På spaning efter en Pauline som flytt

av Thomas Rosenberg

Tom Sandqvists Amor fati är en utmanande men stimulerande roman.

Av någon anledning har uppdateringar av författaren och konstvetaren Tom Sandqvist börjat dyka upp i mitt ­Facebookflöde. Lite spöklikt eftersom vi knappt känner varandra, och jag inte haft nån kontakt med honom på väldigt länge. Som om fb skulle veta att jag nu kämpat med hans senaste bok, och vill hjälpa mig lite på traven.  

 

Imponerande ordsvall

Sandqvists senaste roman Amor Fati är ett vindlande försök att levandegöra en ung kvinna, Pauline Florin, och hennes öden, från födelsen i inbördeskrigets Lexå till hennes sista dagar på ett äldreboende i Ebbo. Lexå? En blinkning till Christer­ Kihlmans Se upp salige!, förlagd till just Lexå, ett nödtorftigt maskerat Borgå. Det är alltså i Borgå med omnejd en stor del av handlingen i Sandqvists nya bok utspelar sig, över en stor del av 1900-talet, med de olika krigen (1918, 1939 och 1941-44) som viktiga nav i berättelsen.   

Amor Fati är uttryckligen en roman, och bör givetvis läsas som en sådan. Men en roman så mångskiktad och mångordig att den åtminstone för mig kändes hart när omöjlig att läsa, utan att samtidigt försöka knäcka dess koder, och tolka de fiktionaliserade karaktärerna med verkligheten som facit. Det mesta är nämligen stadigt förankrat i den historiska verkligheten, såväl platser och händelser som personer, och bottnar i omsorgsfull research från författarens sida, inte bara i det egna minnet utan också i en mängd arkiv – men allt i fritt fabulerad form, med ett ordsvall som i sin detaljrikedom är imponerande. Och ofta hejdlöst roligt. 

Sandqvists berättare beskriver sig flera gånger, med hänvisning till den kroatiska författaren Dubravka Ugrešić, som en räv; en trickster och lurendrejare som ”snokar och sniffar” och tar sig friheter i förhållande till den så kallade. sanningen. Eller som ett av hans alter egon konstaterar i slutet: ”Att förfalska urkunder hörde ju till mina mest värdefulla yrkesfärdigheter, och jag var, om jag själv får säga det, ovanligt skicklig – det gällde bara att fånga tonen, hålla den kvar i resonanslådan och sedan låta den klinga ut i det jublande magiska ögonblicket då kopian lösgör sig från förlagan och erövrar sin plats som det mest övertygande originalet.”

Att ge sig i kast med Amor Fati utan att ha läst Sandqvists tidigare romaner var kanske dumt. Den enda bok av Tom Sandqvist jag tidigare läst är hans Det stora nejet från 1985, en spränglärd konstvetenskaplig betraktelse över minimalismen och ikonoklastiken. En bok jag blev helt begeistrad av, och som påverkade min syn på bildernas betydelse för resten av mitt liv. 

 

Olösta gåtor

Amor Fati (som betyder kärleken till ödet, eller av kärlek till ödet) inleds med en scen under vinterkriget där en officer stiger in på ett apotek i Kontiolahti (norr om Joensuu) och bländas av flickan bakom disken. Ett möte som blir den madeleinekaka som officeren/berättaren om och om igen återkommer till. Och inte bara officeren, som senare gifter sig med henne, utan också berättaren i olika förklädnader, helt uppenbart identisk med författaren Tom Sandqvist.

För boken handlar i min läsning – och den dechiffreringen kändes nödvändig för att texten alls skulle öppna sig – om hur författaren försöker lösa gåtorna kring sin mor och hennes bakgrund. En googling på Sandqvists och hans pappas biografier ger vid handen att den senare först var gift med Boggie Pauline Floor och därefter med skådespelaren Vappu Jurkka. Tom Sandqvist är från det första äktenskapet, och av allt att döma har han och de övriga tre syskonen i den första kullen haft tämligen vaga uppgifter om sin mor och hennes bakgrund, i romanen alltså kallad Pauline Florin.

I sin jakt på Pauline och hennes historia gör de olika berättarrösterna nedslag i olika perioder inte bara i Paulines liv utan också i händelser som föregick hennes födelse, då hennes pappa och hans bröder deltog i inbördeskriget på de vitas sida. Pappan, i boken kallad Esko Florin, torde vara identisk med Pentti Floor, som med sin bror Wäino Floor (i boken kallad Reino) hörde till den så kallade Pellingekåren som vårvintern 1918 flydde undan de röda ut till skärgården utanför Borgå och Sibbo, för att sedan ta sig över isarna till Estland, och därifrån via Danzig tillbaka med de finska jägarna i april 1918. Sandqvist skarvar dessutom till en tredje bror, jägaren Asko Florin, som sägs ha försvunnit i okända öden redan under striderna på den tyska östfronten  i Baltikum, men huruvida han funnits i verkligheten är osäkert. 

Såväl beskrivningarna av de olika krigen som livet i Lexå/Borgå under flera decennier vittnar som sagt om grundliga arkivstudier. Men också att Sandqvist har en utomordentlig förmåga att levandegöra olika miljöer. Ibland blir ordsvallet överväldigande, med meningar som är kilometerlånga. Men det är ofta underhållande och Sandqvist tycks ha en otrolig förmåga att för sin inre syn återkalla allt han nånsin sett, eller läst om. För mig som just nu fördjupar mig i societetshusets historia i Lovisa är det till exempel en sann njutning att läsa de mustiga beskrivningarna av livet på Socis i Borgå, där Paulines mamma Hanna arbetade.

Förutom Pauline och bröderna Florin, alltså Sandqvists morfar och hans bröder, är det just mormodern, i boken kallad Hanna, och hennes bakgrund i tältlägret på Tattarmalmen som kittlar både berättarens/författarens och läsarens fantasi lite extra. Hon har nämligen sina rötter i den romska kulturen, vilket gör henne ”lite eljest”, som det heter i boken och som tydligen är en inte oviktig del av Sandqvists identitet. Pauline hade drömmar om att bli konstnär, men tvingades av pappa Esko att välja ett tryggare yrke och därför blev farmaceut. Genom giftermålet med officeren och konstnären Robert Sveger/Rolf Sandqvist kommer hon närmare ungdomsdrömmen, men den grusas abrupt med att mannen plötsligt försvinner med en ny kvinna, i boken kallad Venla Turkka.

Lyckas berättaren i sitt sökande efter Pauline? Kanske delvis, men inte helt. För då han, i sonen Thomas Svegers skepnad, på de sista sidorna besöker Pauline på ett äldreboende i Ebbo är det egentligen redan för sent. Han försöker ändå ”som en febrilt pejlande radarantenn registrera rummet för att kunna fästa intrycken i den egna kroppen, i den kroppsliga minnesbanken, i muskler, ben och nervtrådar ända ut i fingrarna, som sedan skulle hamra och hamra på tangenterna hemma vid skrivbordet. Och skriva, det skulle han verkligen, skriva som en galning /…/”.  Pauline, hon var redan bortom kontakt. Men en bok blev det, efter galet hamrande på tangenterna.

 

Tom Sandqvist:
Amor Fati.
Litorale 2022

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.