Blodig pikaresk om franska revolutionen

av Thomas Rosenberg

Föreställ dig en komprimerad version av den franska revolutionen. En blodig historia, med alla centrala skådeplatser och personer – och i händelsernas mitt en ung man från Kristinestad som seglat ut på haven för att göra karriär inom skeppshandeln. Fartyget förliser och han spolas upp på land, varefter han efter diverse förvecklingar blir en firad kock i Paris, och en dubbelspion mitt i revolutionens öga.

Där inramningen i Berndt Berglunds nya roman En gastronoms blodiga händer, som kunde beskrivas som en variant av pikareskromanen, där den ena osannolika händelsen avlöser den andra. Och allt med de faktiska revolutionshändelserna som referensram.  

 

Upptakten och utgångspunkten är alltså att den unge Johan Udde, son till en avliden superkargör, beger sig ut till sjöss, i förhoppningen om att själv göra karriär inom skeppshandeln. Superkargörerna var under segelsjöfartens tid ägarens representant ombord, med det viktiga ansvaret för lasten (cargo), senare ersatta av mäklare och agenter. Som enda överlevande efter en förlisning i Engelska kanalen räddas Udde av en fiskarfamilj i Bretagne, i vars hem han lär sig inte bara språket utan också traktens mattraditioner. Han är begåvad, och han beger sig tillsammans med familjens son Jean-Baptiste till Paris för att göra sin lycka. Här får Johan anställning som kocklärling hos affärsmannen Mouldier, men nu under namnet Mårten Höök, en identitet han lånar av superkargören på det förlista fartyget, en typ som hela tiden jävlades med Johan.

Mårten, som han alltså numera kallar sig, avancerar snabbt till kock. Han är intresserad också av det som händer omkring honom i den jäsande huvudstaden, och osannolikt snabbt står han mitt i de revolutionära händelserna, och blir känd för sina färdigheter med köksknivarna, och sin kallblodighet, också i den konkreta kampen mot överklassen, adeln och borgerskapet. Han deltar i stormningen av Bastiljen, trancherar med sin värja dess kommendant de Laynay, likt en entrecôte i köket, och når ryktbarhet bland såväl folket som revolutionens ledare.

I stället för att ge sin revolutionära kock sparken kommer Mouldier med ett djävulskt villkor för en fortsatt anställning. Ett villkor Johan/Mårten omedelbart antar: han ska nästla in sig i de revolutionäras led och rapportera om stämningarna. Men Johan går betydligt längre än så, han blir en dubbelspion genom att för sina revolutionära vänners del samtidigt spionera på stämningarna i de borgerliga och adliga gemaken. Ja, inte bara dem utan också de allra högsta gemaken, de kungliga, inklusive sängkammaren. 

Mouldier och hans vänner ger Mårten, nu i rollen som baron Mårten af Höök, uppgiften att föra ut kungaparet ur landet, medan han av Marat & co har motsatt uppdrag, att förhindra flykten, med sikte på att avrätta kungaparet. Det förstnämnda uppdraget misslyckas, medan det sistnämnda som känt småningom lyckas.

I allt detta befinner sig Johan/Mårten i centrum, ömsom rapporterande till Mouldier och hans kabinett, ömsom till Marat nere i Paris kloaker. Vad det egentligen är som driver honom förblir en gåta. Han verkar uppriktigt tro än på den ena parten, än på den andra, och gör sig skyldig till många ruskigheter, utan att nämnvärt störas av dåligt samvete. En form av moralisk förträngning som förmodligen präglar också verklighetens dubbelspioner. 

 

Som helhet är romanen inte alls oäven och fungerar som god underhållning, med starka ingredienser av fransk revolutionshistoria. Och bäst kanske att inta med glimten i ögat, för somt i det Berglundska ordsvallet rör sig nog långt utöver det trovärdigas gränser. Men jag hade inte haft något emot lite fler gastronomiska utvikningar, författaren är ju trots allt kock till professionen.   

 

Berndt Berglund:
En gastronoms blodiga händer.
Scriptum, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.