Nordisk vänster i Nato

av Jonas Sjöstedt

Rysslands överfall på Ukraina har förändrat säkerhetsläget i Europa. De nordiska länderna ger ett omfattande stöd till Ukraina för att hjälpa landet att befria sig från ockupanterna. I Spanien, Finland och Slovenien sitter vänsterpartier i regeringsställning, det har varit självklart för dessa regeringar att ge Ukraina politiskt, militärt och ekonomiskt stöd. 

Samtidigt har Putin lyckats med det som inhemska Natoanhängare har misslyckats med i årtionden, att få befolkningarna och majoriteten i riksdagarna i Sverige och Finland att överge alliansfriheten, våra länder är på väg in i Nato. Det kan vi ha olika åsikter om, men oavsett det måste vi fundera över vad det innebär. Skulle den nordiska vänstern rentav kunna formulera gemensam politik för hur vi vill att våra länder ska agera inom Nato?

Vänsterns uppgift är att sätta demokrati och folkrätt före politiska lojaliteter med andra Natoländer. 

Natomedlemskapet har betydande risker, men länder kan agera olika inom Nato. Högern vill gärna se maximal lojalitet med andra Natoländer, de vill tona ned kritiken mot Turkiet och USA. Den undfallande anpassningen gentemot Turkiet innebär ett svek mot de syriska kurder som besegrade IS och att man accepterar att Turkiet missbrukar terrorismbegreppet för att förfölja landets opposition. Turkiet kräver att vi inskränker yttrande- och demonstrationsfrihet i Sverige och de vill påverka asylärenden. Sverige har redan återupptagit vapenexporten till Turkiet som använder sin militär mot den egna befolkningen och invaderar grannländer. Detta måste vänstern motsätta sig.

 

Stödet till Ukraina måste fortsätta och vara uthålligt. För Ukraina är kriget existentiellt, om Ukraina slutar försvara sig försvinner landet. Om Ryssland slutar strida och lämnar de ockuperade områdena blir det fred. Det är en strid mellan ockupation och frihet, en konflikt som kräver att vi tar ställning och agerar. En rysk seger i kriget vore förödande för den europeiska säkerhetsordningen och ett direkt hot mot andra av Rysslands grannar som Georgien och Moldavien. Det ligger även i Finlands och Sveriges nationella säkerhetsintresse att Ukraina befrias och att den ryska aggressionen inte lönar sig. 

Kriget har visat Putinregimens brutalitet och bristande respekt för människoliv och folkrätt. Den ryska regeringen drar sig inte för att använda lögner, våld och hot för att nå sina mål. Samtidigt har kriget visat Rysslands svaghet. Ryssland är långtifrån den effektiva militära supermakt som man velat framstå som. En betydande del av den ryska militära förmågan har dessutom malts ned av det ukrainska försvaret. Nato satsar mångfalt mer på militär rustning än Ryssland, och västsidans vapensystem har visat sig vara överlägsna de ryska. Ryssland kommer sannolikt att gå ur denna konflikt isolerat och kraftigt militärt och ekonomiskt försvagat. Men så länge Putin sitter kvar vid makten och landet hävdar en politik baserad på rysk imperialism och postsovjetisk revanschism kommer det att vara omöjligt att behandla Ryssland som en pålitlig partner. 

 

Kriget föder starka antiryska känslor. Men även om det är begripligt så måste vi insistera på att göra skillnad mellan vanliga ryssar som inte har valt detta krig och den ryska regimen. Vi måste trots alla svårigheter försöka hålla kontakt med goda krafter som finns i det ryska samhället. Vi bör välkomna ryska oppositionella och krigsvägrare som flyr till våra länder. En dag kommer Putins välde att ta slut. Vi bör bedriva en politik som gör det mer sannolikt att Ryssland då utvecklas i demokratisk riktning och blir ett land med bättre relationer till sina grannar. Rysshatet har djupa historiska rötter i Sverige och Finland, men det är inte någon tillgång när vi ska bygga nya relationer.

