En kanon är som begrepp konserverande, skriver Pontus Kyander i sin essä, där han går till botten med kanoniseringens paradoxer.
Det smäller om kulturkanonerna igen i grannlandet, det blågula som fått en regering under brunt paraply. Eller för att vara noga: inte kanóner, utan kánon, alltså det som ordböckerna beskriver som en fastställd norm, en lista över den bästa litteraturen, konsten, arkitekturen, musiken och för all del även fornminnena, den materiella kulturen. Exakt vad allt som kan falla inom en kanon är inte avgränsat, nog kan även maträtter komma med, som lungmos och pölsa, om vi ska nämna några typiska svenska godbitar.
Kanoniseringens paradox
Egentligen kommer kanon ifrån den katolska kyrkans listor över sanktionerade helgon, alltså sådana som ”kanoniserats” av påven i Rom genom tiderna. Det är en relativt klar kategori människor som utfört mirakel och därmed ställts ovanför andra dödliga. De är odödliga och kan också tillbes vid behov.
Behöver vi motsvarande kanoniserade författare, tonsättare, filmmakare med flera? Vi kan konstatera att vissa konstnärskap står ut och verkar ha en närmast gudomlig status oavsett om vi kanoniserar dem eller ej. Svenskarna har Strindberg, och vi har… nå kanske inte just en Strindberg inom litteraturen, men Sibelius har vi! Han är både död – ett praktiskt delkriterium för såväl helgon som kanoniserade kulturskapare – och monumentalt närvarande ett århundrade efter att större delen av hans verk skapades. Gallén-Kallela så klart, han är också monumental om än inte lika uppskattad i dag som Helen Schjerfbeck. Äntligen ett kvinnligt namn, och ett som inte är ihoptvinnat med en nationalistisk agenda.
Behöver vi en kanon för att uppskatta olika konst- och kulturuttryck? Det är en sak att vissa verk står ut i sin tid och för eftervärlden, men behöver vi en lista för att komma ihåg dem? Paradoxen är väl egentligen att om ett verk verkligen är förtjänt av att ”kanoniseras”, då behöver det inte denna björnkram av en tacksam nation, och om en kanonisering behövs för att vi ska minnas det, då är verket egentligen inte en del av en kanon – annat än ur en mycket auktoritetstroende definition.
Symboler för det nationella
Av någon anledning är det just nu högern som ropar på mer kánon(er). Det bör inte förtigas att den gamla vänstern inte var sämre på att söka sanktionera och – värre – förbjuda konstuttryck och konstutövare. Under många år har en del aktivism riktats mot misshagliga böcker som med rätt eller orätt uppfattats som politiskt felaktiga. Man kan likna det vid en negativ kanon, en kulturens pandemonium av onda makter att besvärja. Oväntat kan J K Rowling hamna i en sådan gryta att metaforiskt kokas tillsammans med Hergé och (delvis) Astrid Lindgren. Fast Astrid hamnar trots allt och framför allt i en svensk kanon när en sådan väl skapats på regeringens direktiv.
En kán0n tar det politiskt korrekta till en extrem position, där den inte kan ifrågasättas. En kanon är oundvikligen politisk till sin natur när den sjösätts av en statsmakt och realiseras av berörda myndigheter och institutioner. Det måste inte vara dåligt, men politik är det.
Ropet på kanon kommer samtidigt som en våg av nationalistiska strömningar sköljt över världen. Föga förvånande är det ofta verk som förknippas med en nationell identitet som åberopas – Strindberg, Gallen-Kallela, Sibelius, Rembrandt, Dante – de kan alla på olika håll i världen enkelt göras till symboler för det nationella, oavsett hur de förhållit sig till en sådan ideologisk storhet som nationen, eller ens känt till den.
Styråror för ett bräckligt fartyg
En kanon är som begrepp konserverande, till och med konservativ. Den vill bevara och peka på kvaliteter i det som redan finns. Det är grundelementet i konservativ ideologi. All konservatism är dock inte dålig, lika lite som att all radikalitet är god. Men där det radikala som värst kan vara upplösande, kan det konservativa vara förstenande. Den ena vill krossa, den andra bygga monument. Kulturkonservatismen dragen till sin spets kramar sina auktoriteter till döds, kulturradikalismen krossar det etablerade men ersätter det samtidigt med egna stenstoder och dogmer att dyrka.
