Vem som helst blir inte författare, men hur blir man författare från arbetarklassen, mitt i en medelklasskultur? Emilia Männynväli (tidigare Kukkala) skriver i sin essä om arbetarlitteraturens framtid.
Naturligtvis kände Madelene till det tragiska, kände till döden, äcklet och självhatet, dem bär alla människor med sig från födseln. Men hon hade ingen övning i att förstå yttre elände, inga förklarande ord.
– Peter Høeg: Kvinnan och apan. Översättning: Ann-Mari Seeberg.
Det händer sig att den bildade medelklassen inser sin längtan efter en autentisk arbetarklasskultur. Var gömmer sig det nya millenniets arbetarklassförfattare, vår nya Väinö Linna – det är en fråga vi ställer oss vartenda årtionde.
Visst finns de. Vi har Noora Vallinkoski, som i sin roman Perno Mega City med nästan skrämmande sensuell styrka skriver om barndomen i förorten. Vi har Hanna-Riikka Kuisma som i Kerrostalo beskriver nedärvd fattigdom över generationsgränserna och strukturförändringarnas förlorare , även om hon själv har sagt att hon hellre skulle bli titulerad arbetslöshetsförfattare än arbetarförfattare (KU 27.8.2021). Vi har Iida Rauma och Hävitys (som fick Finlandiapriset i år, red.anm.), som lyfter fram klasskillnaderna i samhället via beskrivningar av bland annat barnfattigdom. Karaktärerna och miljön i min egen debutroman Kaiken jälkeen hör likaså huvudsakligen hemma i arbetarklassen.
Jag hävdar att bakgrunden till idén att man inom arbetarklassen ”sällan är intresserad” av kultur, utöver många andra variabler, är det faktum att kulturprodukter – som litteraturen av idag – för det mesta riktar sig till medelklassen och att den skildrar medelklassens liv med sorger och glädjeämnen.
Vem blir författare?
Att skriva är en synnerligen klassbunden aktivitet, av många olika skäl. De flesta orsaker är kopplade till pengar. Utan ekonomisk stabilitet och frihet är det svårt, ofta omöjligt, att finna tid att skriva. Om hindret inte utgörs av lönearbete som upptar all tid handlar det om oavlönat vårdarbete. Om det inte är vårdarbete är det byråkrati – en arbetslös person kan exempelvis inte skriva utan att bli straffad, vilket Ossi Nyman, författare till arbetslöshetsromanen Röyhkeys, fått erfara.
För dem som lever under de mest extrema förhållandena är skrivandet inte det främsta bekymret. Det är vanligare att gå en våldsam död till mötes eller dö av droger än att uppleva en häftig överlevnadshistoria och sedan skriva om den. Trots detta har till exempel rapartisten Linda-Maria Raninen (ursprungligen Roine) nyligen gjort uttryckligen detta, vilket hon beskriver i sin biografi Ei koira muttei mieskään, liksom även finskfödda Toni Tuunainen som i början av 2000-talet rånade värdetransporter och beskriver brotten i sin memoarbok Olin Ruotsin etsityin rikollinen.
Men de är undantag och båda böckerna är självbiografier.
Alla blir inte författare, även om ekonomin är mer eller mindre under kontroll. Att ett mytiskt geni med ett hårt liv bakom sig förädlas till konstnär är i verkligheten mycket ovanligare än att barn från kulturfamiljer som gått konstgymnasiet i Berghäll (den finskspråkiga motsvarigheten till Tölö gymnasium, red.anm.), växer upp till att bli författare, utan att det förvånar alltför många.
Litteratur är tillgänglig
Följaktligen kvarstår mycket av det mänskliga i det fördolda: det gäller inte enbart teman och sättet att bearbeta dem, utan också hur dessa kodas och kontextualiseras. Visst, kärlek och död är i princip lika överallt, men en överdos på Hilton är nu bara inte detsamma som en överdos under bron.
Litteraturens relation till arbetarklassen är dock inte lika tunn som inom många andra konstarter. Tack vare biblioteken – och sedermera strömningstjänsterna, som å andra sidan minskat artisternas inkomster – är litteratur och musik i grunden tillgängliga för alla. Vem som helst kan också låna en kopia av vilket musikaliskt mästerverk som helst och kopian är lika autentisk som originalet, medan de stridande tjädertupparna på plakatet på toalettväggen skiljer sig fundamentalt från originalet.
