Ansvarsrelationer i plattformsekonomins myller

av Mio Lindman

Vår interaktion med digitala plattformar har blivit vardag. Tomas Träskman har studerat exempel som rör sig mellan utopi och redovisning. I centrum står plattformarnas komplexa nätverk av relationer. 

 

–Jag märkte hur man lätt fastnar och inte kommer vidare i aktivistiska projekt. Jag ville väcka frågan hur nästa steg kan tas i processen. 

Det här säger Tomas Träskman, som nyss disputerat vid Åbo Akademi på en avhandling om digitala plattformar, på tal om hur hans intresse för digitala platformar väcktes. 

Det visar sig att Träskman har många strängar på sin lyra. Han har studerat bland annat konstvetenskap, ekonomi och pedagogik. Han har arbetat på Yle och även varit engagerad i olika konstprojekt. För tillfället är han projektforskare på Åbo Akademi och vice akademichef för Akademin för teknik, kultur och välfärd på Arcada. 

 

Från utopier till redovisning

2003 var Träskman involverad i en performancefestival där den gemensamma nämnaren var experimentella mikronationer (bland dem fanns Lars Vilks’ Ladonien). När arrangörsgruppen YKON reste runt i världen för att utreda hur projektet kunde gå vidare blev de nyfikna på olika typer av utopiska projekt. Det var då Träskman märkte att utopierna ofta börjar med stort engagemang, men att verksamheten av olika orsaker ofta stannar av. 

Den här insikten satte sedan sitt avtryck i forskningen. Under ett seminarium, när Träskman just börjat med sin doktorsavhandling, träffade han en professor i redovisning som föreslog att han skulle utföra sin forskning inom ämnet redovisning. 

– Jag blev förvånad, eftersom jag hade förknippat redovisning med bokföring. Då började jag fördjupa mig i vad redovisning är: när jag säger att jag tänker göra en sak måste jag kunna redovisa för vad det innebär. Om jag säger att en organisation är hållbar gäller det att kunna redovisa för hur den är det.  

 

Tillit och kontroll

Träskman funderade på hur han kunde hjälpa de utopiska uppläggen som är så udda att det som är alternativt lätt försvinner när initiativen placeras i en mall. Han blev intresserad av delningsekonomin, som kan ses som en reaktion på den ekonomiska krisen 2008–2009, och slogs av entusiasmen i Restaurangdagen, Yhteismaa och andra initiativ.

Träskmans forskning handlar delvis om hur dessa delningsekonomins rörelser har organiserat sig. Med tiden började det pratas mer och mer om plattformsekonomi – då gällde det i första hand Airbnb och Uber som framgångsrika exempel. Förvisso höjdes också kritiska röster. Han noterade att den digitala infrastrukturen för plattformar är densamma, oberoende av vilken ideologi som driver dem. På grund av det kan man urskilja mer allmänna frågor om ansvar, tillit och utvärdering som dels handlar om hur plattformen är uppbyggd, men också om hur människor relaterar till den – och till varandra. 

Ett exempel är att många plattformar innehåller evaluativa infrastrukturer (tänk: Airbnb), det vill säga att det finns system för att bedöma andra användare. I Finland har sådan infrastruktur delvis stött på motstånd: det verkar finnas en tillit till andra som leder till motstånd mot att utvärdera varandra på plattformar. Men de evaluativa infrastrukturerna är förbundna med en grundproblematik som berör vad det är som görs synligt på plattformarna, och vad ansvar innebär. 

Träskman laborerar i sin avhandling med begreppet ’accountability’. På svenska kan man tala om ansvar och ansvarsfördelning. 

– Problemet är att vi inte reflekterar tillräckligt kring hur och var ansvar uppstår på plattformar och vem eller vad som skall utkrävas ansvar. 

I Nokias Open Innovation Challenge kom frågan om ansvarsfördelning fram. Om du ber om idéer utanför din organisation, vad händer i termer av ansvar? Nokia samlar ihop idéerna och arkiverar dem.Vad händer om en idé lyfts fram efter, säg, 5 år: har Nokia då ett ansvar i relation till personen som delade med sig av idén?

Vems innovation?

Frågor om att utkräva ansvar och att lita på människor väcks bland annat i samband med så kallad öppen innovation, att man använder sig av ’the wisdom of the crowd’. 

