Vad blir kvar när det är slut?

av Sofia Nyberg

Innan avfärd, regisserad av Ulrika Bengts, är en föreställning att uppleva, inte förstå, skriver Sofia Nyberg.

 

Det är fullt i salongen på Svenska Teaterns Amosscen och sorlet från publiken fyller rummet med förväntan likt ljudet från ett orkesterdike. Ett hav av blombuketter i olika stadier mellan liv och död fyller scenen och antyder navet kring vilket vi kommer att röra oss. Sorlet mojnar i takt med att en storm tilltar på scenen och när den blåst förbi och dagen gryr står han där med ryggen till; pappan, André (Asko Sarkola). Lite som i sin egen värld står han och söker med blicken efter något i stormens fotspår. In kommer hans dotter Anne (Sophia Heikkilä) i en helt annan energi. Tydligen är det dagen efter att de talat om något viktigt och hon vill ta nästa steg i beslutsprocessen kring det. Hon har blicken framåt. André har blicken bakåt, eller inåt. Tydligt är att de inte möts. Anne talar till någon som inte är där. Men hon tar inte fasta på det utan fortsätter att tala framåt, ställer blommorna åt sidan. Vad är det hon städar bort? 

 

Förgängligt men bestående

André är en åldrande man, en uppburen författare som inte författar längre. Anne har fått i uppdrag av hans förläggare att gå igenom och sammanställa hans efterlämnade papper. Hans dagbok bland annat. André tycker det är trams. Att försöka förstå, säger han, det är bara för idioter. Och det är befriande att han säger så, för strax kommer hans fru Madeleine (Ylva Ekblad) in på scenen och om man dittills skapat sig uppfattningen att blommorna är kondoleanser med anledning av hennes bortgång uppstår nu en förvirring kring vem som riktigt dött. Man förstår ingenting. Är det André som är död? Ju längre föreställningen framskrider desto tydligare står det klart att det här ska i första hand inte förstås, det skall upplevas. Småningom gör den yngre dottern Elise (Sannah Nedergård) entré. Hon ger sig själv större tillåtelse att vara i sina känslor, lite mindre benägen till ansvar över familjens angelägenheter, något som utgör en spänning mellan systrarna. Elise tycks huvudsakligen upptagen av någon slags besvärlighet med sin nye pojkvän – tillika fastighetsmäklare – Paul (Kristofer Möller). 

Berättelsen breder ut sig framför oss på flera plan samtidigt och enligt samma principer som en dröm. Tid och rum flyter ihop och motsatta situationer existerar samtidigt. Jag ser för mig ett collage där bilderna inte är fastlimmade utan flyter som löv på vatten. Vissa bilder flyter upp bredvid varandra och skapar ett motiv, för att sedan glida isär och förena sig med andra och skapa en ny helhet. Allting är förgängligt men samtidigt bestående, ingenting försvinner bara byter form. Yttre och inre skeenden är lika verkliga. Ett exempel är då Anne och mamma Madeleine har en dispyt om huruvida pappan skall bo kvar i sitt hus eller flytta till Blå hemmet. Det börjar som ett verkligt gräl men så ändras stämningen, mamman blir aggressiv och plötsligt förstår man att det är Annes inre konflikt som iscensätts. Personligen blir jag lyrisk över sådana dramaturgiska grepp. Ulrika Bengts regi känns balanserat lekfull. Ensemblen blåser liv i texten på ett sätt som gör att man glömmer att det är text och bara känner liv. Blickar artikulerar tydligt, scenen där Paul sitter vid sidan om och skalar äpplen men blicktalar med André är nästan flirtig i sin intensitet och i synnerhet Asko Sarkola spelar med varje cell i sin kropp så man nästan hör vad hans hand och rygg berättar. 

 

Sanningen är anstötlig

André och Madeleine har levt en tät relation, kanske det därför inte går att avgöra vem som dött först. Kanske de dog samtidigt. Om de nu är döda. Hon har skött markservicen, varit kroppen om man så vill i den enhet som är de. Han har skrivit. Båda har älskat. Men det har också knakat, en väninna vars namn inte riktigt vill placera sig rätt i Madeleines mun, men ack figurerar i dagboken, dyker upp och får bära vittne om det – Fru Schwartz (Johanna af Schultén­) – en tillsats som André helst vill späda ut med vatten tills den inte längre kan avge någon smak. Sanningen är anstötlig får vi höra. Kanhända just för att den är för sann i sin sanning, för verklig. Man kan inte komma undan den och i och med det kommer man inte heller undan sorgen. Och sörja försöker vår familj undvika. Ja, vem gör inte det?

Hur står man ut med livets gåvor som kommer oavsett om man önskat dem eller ej? Hur skapa en mening av ett liv som till synes är brottstycken av ingenting? André säger: ”Smulor, brottstycken, man vilar i sitt eget liv som på en klippa. Inget fäste. Vad blir kvar när det är slut?” Jag tänker att man kan replikera med Freud: ”för det finns en väg tillbaka från fantasi till verklighet och det är konst” (min övers.)

På slutet hittas kortet till den senast komna buketten vars avsändare varit en gåta. Den här buketten är den enda av alla som är färskt vid liv. Nuet kanske. André läser det, vi får inte veta vad där står, men jag tänker att det för honom till den för sanna sanningen. ”Vad skall jag göra utan dig?” är det sista han säger.

Den här föreställningen är minsann konst och jag går från teatern med en upplevelse större än summan av delarna.

 

Foto: Christian Jakowleff

 

Svenska teatern: Innan avfärd
Text: Florian Zeller. Regi: Ulrika Bengts. Översättning: Gunilla Hemming. Scenografi och kostym: Heidi Wikar. Ljus: Tobias Lönnqvist. Ljud: Andreas Lönnqvist. Mask och hår: Tiitta Stoor. Föreställningsdramaturg: Kristofer Möller. Koreograf: Soile Ojala (till Ha Ha said the clown). Musik: Ha Ha said the clown av Tony Hazzard. Musikarrangemang, inspelning: Peter Hägerstrand.
På scen: Ylva Ekblad, Kristofer Möller, Sophia Heikkilä, Sannah Nedergård, Asko Sarkola, Johanna af Schultén.
Spelar till 3.5 2023

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.