Är arbetarklassen ointresserad av kultur?
Av Nina Kahmas doktorsavhandling Yhteiskuntaluokka ja maku (2011) framgår att klass är en väldigt osynlig kategori i det finländska samhället inom den kultur som konsumeras. Däremot kan den skönjas i kvantitet och i aktivitet: arbetarklassen konsumerade inte kultur och var inte intresserad av den. Det kan också vara uttryckligen så som Kahma misstänker, nämligen att själva definitionen av kultur inte hörde till arbetarklassens intressen. Alternativt var arbetarklassen bara ärligare än medel- och överklassen, där man är van att framställa sig som kulturintresserad oavsett om man är det eller inte.
Jag hävdar att bakgrunden till idén om arbetarklassens «ointresse», eller att man inom arbetarklassen «sällan är intresserad» av kultur, utöver många andra variabler, är det faktum att kulturprodukter – som litteraturen av idag – för det mesta riktar sig till medelklassen och att den skildrar medelklassens liv med sorger och glädjeämnen. Syftet med fiktion är naturligtvis inte uteslutande att producera perfekta identifikationsobjekt för läsarna, men underrepresentationen av en viss social sfär är iögonenfallande.
Litterära uttryck – ordval, ämnen, synpunkter – som uppskattas och tas som utgångspunkt, är starkt kopplade till klass. Vilken typ av litterära uttryck som finansieras är en klassfråga par excellence. Och de litterära uttryck som publiceras är ett klassbundet svar på frågan om varför litteraturen – statistiskt och i genomsnitt – inte intresserar arbetarklassen. Noora Vallinkoski har påpekat att till exempel Juha Vuorinens bokserie Juoppohullu (Dilledagboken) har inspirerat människor som normalt inte läser.
Vem är arbetarklassförfattare?
När man talar om arbetarlitteratur är det skäl att definiera «arbetarklassförfattare”. Vanligen avses med arbetarklassförfattare en författare som skriver om arbetarklassen (som Väinö Linna), men ibland också en författare som läses av arbetarklassen (som Juha Vuorinen), ibland bägge två (som Lauri Viita). För mig handlar det normalt om de teman författare skriver om, men i det här sammanhanget avser jag specifikt författare som kommer från arbetarklassen. Väldigt många författare är således faktiskt arbetarklassförfattare, även om detta inte är understruket.
Den kulturella uppfattningen om vad som är arbetarklass är passé. För de flesta av oss är en arbetarförfattare ett fetischistiskt ideal: en kultiverad, vit, grovhuggen, djupsinnig heterosexuell man, en snickare eller fabriksarbetare, autodidakt, som Viita eller Linna. Och vackert så, de är båda mycket bra författare. Utanför den här bilden har vi trots allt många aktörer och sfärer som faller inom ramen för «arbetarlitteratur» – ett begrepp Linna för övrigt själv kritiserat (Helsingin Sanomat-Teema 5/2020 ).
Arbetare i fabriker och hamnar är självklart fortfarande arbetarklass, men det är även lågavlönade inom vård- och omsorgssektorn och andra som utför repetitivt arbete, essential workers, i likhet med många människor som arbetar i en osäker ställning, oavsett sektor. För att inte tala om migrantarbetare och papperslösa.
Arbetarklass är struktur, inte identitet
Arbetarklassen är en konstruktion och en struktur, inte en identitet. Den inbegriper också arbetslösa och de så kallade marginaliserade, som alla gärna pratar om, men som ingen egentligen vill lära känna.
Klass är summan av bakgrund, nuläge och framtidsutsikter. Det finns inte en enda sann, renrasig representant för den. Arbetarklassen är inte en enhetlig smakinriktning, livsstil eller ideologi. Den är allt annat än enhetlig.
Visserligen har en del av arbetarklassen sedan tidernas begynnelse försökt ställa sig utanför ”trasproletariatet” och betona sin anständighet, i och med att det inte har funnits så mycket annat att ta till. Men moral har ingenting med klass att göra, annat än att man har råd att ha en moral först när man har tillräckligt med pengar: ”Ja faija opetti jo muksusta: moraali on rikkaiden luksusta” (ur Heikki Kuulas låt: ”Sun nimi on Kuula”). Å andra sidan är det omöjligt att vara moralisk om man har för mycket pengar. Makt korrumperar och enligt forskning är överklassen girigare och mindre empatisk än andra.
