kommunsektorn kunna rida på den vågen. Där finns också ett viktigt signalvärde, lönegapet till den privata sektorn skall inte växa sig större.
Ett annat framsteg var det löneutvecklingsprogram på fem år som man efter många om och men kunde enas kring. Kostnadseffekten ligger på ca 5 procent och tanken är att korrigera lönegropar som finns i de kvinnodominerade branscherna. Man kan kanske tycka att procentsatsen är blygsam, men det är en god början. Löneutvecklingsprogrammet är ett led i att göra något åt att den offentliga sektorn hela tiden tappar i löneutvecklingen. Utan en strejk hade ett löneutvecklingsprogram troligen aldrig sett dagens ljus.
Så på pappret ser avtalet de facto rätt bra ut. Men den verklighet vi lever i idag ser ganska dyster ut. Få hade väl kunnat ana att vi skulle ha ett brinnande krig i Europa som har fått världsekonomin att hosta betänkligt. Med en skenande inflation och eskalerande energikostnader är det lätt att hålla sig för skratt. Det lönetillskott som man lyckades pressa fram väger lätt när bilen skall tankas och bostadslåneräntan skall betalas. Paradoxalt nog gav en hyfsad avtalslösning inte ökad köpkraft. Det är givet att temperaturen stiger i kitteln med någon grad till följd av det.
Lönen är kanske ändå inte den största orsaken till att lärarnas mått var rågat i våras. Den allt större arbetsbelastningen är för många lärare en viktigare fråga än lönen. Det finns lärare som kan tänka sig en måttlig löneförhöjning bara arbetsmängden hålls på en rimlig nivå. Arbetsbelastningen har nämligen ökat markant de senaste åren, det visar bland annat den medlemsundersökning som Finlands svenska lärarförbund lät göra 2021. Omkring 1500 respondenter vittnar om att arbetsmängden håller på att bli ohållbar. Som socker på botten har coronapandemin tvingat lärarkåren att tänja sig till bristningsgränsen.
I vilken utsträckning finns det element i det nya kollektivavtalet som lindrar lärarnas arbetsbörda? Om sanningen ska fram, inte speciellt många. Och det är här vi har den tickande bomben. Om man inte får bukt med den problematiken kommer det snart att koka över igen.
Problemet bottnar i lärarnas lönesystem, som för en utomstående kan te sig snårigt. Något förenklat kan man säga att en lärare får lön utgående från hur mycket hen undervisar, en så kallad undervisningsskyldighet. Men allt övrigt arbete vid sidan av själva undervisningen som har tillkommit under årens lopp syns inte i lönekuvertet och är dessutom svårt att reglera. Projekt av olika slag och ett utökat dokumentationskrav håller på att förvandla lärarna till ett slags skolbyråkrater. Det faller inte i god jord i lärarrummen. Lärare är i regel lärare för att de vill undervisa.
Det har gjorts ansträngningar för att reformera lärarnas arbetstidssystem, bland annat försök med årsarbetstid där man har bakat in alla de övriga arbetsuppgifter som finns. Försöken har numera skrotats, varken lärarna eller arbetsgivaren var nöjda. Lärarna knorrade över att arbetstimmarna sköt i höjden och arbetsgivaren muttrade att det blev för dyrt. Det finns såklart en prislapp för jobb som inte tidigare har ersatts. Till syvende och sist handlar det om pengar.
Lärarkåren kan knappast beskyllas för att lättvindigt dra till strejkvapnet. Men om löneutvecklingen de facto innebär en försämrad köpkraft och om det inte finns en ljusning när det kommer till arbetsbelastningen finns det nog en uppenbar risk för en ny upprivande arbetskonflikt när det nuvarande avtalet löper ut 2025. Det luktar lärarstrejk på långa vägar.