Frågan om en kulturens kanon är inte något så enkelt som en fråga om höger eller vänster. Den politiskt stockkonservative poeten T.S. Eliot försökte i essän ”Traditionen och den individuella talangen” (1919) ringa in inte en kanon men väl en ”Tradition” – och den versala bokstaven är avsiktlig, för Traditionen är för Eliot något som går utanpå och ovanför de enskilda verken. Han ville avpersonifiera konsten, närma sig verken utan att väga in upphovspersonens biografi eller personlighet, och istället markera verkets roll och sammanhang i historien. Det finns en sida hos T S Eliot som känns besläktad med en historiematerialistisk syn, som hos Karl Marx.
Samtidigt är T S Eliots historiesyn mycket mer dynamisk än Marx krampaktiga historiedeterminism. Konstnärliga verk och idéer – Eliot talar egentligen mest om poesin – ur det förgångna påverkar och förändrar verk i vår egen tid, och vår tids idéer och verk påverkar och förändrar det som skapats i historien. Det finns en sida hos Eliot som tror på det stora och obetvingliga i verkligt betydande konst, men en annan sida som medger att denna storhet inte är stabil och att konstverk både kan få och mista betydelse över tid.
En sådan Tradition – eller ”kánon” – kan bara existera hos ett subjekt eller ett kollektiv som delar en någorlunda homogen kunskap och uppsättning värderingar. Den är inte nödvändigtvis giltig i en annan tid, en annan grupp och med andra värderingar.
Detta sista skriver inte Eliot, hans tradition är trots allt den stora västerländska; han lever i sina egna och tidens ideologier, värderingar och sociala sammanhang. Globaliseringen är ännu inte ett begrepp, postkolonial kritik är ingenting som han behövt väga in, feminismen förefaller vara honom främmande, och så vidare. Men det han skriver är ändå intressant om man läser honom välvilligt och använder hans text för att förstå våra egna sammanhang utan att ta över hans värderingar. Traditionen ligger inte fast, allt som tillförs förändrar den, berikar, vulgariserar, förvränger. Kanske är begreppen Tradition och kanon bara styråror att hjälpligt manövrera ett bräckligt fartyg på ett stormande hav.
Allvar bakom orden?
För mig är samtalet om en kanon viktigare än den tradition som denna vill utkristallisera. En aspekt som stör mig djupt är att där det ropas högst på en kanon tycks det verkliga intresset för konstverkens innehåll vara som minst. Politiker som vid enkla frågor om kultur inte ens vet det mest grundläggande tycks vara de största anhängarna av att konstverk kanoniseras. Det är ett politiskt krav – på samma sätt som viljan att förbjuda konst också är politisk. Inte sällan är det samma partier som kräver kanon och förbud – i Sverige gäller det särskilt Sverigedemokraterna vars kulturpolitik är utpräglat aktivistisk.
Förekomsten av en lista verk av olika slag som infogas i en kanon inkräktar inte i sig på min frihet att ta till mig detta eller något helt annat – eller strunta i alltihop. Jag behöver heller inte läsa en författare bara för att hen fått Nobelpriset, eller okritiskt se det som att ett årligt återkommande världsmästerskap avgjorts.
Det kunde till och med vara trevligt om alla dessa kanonförespråkare satte verkligt allvar bakom orden och verkade för utgivning, forskning, distribution och förmedling av en sådan kanon till alla, inbegripet barn, unga, gamla, socialt utsatta, invandrare, sjuka, friska och naturligtvis även min egen bildade medelklass. Ska någon pracka på mig en kanon ska den vara i snygga band och med gedigna akademiska kommentarer. I grund och botten är förmedlingen central för föreställningen om en kanon. Den måste förmedlas, och för detta behövs tillgänglighet: bibliotekarier, skolor, teatrar, biografer, förlag med mera i samverkan för att göra kulturen tillgänglig. Dessvärre tycks listan vara viktigare än förmedlingen i den politiska processen.
Men en kanon kommer alltid att förbli ofullständig och felaktig, för mig liksom för varje annan kritiskt sinnad person. Också jag – och du – är politiska: vi vill inkludera och utesluta i det givna. Bara i medvetande om detta kan vi leva med en kanon; vi kan även leva utan en, den är som bäst bara ett redskap.
Bild: Wikimedia Commons
