”Det var så långt man kunde komma utan att lämna Europa”.
Maxim Grigorievs senaste roman Regnet utspelar sig i ett regnigt Porto. Även omslaget av Nina Ulmaja är utsökt regnigt. Då solen reflekteras på pärmen hinner jag tänka att mitt tak läcker. Efter några sidor är det lite jag lyckats dechiffrera. Jag förstår att i Porto befinner sig en författare, några till, bland annat en mystisk ryska. Texten öppnar sig inte, den känns slumpmässig och jag förtvivlar. Det är något jag inte förstår. Inget idealtillstånd för en recensent. Några dagar tidigare har jag lagt märke till att Facebook-vänner, utan tydlig koppling till varandra, samtidigt befinner sig i staden jag aldrig tidigare ägnat en tanke. Porto är färggranna kaklade fasader och mysiga gränder (tydligen är det konferens). Det finns likheter mellan Regnet och det fragmentariska Facebook-Porto.
Eftersom jag sällan läser ett verks baksidestext blir det berättartekniska först en onödigt stor nöt att knäcka, men texten flödar och det är poetiskt. I Regnet är samtalen mellan berättarjaget författaren Alexandr och hans vänner i fokus. Precis som landsmannen Ethel/Etelle är han i Porto på obestämd tid och som av en slump. Ethel har förlorat sitt namn till förmån för det Etelle som blir begripligt på dessa breddgrader. Patricia, Alda och Bernardo är som infödda mer bundna till platsen. Romain i sin tur arbetar med en film medan han kanske förgäves söker sina portugisiska rötter bland de uppiffade fasaderna. Vännernas röster återges av berättarjaget, men det blir som ett återberättande av en malande monolog då berättarjagets egna bidrag i samtalen fattas. Han är bortklippt, stum.
I de stympade samtalen visar sig den angelägna problematiken kring att agera rätt och oron över att förfalla till nihilism i frågeställningar om hur man kan stoppa gentrifieringen av staden. Ilskan över att folk inte längre har råd att leva och bo dämpas inte av vetskapen om att mönstret upprepar sig i de flesta europeiska storstäder med sinne för business (mysighet och airbnb). Det tar sig olika uttryck, vilket enligt vissa av vännerna vittnar om olika klassbakgrund och livshållning.
De var bara vänner allihop. Absolut ingenting. Om man inte räknade med några gamla historietter, men, hon visste inte, det var vad det var.” De tycks hållas ihop av det öde som satts i rullning av ett Europa i krig och kris, kryddat med inbördes slitningar och erotisk asymmetri. Den ena är förtjust i den andra som är tänd på den tredje som drömmer om en fjärde som är svårtolkad och intellektuellt överlägsen. I tur och ordning och i form av förtroliga samtal pratas det filosofi, konst, politik och skit. Vännerna spekulerar om vad Etelle flytt ifrån – är hon terrorist? Vad är berättaren själv på flykt ifrån, vem är han? Ibland uppmanar vännerna honom att skriva om än det ena och det andra, så som icke-skrivande vänner har en tendens att göra. Vad är det han skriver?
Det diskuteras till regndropparnas påtagliga melodi på caféer och barer. Berättelsens mer sparsamt förekommande, men målande element, tar fasta på kulisser för scener och stämningar och hålls konsekvent inom parentes. Det bidrar till en känsla av film. Precis som i Grigorievs roman Europa är urin också i Porto en av alla skönjbara lukter. Det är mycket vackert, kaotiskt och intensivt, men berättarjagets ovilja att ge sig själv till känna gör även att jag stundvis tappar bort mig och kommer tillbaka genom att läsa som en detektiv. Det är på gott och ont då berättelsen i Regnet måste underkasta sig formen – slutet blir ett aningen krystat försök till att lyfta berättelsen genom att ge den ett maffigt slut. Men Grigorievs experimentella grepp är snyggt, ambitiöst uttänkt, och tankeväckande. Det ställer stränga krav på läsaren – krav som övergår att läsa baksidestexten, krav som ibland övergår läsarens idéer om vad det är att läsa.
Maxim Grigoriev:
Regnet.
Albert Bonniers förlag, 2022.