Det börjar med ett nattligt anfall på savannen. En elittrupp befriar sina stamfränder som kidnappats av slavhandlarna från ett fientligt rike.
Kort därefter ser vi den 19-åriga Nawi (Thuso Mbedu) som inte vill gifta sig med en elak gubbe överlämnas av sin far till kungens palats. Så hamnar Nawi mitt bland dem som tränar för att bli elitsoldater: det kungliga gardet består nämligen av idel kvinnor. De kallas agoji.
Det är kungadömet Dahomey år 1823, före den franska koloniseringen. Idag heter landet Benin. I en intervju berättar beniniern Leonard Wantchekon som leder agojiforskningen vid Princeton University: ”Fransmännen såg till att agojis historia inte blev känd.” Ändå är det tack vare den franska litteraturen som till exempel jag vet någonting om Dahomeys amasoner, via Alphonse Daudets roman Jack (1875).
I vilket fall som helst visade koloniseringen sig vara skadlig för kvinnors rättigheter i Dahomey. Agoji som förr hade kunnat bli kungliga rådgivare fick inte längre spela någon roll i politiken.
Men plötsligt ville självaste Hollywood berätta agojis saga, efter att storsuccén Black Panther (2018) banat vägen för ett nytt sätt att skildra afrikanska kvinnor på film.
Amerikanskan Viola Davis gör huvudrollen som agojis general Nanisca, annars är filmteamet mycket internationellt. Gina Prince-Bythewood regisserar med säker hand, Polly Morgans kamera rör sig obehindrat i de mest utmanande miljöerna, Terence Blanchards soundtrack är episkt så det förslår, den celebra Angélique Kidjo sjunger och gör en cameoroll i filmen.
Det är Hollywood när det är som bäst, snyggt och mäktigt. Samtidigt kan man inte låta bli att notera en del klichéer på intrignivån: en och annan mirakulös räddning, några förutsägbara, melodramatiska vändningar, manusförfattarnas naiva försök att visa att Dahomeys kung Ghezo (John Boyega) och hans anförvanter egentligen ville sälja palmolja till européerna, i stället för slavar. Stridsscenerna är konventionella, våldet tillrättalagt.
Ändå upplever jag The Woman King som en frisk fläkt. Aldrig tidigare hade det gjorts en så påkostad historisk film om Afrika med nästan uteslutande mörkhyade skådespelare. Det som kanske förbryllar lite är männen (som är mest från Venus). Den unge kungen krigar inte. När Nawis kärleksintresse (Jordan Bolger) introduceras är han naken och försvarslös. Bara Jimmy Odukoyas bad guy, den fientliga stammens krigsherre, tycks veta hur man hanterar vapen.
Det har redan uppstått en hel flora av tidningsartiklar på temat ”Hur historiskt korrekt är The Woman King”. Filmen kommer att inspirera mången tittare att läsa på och lära sig mera om Dahomey som ibland kallades för Afrikas Sparta samt om dess kvinnliga armé som bestod av 6 000 krigare när den var som störst.
The Woman King
Drama. 135 min. USA. 2022.
Regi: Gina Prince-Bythewood
Manus: Dana Stevens, Maria Bello
Foto: Polly Morgan. Musik: Terence Blanchard. I rollerna: Viola Davis, Thuso Mbedu, Lashana Lynch,
John Boyega, Jordan Bolger,
Jimmy Odukoya