– Finlands bibliotek gjorde ett fint experiment där de lade ut handskrifter som var svåra att tyda och där intresserade amatörer kunde hjälpa till. 

Även om Träskman tidigare mest ägnat sig åt delningsekonomins former började han intressera sig för Nokia, som ordnat en Open Innovation-challenge. 

– Där kom frågan om ansvarsfördelning fram. Om du ber om idéer utanför din organisation, vad händer i termer av ansvar? Nokia samlar ihop idéerna och arkiverar dem. Vad händer om en idé lyfts fram efter, säg, 5 år: har Nokia då ett ansvar i relation till personen som delade med sig av idén? 

Trots att Nokia är en stor organisation hade de svårt att hantera situationen. En del chefer hade ångest för att man inte hanterade det hela tillräckligt bra, säger Träskman. De upplevde att de är ’accountable’ i relation till människorna som delat med sig av idéer. Det handlar om en både teknologisk och social dynamik, från den lovande öppenheten när människor görs delaktiga genom att vara aktiva på en digital plattform, till en situation där delaktigheten framstår som besvärlig och ambivalent. 

 

Mångfacetterad interaktion

Smart and wise city-Turku var ett annat exempel på denna ambivalens. Åbo stad hade efterlyst plattformar som kunde vara med och skapa ”den smarta staden”. Träskman märkte hur svårt det var från stadens sida att greppa vad en plattform alls är. 

– Först tänkte jag att det handlade om inkompetens. Jag såg utmaningen hos personer som planerar exempelvis utbildning att gestalta det de gör i relation till plattformar. 

I Åbo märkte Träskman hur personer som arbetar för staden kämpade med sina föreställningar om plattformar: en del hänvisade till sociala medier och uttryckte en motvilja mot att utbildning skulle bli som dem. I ett annat fall prövade man tanken om att man med hjälp av digitala plattformar skulle hjälpa alkoholister. Många var ändå osäkra på hur digitala redskap skulle användas och hur ansvaret skulle fördelas. I avhandlingen drar Träskman slutsatsen att människor inte kastar sig in i plattformarnas värld utan eftertanke. 

– Man behöver reflektera kring det sociala men också kring det materiella, teknologin. Det är inte så att vi bara använder teknologin som ett verktyg. När vi interagerar med teknologin påverkar det också oss.   

 

Budgetering och medborgarskap

– Frågor om ansvar behöver ställas i ett tidigt skede. Plattformarna möjliggör distribuerad verksamhet, men man har inte nödvändigtvis funderat på vad det innebär i termer av ansvar. Ett av mina exempel är deltagande budgetering, som man bland annat testat i Helsingfors, OmaStadi, och i Åbo, Asukasbudjetti. 

Deltagande budgetering är ett verksamhetssätt där man tar med invånarna i diskussionen, planeringen och beslutsfattandet om gemensamma skattepengar. Andra medborgare kan rösta på idéerna och så mäts hur många röster som kommit in. Träskman testade i forskningssyfte att sända in en idé. 

– Jag blev glatt överraskad när en person från Åbo stad ringde och ville diskutera min idé. Plötsligt satt jag på möte med tjänstepersoner som ställde frågor om allt från budget till nätverk. Jag märkte att de hade stora förväntningar och slogs av ansvaret det innebär. Om det är så här förutsätts kompetenser som medborgaren inte nödvändigtvis har? Å ena sidan förväntas hen vara kreativ, men å andra sidan kunna hantera en budget och kanske ha nätverk. 

Från Åbo stad konstaterades också att man inte var förberedda på hur den deltagande budgeteringen skulle fortskrida och vilka resurser som krävs. Vissa upplevde den deltagande budgeteringen som ett hot och gick in och ändrade i förslagen, och bröt på det sättet med den platta hierarkin som plattformen utgör. 

Träskman beskriver hur plattformen som användes emellanåt hade utrustats med vissa spelifierade drag. När han skickade in sin idé fick han en badge och kunde röra sig upp på olika ’nivåer’. Han reflekterade kring hur digitala plattformar också i det här avseendet påverkar oss; kan på det här sättet nya mått för medborgarskap uppstå, där medborgarens aktivitet förses med en ”rating”? Frågan rör alltså i hög grad vad medborgaren blir i sin interaktion med plattformen. 

 

Oförutsägbarhet i ansvarsfördelning

– En viktig dimension av ansvar är att du inte kan veta vad du blir ansvarig för. 