Var är närvårdarromanerna?
Vad exakt krävs av arbetarlitteratur för att den skall erkännas som sådan? Är det obligatoriskt att alltid bekänna sig till sin referensgrupp genom att gestalta en fiktiv Väinö Linna-karaktär, en ny Johannes Koskela? Måste man skriva om sin förträfflighet som människa, för vem och varför? För att bevisa det för medelklassen eller till och med för de rika? Att bevisa att man är förtjänt sitt människovärde? Det är ju snarare politik än konst: en tävling om vem som är berättigad till mera, genom meriter eller oöverträffat lidande.
Det är ett krav som inte ställs på medelklassen i och med att dess medlemmar är av rätt sort från början. De tillåts gå sönder eftersom de inte kraschar smaklöst. Medelklassen och dess problem kommer ganska bra till tals i litteraturen. Men var finns den icke-maskulina prolerösten eller rösterna från dem som utför prekärt arbete? En närvårdarroman, anyone? Närvårdarroman?
Om en roman exempelvis utspelar sig i Jakobacka uppfattas den i första hand som en Jakobacka-skildring, även om den berättar om skilsmässa, död, sorg, kärlek, gud eller världens undergång.
Världen är full av skilsmässoböcker där handlingen utspelas i medelklassens värld och i vilka det gråts i ensamhet i en ägarlägenhet i ett område där det inte pratas om pengar, för att det finns tillräckligt med fyrk. Jag minns inte att jag alltför ofta skulle ha läst om de hemlösas personliga problem eller ens om dem som bor i förorterna. Förorten är trots allt redan i sig en exotisk miljö, vilket måste understrykas separat: för-orts-roman
Om en roman exempelvis utspelar sig i Jakobacka uppfattas den i första hand som en Jakobacka-skildring, även om den berättar om skilsmässa, död, sorg, kärlek, gud eller världens undergång. En roman som utspelar sig i Jakobacka kan inte vara en universell mänsklig berättelse om något av detta. Den kommer alltid att förbli en Jakobacka-roman. Klassen spelar dig ett spratt precis när du försöker se förbi den. Det går inte att komma undan den, även om en vill. Klass kan man inte fly undan och det är uttryckligen det som är klass.
Medelklassen gillar berättelser om offer
Det finns däremot en annan ännu farligare fallgrop förknippad med arbetarlitteratur som förkroppsligats och tecknats ned: medelklassen, med litteraturen i sitt grepp i likhet med alla andra institutioner, formligen älskar mallen jag-kom-från-helvetet-men-överlevde. I likhet med terapeuter älskar den berättelser där prolena berättar om sina hemska hem och förfärliga föräldrar, för att till slut räddas av medelklassen, till att accepteras som en del av den. Den älskar offer som kan räddas undan sin klassbakgrund, sina erfarenheter, sina familjer, sina liv.
En framgångsrik klassresa äventyrar inte på något sätt medelklassens världsbild, tvärtom. Det kräver samtidigt att en person accepterar rollen som offer och så att säga vänder sina rötter ryggen, överför sin lojalitet till medelklassen.
I den här historien spelar medelklassen en viktig roll: de förstår offret och hjälper hen för att de är så fördomsfria, humana och toleranta, det vill säga så goda människor. Arto Salminen uttrycker det i sin roman Varasto det så här:
”Du ser inget annat än det du ser med dina ögon och det är för lite. Du märker inte att medelklassen har gjort en dygd av godheten. Godhet hör till deras normer till den grad att den redan är en last. De är jävligt farliga när de är så goda.»
En författare ska inte behöva försköna. Men för att kunna prångla ut sin historia måste hen ofta skriva en version som bevarar karaktärernas värdighet även med medelklassmått mätt.
Arbetarklassen förskönar alltså sina berättelser, eftersom de lätt tolkas som uttryck för ondska, dålighet och totala misslyckanden hos människor inom klassen: de förkroppsligar mänsklig ondska i form av fattiga och individer av underklass.
