Bruce Springsteen och berättelserna om Amerika

av Sven-Erik Klinkmann

Bruce Springsteen har en tro på att musiken bär på en speciell kraft att hela och ena den splittrade nationen. Detta uttrycks inte minst på hans senaste skiva.

 

Mer än en musikkritiker har förvånat noterat att Bruce Springsteen ger ut en ny skiva med covers på gamla soullåtar. Bruce är ju en amerikanska ikon som numera rör sig i de högsta kretsar, arbetargrabben från det lilla samhället Freehold i New Jersey, han som tog sig upp i den tuffa musikbranschen i USA på sjuttiotalet genom att framstå som den nye Bob Dylan, en mer folklig variant av den amerikanske barden. Bruce som var en sångare som föreföll som klippt och skuren för de stora arenorna. Där trivdes han som fisken i vattnet. Han hade uppfostrats musikaliskt som en i raden av unga, oftast manliga sångare med italiensk, judisk eller irländsk bakgrund vid Jersey Shore söder om New York, platsen för små barer och andra liknande nöjesetablissemang där man kunde rocka loss, ha lite kul, hålla igång när livet i övrigt tedde sig tämligen jobbigt i ett Amerika märkt av Vietnamkriget på väg in i en recession. I Bruces första version av The E Street Band ingick tre vita och tre svarta musiker, senare bara en svart, saxofonisten Clarence Clemons, efter att två av musikerna övergått till att spela jazz. 

 

Approprierad i Reagans USA

När Ronald Reagan på åttiotalet riktade ett dråpslag mot allt det i den amerikanska modellen som strävade efter ökad jämlikhet och rättvisa för utsatta grupper i samhället visade det sig att Bruces musik kunde approprieras av just Reagan och republikanerna. Antikrigssången ”Born in the USA” blev i chauvinistiska kretsar betraktad som en hyllning till det Amerika Springsteen i sångtexten tog avstånd ifrån. Problemet var att musiken till den grad var entusiasmerande att den tillsammans med omslaget med sina starkt amerikanska markeringar fick låten att framstå som en okritisk hyllning till Reagans Amerika.

Det Amerika som växte fram på åttiotalet är det hårda kapitalistiska samhälle som fortfarande mer än något annat definierar Amerika. Det som setts som ett samhällskontrakt mellan invånarna och makten har alltmer kantrat över till att bli en splittring i sättet att se på landet. Den pluralistiska helheten har, som journalisten och författaren George Packer påpekat, splittrats upp i fyra självbilder: Free America, Real America, Smart America och Just America. Fyra bilder som hela tiden kämpar om utrymmet i det offentliga och det personliga berättandet om Amerika. 

 

Det personliga blev politiskt och det politiska personligt

År 1968 kan ses som viktig nyckel till Bruce Springsteens förhållande till dessa berättelser. För ett par, tre år sedan gav Bruce ut ett album med originallåtar, Western Stars, som utgör en delvis självkritisk genomgång av country & westernarvet i USA, de öppna vidderna, John Wayne-myten om den tuffe cowboyn, det kulturforskaren Richard Slotkin kallat Gunfighter Nation. Den bilden låter Bruce på Western Stars översköljas av en stark nostalgisk längtan till just 68-perioden i form av musik påverkad av låtskrivare som Jimmy Webb, Burt Bacharach-, Carole King, melankoliskt färgade låtar som ”Witchita Lineman”, ”Galveston”, ”By the Time I Get To Phoenix”, ”Anyone Who Had a Heart”, ”Wasn’t Born to Follow”. 

Only the Strong Survive är en pendang till Western Stars, en uppföljare som visar upp ett annat Amerika, den svarta kyrkans och gospelns Amerika med sin intensitet som ur mötet med rhythm & bluesen kom att utvecklas till soul, denna egenartade musik som egentligen aldrig tillräckligt uppmärksammats som en amerikansk kulturell grundform, en hybrid med ett kanske indirekt, men ändå stort inflytande på hur amerikanerna uppfattar sig själva och sin historia. 