I OmaStadi, den deltagande budgeteringen i Helsingfors, kunde man se antalet förslag som kommit in. Man kunde också spåra hur många som skickat in förslag i olika delar av staden. En hel del förslag uppmärksammade olägenheter i närmiljön: en farlig gata, något som är trasigt, och så vidare. 

Träskman betonar att detta är information som kan användas på olika sätt. En chef för Helsingfors stad är kanske intresserad av att monitorera problemen för att evaluera sitt team därefter.  

– Mätaren kan användas på oförutsägbara sätt. Vi borde tänka också på ansvarets gränser: the limits of accountability. Transparensen som uppstår i redovisningen är förbunden med gränser: när tar ansvaret slut?

Utifrån ett ansvarsperspektiv, blir det då svårare att tänka att plattformar skulle vara utrustade med vissa inneboende möjligheter?

– Om vi återvänder till öppen innovation: man ger idéer åt företag och fem år senare kan den användas. Poängen med innovationer är ju att vi inte vet hur de kan användas. Din idé kan förverkligas på ett farligt sätt eller gå emot din ideologi. Då är frågan: har du fortfarande ett ansvar? 

Här behövs samhällsdialog, säger Träskman och hänvisar till den brittiska underrättelsetjänstens chef –Jeremy Fleming (ett roligt namn i sammanhanget). Fleming har lyft fram den kinesiska infrastrukturen som kan användas för att monitorera och spåra. Då konstaterade Träskman att precis samma digitala infrastruktur finns i väst – men frågan är hur den används. 

 

Utopi, redovisning och tidsbanker

Ett av exemplen som förekommer i Träskmans avhandling är tidsbanken Stadin aikapankki, vars användare kan erbjuda och ta emot tjänster. Grundprincipen är att en timmes jobb ger en ’tovi’ (’stund’), som plattformens valuta heter. En ’tovi’ kan bytas mot någon annans arbetstimme. Som bäst hade plattformen 3 000 medlemmar i Helsingforsregionen. 

– Ibland presenterades delningsekonomi som ett alternativ till kapitalismen. Tanken var ändå inte det. Till exempel Stadin aikapankki fungerade bra när det hade sina 3 000 medlemmar och där fanns inga ambitioner att ta över världen. 

Också här uppstod ambivalensen i ansvarsfördelningen. En opportunistisk politiker såg Stadin aikapankki som en form av grå ekonomi och förde ärendet till skattebyrån. Myndigheten var dock inte så intresserad av att utreda eventuella brott, utan såg Stadin aikapankki mer som en intressant sätt att organisera ekonomi. 

– För att återgå till redovisningsaspekten. Säg att en människa jobbar med dator och erbjuder tjänster. Då tyckte en del att det skulle vara beskattningsbart. Men det utopiska var ju att allt arbete är lika värt, också arbetet som utförs i hemmet. Här identifierades en bredare sfär än det smala man vanligen menar med ekonomi. 

Frågan blir igen om skarven mellan ansvarsfördelning och redovisningens logik. Skattebyrån arbetar med valutan euro, inte tid. När myndigheten mötte kritik från aktiva i tidsbanken kunde inte så mycket annat sägas, hävdar Träskman, än att det inte är skattebyrån som hittat på att valutan i Finland är euro. Ansvaret som utkrävs måste letas någon annanstans. 

Ordet ’disruption’ har förekommit flitigt i diskussioner om plattformar, ofta i samband med en förhoppning om att skapa ett annat samhälle. Ändå måste sådana försök göras begripliga, så att andra kan hoppa med på tåget. Där kommer Träskmans perspektiv på redovisning in. Vilka är villkoren för att formulera något nytt? Hur kan man presentera det nya på ett sätt som är begripligt? 

Transparens, att göra något synligt, är nämligen inte något neutralt. Det är en process som innehåller förändring och normalisering. Träskman tar exemplet Airbnb, som blivit mainstream. Han återkommer till tanken om plattformarnas sociala och materiella komplexitet. 

– Airbnb motsvarar kanske inte vad man tänkte sig i början med delningsekonomi. Men något gott har ändå kommit ur det, trots all kritik. 

Träskman kommer tillbaka till något som blir en röd tråd i vårt samtal: viktigt i ansvarsfördelningen som genomströmmar digitala plattformar är att man i ett tidigt skede försöker gestalta konsekvenserna.

 

Foto: Privat

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.