Problemet är inte att det inte skulle finnas människor av olika slag i alla klasser, utan att egenskaperna återförs till klassen, så att en människa är arbetarklass för att hon är usel som människa, inte så att klassen som icke jämlik struktur orsakar mänskligt lidande.
Medelklassens berättelser är (enligt dess egen uppfattning) förstås universella och behandlar eviga ämnen. När en arbetarskildring inte reflekterar klasseländet i folks ansikten är det för medelklassen bara en bok i största allmänhet. Därför är en roman som utspelar sig i Jakobacka alltid bara en Jakobacka-roman, men en roman som utspelar sig i Ulrikasborg är inte en Ulrikasborgs-roman.
Medelklassens beskrivningar av sina liv läses aldrig som klassbeskrivningar. Proleförfattarens berättelse läses som sådan, eftersom den skiljer sig från medelklassens. Vi talar aldrig om motbjudande realism, naturalism som överdriver det fula, även om en bok inte innehåller annat än realism. Vi talar om samhällslitteratur, som om medelklasslitteratur på något sätt vore socialt neutral litteratur.
Jantelagens paradox
De som gör ens en tillstymmelse till försök att överträda klassgränsen genom att försöka vara något som motsvarar författare, måste, utöver att bli maskotar för räddarna, även ta itu med ”de egna”, jantelagsentusiasterna, de som vill drämma till varenda uns av ett uppstickande huvud, för att förpassa det tillbaka till den avgrund där det vanligen släpar sig fram.
”Jantelagen” slår till med en paradox: om du har skrivit, det vill säga publicerat dig offentligt, har du redan uppnått vissa fördelar, du har förändrats, du är inte längre en trovärdig representant. Och det är så i alla situationer, även om skrivandet i Finland snarare gör en fattigare än rik. Men är det en orsak nog att låta bli att skriva? För att konstatera att man nog vore en trovärdig författare om man bara skrev?
En författare som försöker resa sig från arbetarklassen utan att gå med på att bli någons maskot eller måltavla för arbetarklassens fantasier, får sin bakgrund förtalad på ett nedsättande sätt av människor som inte vet något om den. En författare är trots allt en författare också då hen är en jävligt fattig författare, och inte (åtminstone inte längre, åtminstone inte enbart) donare, inte längre vem som helst, även om hen påstår något annat. Hen har socialt och kulturellt kapital, även om hen aldrig lyckas tjäna en penni.
Klass och landsbygd är sammanflätade
Denna tjatiga motsägelse och hemlöshet vad gäller klasstillhörighet bekänner också många med en akademisk utbildning och med en arbetarklass- eller agrar bakgrund sig till. Agrar i och med att klass och landsbygd (åtminstone den perifera, det vill säga östra och norra landsbygden) på många sätt är sammanflätade i det finska senindustrialiserade samhället.
Jag hävdar att östra Finland och östra Helsingfors har mycket mer gemensamt än östra Helsingfors och södra Helsingfors, även om det säkert förnekas bestämt av både helsingforsare från öst och östfinländare. Trots detta hävdar jag att periferin och förorten ofta andligt sett ligger närmare varandra än förorten och centrum: de delar samma kroppslighet, samma väsen i marginalen. Hanna Hauru beskriver fenomenet träffande i sin roman Tämän kylän tarina, som inte har lästs som en klassbeskrivning, eftersom händelserna utspelades i periferin.
För män finns romantiska stereotyper som bohemen och luffaren, men en kvinna är uteslutande misslyckad, en dålig kvinna. Urusel och därtill en smaklös figur.
God smak är maktutövning
Radikaliseringen är ett problem i sig. På konst- och kulturarenorna är det medelklassen som tryggt kan spela radikal som ung, men alltid återvända till den egna klanen, låta sig omslutas i etablissemangets famn, återta sin självklara plats i solen och leva bekvämt så fort det börjar bli tråkigt att vara revolutionär eller fattig.
Däremot ska vi inte dra den generellt felaktiga slutsatsen av detta att alla unga radikaler skulle vara medelklass eller att alla radikaler är unga. Självklart kan det vara lättare för medelklassens brats att bli radikala, eftersom exempelvis anteckningar i officiella register inte avgör deras framtid lika definitivt som för arbetarklassens barn och ungdomar.
