Minnets och slumpens smältgryta 

av Kaneli Kabrell

Att öppna en ny bok av Peter Sandström kan jämföras med känslan när man upptäcker ett nytt avsnitt av en serie man följt: det är ett återseende med karaktärer och platser man känner igen. Så är fallet också i Den stora blondinens sista sommar, som inleds med att dottern Bonnie vid ett övergångsställe ställer en fråga till sin pappa. Platsen är Port Arthur i Åbo, som likt dottern Bonnie, är återkommande element i Sandströms författarskap. Det tar inte länge innan också resten av familjen – hustrun och sonen – samt föräldrahemmet i Nykarleby, nämnts. 

Frågan Bonnie ställer sin far är vardaglig, men den får honom att minnas en tid i sin egen ungdom, då han likt sin dotter nu, skulle flytta hemifrån för att studera i en främmande stad. Det är också i den staden, närmare bestämt Helsingfors, som huvudparten av romanen utspelar sig. En studietid i början av 1980-talet vid ”högskolan i Tölö” är en tämligen outforskad bit i författarskapet och att det rör sig om ett slags parentes i livet förstärks av att allt i staden tycks temporärt: lägenheterna, sommarjobbet som fönsterputsare, och inte minst kärleken, den första stora. Det är den här relationen som utgör navet för romanen – fast ett faktiskt förhållande är det knappast frågan om. Limone, som den fiktiva Sandström kallar henne, försvinner efter terminsavslutet iväg på ett tåg norrut, medan han själv blir kvar i den sommartomma huvudstaden med sällskap endast av den tystlåtne kollegan Virtanen och en ännu mer tigande telefonsvarare. 

I romanens nutid håller samma man på att tömma sitt barndomshem. På det outgrundliga sätt som slumpen, minnet och de betydelser vi lägger i föremål fungerar, blir detta projekt en smältgryta där föräldrarnas liv, minnet av Limone och den egna dotterns väg från barndomen ut i världen förs samman. Det vore knappast en roman av Peter Sandström ifall den inte innehöll några på gränsen till absurda händelseförlopp och en och annan genomskådande kommentar om skrivande och litteratur. Allt detta skildras med den skarpsynta och känsliga, på en gång grubblande och lakoniska stil som kännetecknar författarskapet i fråga.  

Likt favoritserien är Den stora blondinens sista sommar ett säkert kort ifall det här är ett författarskap man gillar. Samtidigt har tv-serier en tendens att fortsätta för många säsonger, och någonstans mot slutet av romanen börjar jag fundera på syftet med att i bok efter bok återkomma till samma miljöer, karaktärer och teman. I ett samhälle som präglas av kravet på utveckling och självförnyelse kan man visserligen argumentera för litteraturen som en motkraft, som en plats där tillvaron kan begrundas utan krav på effektivitet, och visst har Sandströms romaner mycket av den varan. Jag tänker mig ändå att det här snarare än ett samhällsprojekt ska ses som ett litterärt sådant, där tiden, minnet, sanning och fiktion utforskas i nya konstellationer, och där varje bok avslöjar ännu ett lager av samma stoff. 

Sedan kan det visserligen hända att det blir en del ältande mellan varven, men det kanske inte gör så mycket när någon skriver så pass bra som Sandström. Det är inte alla som kan fånga den första kärlekens bombastiska känslor, utan att samtidigt trilla över i banaliteter. När Sandströms unga huvudperson sitter på sitt rum och gör anteckningar i stil med ”kärlek är när du är beredd att göra vad som helst för en annan människa, utan att räkna med att kunna få något som helst i gengäld” vill jag dra på munnen. När han sedan i retrospektiv konstaterar att ”mitt filosoferande var för all del allmängods som kunde plockas upp av vilken veckotidning som helst, men jag skrev det med ett allvar som fick mig själv att för en gångs skull känna mig vuxen”, kan jag inte skratta åt honom. Istället tänker jag att han, i sitt allvar, är något på spåren. 

 

 

Peter Sandström:
Den stora blondinens sista sommar.
Schildts & Söderströms, 2022.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.