Varför måste vi påminnas om lidandet?

av Zinaida Lindén

Den första sekvensen i Kornél Mundruczós drama Evolution för mina tankar till japanska skräckfilmer där det finns ett alldeles eget ”naturelement”: kvinno­hår, ofta kombinerat med ett annat kusligt element, vatten. Tre dystra män försöker skura en mörk källare ren. I dess springor hittar de människohår – först några enstaka strån, sedan allt större hårtussar och sedan till synes oändliga rep av hår. Detta nedstigande till helvetet avlöses av ett barnskrik. Plötsligt är det dagsljus, en röst ropar efter en läkare på polska. Några sovjetiska soldater tar hand om flickebarnet som räddades från en gaskammare. 

I del II träffar vi detta flickebarn som gammal kvinna (enastående Lili­ Monori). Eva bor i Budapest och lider av begynnande demens. Evas dotter Lena (Annamária Láng) kommer på besök från Berlin där hon bor med sin pojke Jonas. Lena vill ha bevis på sitt judiska ursprung, för byråkratiska syften. Samtidigt kan hon inte låta bli att ställa sin mor till svars för den glädjelösa barndomen i skuggan av Förintelsen. ”Varför måste vi påminnas om lidandet?” skriker Lena. Hennes mamma kontrar med en sällsynt intensiv monolog där några sjok av Ungerns närhistoria blandas med fantasier, andras berättelser och egna minnen. 

Denna skoningslösa verbala duell är filmens höjdpunkt. Själv har jag inga förintelseöverlevare i min släkt, ändå kan jag relatera till  denna scen, eftersom mina förfäder var med om Leningrads belägring. Visst går trauman i arv, i synnerhet paranoian, ordlösheten, oförmågan att sätta ord på sina känslor. Osökt minns jag Andrej Tarkovskijs Spegeln där en stammande pojke botas från sitt talfel och förkunnar: ”Jag kan tala!”

 

Kommer pojken Jonas i Mundruczós drama att ”botas”? I del III möter vi Lenas numera tonårige son Jonas (Goya Rego) i Berlin. En dag bryter en eldsvåda ut i hans skola där det går barn från olika kulturer. Antisemitiska motiv ligger bakom incidenten. Måste Jonas fortsätta att bära på de föregående generationernas börda? En mycket speciell flicka med muslimsk bakgrund (Padmé Hamdemir) träder in i hans liv. Tillsammans deltar de i en kristen skolparad utan att känna någon samhörighet med den. Paret står för en av filmens få comic reliefs: en diskussion om ett dött husdjurs etnicitet och trostillhörighet. 

Filmen är en släktkrönika som består av tre mäktiga långtagningar, skickligt fotograferade av Yorick Le Saux. Visst känner man att Mundruczó och hans maka, manusförfattaren Kata Wéber, i grund och botten är teatermänniskor. Evolution har nämligen gått som teaterpjäs i Budapest. 

Filmmakarna har blivit kritiserade för att inte ha fått de tre delarna i balans. Själv upplevde jag Evolution som en suggestiv och träffande studie i något så smärtsamt och svårdefinierat som generationstrauma. Tolkningen ligger hos betraktaren. 

 

Evolution
Drama, Ungern 2021, 97 min.
Regi: Kornél Mundruczó
Manus: Kata Wéber
Foto: Yorick Le Saux
I rollerna: Lili Monori, Annamária Láng, Goya Rego, Padmé Hamdemir. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.