 

En trovärdig politik för demokrati och mänskliga rättigheter kräver att en och samma måttstock används mot olika länder. Vänstern måste hävda det även när det är Turkiet som förtrycker eller USA som bryter mot folkrätten. Ett Natomedlemskap föder politiska lojaliteter, det är svårt att tro att Danmark hade dragits med i Irakkriget om de inte varit med i Nato. Vänsterns uppgift är att sätta demokrati och folkrätt före politiska lojaliteter med andra Natoländer. Just nu är detta särskilt viktigt gentemot Turkiet.

Sveriges röst för kärnvapennedrustning är på väg att tystna som ett led i anpassningen till Nato. Men även som Natoländer bör våra nationer driva på för internationella avtal för rustningskontroll och på sikt avveckling av alla kärnvapen.

 

Ryssland är kraftigt militärt försvagat. Flera av de förband som i normala fall är stationerade nära Finland och Baltikum har använts i Ukraina, många av dem har lidit svåra förluster. Men på sikt kommer Ryssland sannolikt att återupprusta sin militära kapacitet. Risken för ökad spänning, kapprustning och aggressivt militärt övande runt Östersjön är uppenbar. Detta bör vi undvika. Det är en av orsakerna till att de nordiska länderna bör avstå från att ha baser med trupper från andra Natoländer, liksom kärnvapen, på sina territorier.

 

Exporten av fossila bränslen, el och uran är Rysslands viktigaste hållhake och utpressningsmedel mot våra länder. Ryssland har avbrutit elexporten till Finland som ett politiskt påtryckningsmedel. Detta beroende av Ryssland måste brytas och investeringar i förnybar energi öka kraftigt. Såväl klimatfrågan som den ryska politiken talar för att vi ska påskynda avvecklandet av fossila bränslen.

 

Med erfarenheten från Rysslands överfall på Ukraina har nordiska vänsterpartier förespråkat att stärka våra länders militära förmåga och öka försvarsutgifterna. Samtidigt finns det inom vänstern en sund skepsis mot militarism, upprustning och det militärindustriella komplexet. Vi rustar upp idag för att det är nödvändigt i en osäker omvärld. Men vi behåller hoppet om en framtid där det går att bygga såväl alleuropeiskt samarbete som samarbete med ett Ryssland med nytt ledarskap. Även i denna tid måste vi behålla den långsiktiga visionen om ömsesidig nedrustning och avspänning. Den stora vinnaren på det skulle vara ett Ryssland som akut behöver investera i social utveckling, civil infrastruktur och klimatomställning, inte meningslös militarism, imperiedrömmar och aggression.

2 kommentarer

Hugo Pettersson 6 januari, 2023 - 17:16

Sjöstedt är många gånger en klok man. Det här inlägget är dock dimmigt. RÄTT ATT INTE RYSSLAND FÅR VINNA FRAMGÅNG MED KRIGSPOLITIK. Å andra sidan måste alla progressiva krafter också ha två andra målsättningar, etniska -moraliska, i huvudet.
1. Aldrig vara med i en organisation som har till uppgift att militärt bevara den västliga imperialismens och kapitalets övertag i kamp mot andra kapital – oligarkkapital eller det statsfinansiella Kina-kapitalet.
2. Det kan aldrig vara vår uppgift att militärt stödja den ”vita rasens” permanenta herravälde. Det är historiskt oetiskt och omoraliskt.

Utan att aktivt arbeta för dessa tre målsättningar ovan påminner det om första världskriget som efter några decennier slutade i 80 miljoner döda sedan alltför många av arbetarrörelsens partier svikit. Nästa imperialistiska världskrig riskerar att utplåna mänskligheten! Verka för utträde ur NATO om möjligheten uppstår!

Reply
hUGO pETTERSSON 6 januari, 2023 - 17:19

Skall naturligtvis vara ETISKA-MORALISKA och inget annat i min förra text. Vänligen ändra.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.