Radikalism hos en person från arbetarklassen och hos författare är, där den förekommer, snarare dikterad av praktiken. Det är inget ungdomligt snedsteg man skrattar åt efteråt på fester och seminarier. I arbetarklassförfattarens väsen återfinns det i det främmande, otrendiga och tafatta. Oftast lönar det sig för dem som tar sig vidare från arbetarklassen att vara osynliga snarare än synliga, i och med att det som är mainstream – det vill säga bra, önskvärt och vackert – bestäms av medelklassen.
God smak är aldrig bara «smak», utan maktutövning. Smak är ett sätt att samla på sig värde. Det gäller inte bara estetiska ting, utan sättet att föra sig, kroppen och hur den bärs upp: något väsentligt mänskligt. Att produktifiera jaget, stärka självkontrollen och branda självet inom ramen för uppmärksamhetsekonomin betyder att det är värt reda pengar att demonstrera och uppfylla normerna för korrekt smak.
För de fattiga och människor från arbetarklassen innebär det att vara underlägsen per definition, alltså redan från födseln. Det en växer in i och hur man lär sig att leva är något man måste växa ur. En representant för medelklassen växer upp redo för rätt sorts smak, ett rätt sätt att vara.
När kulturen, litteraturen och konsten som helhet bygger på manifestationen av rätt sorts smak, det vill säga smak som bestäms av medelklassen, vilken är då förutsättningarna för en människa från arbetarklassen att lyckas på dessa arenor?
Nyliberalismens största synd
Sociologen Imogen Tyler har studerat hur den brittiska vita underklassen skildras i media: hur den moraliseras och blir demoniserad. Den lägre klassen betecknas som vulgär och vulgaritet används för att rättfärdiga ojämlikhet. Enligt forskaren Katariina Mäkinen är en av de äldsta karikatyrerna en vit arbetarklasskvinna som kombinerar hänsynslös reproduktion, ansvarslöst moderskap, kroppslighet, fetma, sexualitet och alkoholbruk – med andra ord brist på disciplin.
Inom nyliberalismen är bristen på disciplin en av de största synderna. För kvinnlighet är fattigdom – och avsaknad av disciplin – särskilt destruktivt, eftersom det feminina som begrepp är alltigenom medelklass. För män finns romantiska stereotyper som bohemen och luffaren, men en kvinna är uteslutande misslyckad, en dålig kvinna. Urusel och därtill en smaklös figur. När hon råkar gestaltas i litteraturen går det illa för henne.
Ofta är det uttryckligen så det går.
Hur kan andra verkligheter skapas?
Så när man nu efterlyser arbetarförfattare är det dit de har försvunnit, in bland mängden av andra arbetare. De drunknade i arbete eller arbetslöshet. Försvann ut i periferin, söndermalda av byråkratin, uttröttade på vägen, inlåsta på institutioner, begravda i förtid.
Potentiella författare från arbetarklassen har inte den tid, energi eller tillräcklig självkänsla typisk för medelklassen i syfte att «finna sin egen röst» eller «utvecklas som konstnär». De känner inte att de har rätt till detta, de har inte fått lära sig att ta plats, utan att bereda plats. Att glömma onödiga dagdrömmar som inte hämtar mat på bordet.
”Men allt kan inte handla om pengar”, heter det. Så är det inte heller. En potentiell författare från arbetarklassen tampas med hur man skapar nätverk redan när det egna språket, sättet att tala, vara och föra sig bryter mot koderna. Att lära sig att uppskattas av medelklassen kräver tid och möda. Om man har tänkt bli tagen på allvar måste detta dock ske, andra typer av människor kan inte göra sin röst hörd. Det är med andra ord bättre att lära sig att snacka skit vid de där onödiga mottagningarna och överdriva det man sysslar med.
Men hur kommer alternativa verkligheter någonsin att skapas om det behövs en viss grad av acceptans för att bli sedd och rådande sanningar måste delas och godtas?
Världen behöver inte arbetarlitteratur bara för att berättelser och beskrivningar har makt, inte för att skrivandet gör människor och verkligheter synliga, sanna, verkliga. Inte bara för att begåvade författare ska kunna uppfylla sig själva trots klasstillhörighet.
Arbetarlitteratur behövs först och främst för att litteratur som är inkapslad i enbart medelklassen i längden är tråkig som fan.
Översättning: Carita Pettersson
Foto: Museiverket