Det som skedde på sextiotalet var att allt det som pågick på det politiska planet, i form av medborgarrättsrörelsen men också rockgenerationen med sina allt mer markerade samhällspolitiska ambitioner, ändå till sist framstod som en revolution in the head, en revolution i och genom det allmänna medvetandet: black is beautiful, hippies, Woodstock, social medvetenhet. Allt detta avspeglades också i den musik som i grunden förändrade bilden av Amerika. Paradoxen var att det som betraktades som underhållning innebar ett löfte om en ny förening av de disparata delarna i den amerikanska erfarenheten. Det personliga blev politiskt och det politiska personligt. Bob Dylan och soulmusiken representerade den här förändringen. Underhållning, kultur och politik kom att blandas på ett sätt som förefaller unikt amerikanskt. 

 

Hopp om förändring

I coffee table-boken Renegades. Born in the USA. Dreams, Myths, Music som bygger på en podcast reflekterar Springsteen och president Barack Obama över de motsägelser det amerikanska enligt dem innehåller. För både Obama och Springsteen tycks just musiken bära på en speciell kraft att hela och ena den splittrade nationen. Namn som Bob Dylan, Ray Charles- och Aretha Franklin lyfts fram, ikoner från sextiotalet som är tänkta att bära upp det hopp om förändring som enligt dem definierar USA, en förändring som visserligen alltid tycks skjutas upp men aldrig kan överges, så länge landet tror sig ha en speciell uppgift i världen.  

Men kan sångerna verkligen skapa ett drömsamhälle genom att restaurera innehållet i den amerikanska kulturen, på det sätt som Bruce nu också på sin nya skiva så tydligt markerar? Den inledande titellåten ”Only the Strong Survive” är en soullåt från 1969 med Jerry Butler, medan avslutande ”Some Day We’ll Be Together” är en låt från 1961 som 1969 blev The Supremes sista gemensamma sång innan gruppen splittrades. De två låtarna talar om psykisk styrka, kärlek och gemenskap och binder ihop skivan som en del kritiker uppfattat som ett slags karaokeversioner av klassiska soulhits. Men den kanske mest talande sången på skivan är ”Nightshift”, Commodores-låten som vemodigt åkallar Marvin Gaye och Jackie Wilson, två soulikoner som båda dog 1984, året innan ”Nightshift” kom ut. ”Nightshift” är en elegant soullåt i en lite nyare, mer softad stil än flera av sextiotalslåtarna på skivan Utgiven 1985 är den påverkad av samtida synthmusik men ändå djupt rotad i lite äldre sweet soul eller Philly soul. Bruce Springsteen gör den med en fin känsla för den just återhållna elegans på gränsen till nostalgi som präglar låten.

 

Övertro på kulturens kraft?

Bruce och Barack funderar länge och väl i sin podd/coffee table-bok på just detta: vad kommer först, kulturen eller politiken, underhållningen eller politiken? När underhållningen tar över med allt från brand och ikoner till konspirationsteorier och när en gammal westernstjärna som Clint Eastwood, känd för sin kärlek till svart musik, förlöjligar Obama under presidentvalskampanjen 2012, senast då måste man inse att det progressiva samhälle som en artist som Bruce Springsteen och influencers som Barack och Michelle Obama eftersträvar befinner sig i svårigheter. Kanske inte oövervinnerliga men nog betydande. Spencer Kornhaber, musikkritiker i tidskriften The Atlantic, har påpekat att dessa ikoners vision av ett bättre, ärligare, mer pluralistiskt Amerika riskerar att förbli en hägring. Eller annorlunda uttryckt: att det finns ett tragiskt element i denna dröm om att innehållet i kulturen ska kunna omvandla samhället. 

På ett undermedvetet plan aktualiserar de smärtfyllda kärlekssånger som Bruce samlat på sin nya soulskiva denna svårighet, denna brist. Det gäller låtar som ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore”, ”Turn Back the Hands of Time” och ”Don’t Play That Song! (You Lied)”. Sångerna kan läsas som ett postludium över en nation där kärleken upphört och sanningen inte längre tycks ha något större värde i ett politiskt klimat präglat av lögner, missunnsamhet och revanschism. Bruces nya soulplatta innehåller alltså ett lätt förtäckt, men ändå nog så tydligt politiskt meddelande till ett Amerika i djup kris. Och samtidigt finns här en svävning in mot det nostalgiska, det sentimentala. Men 1968 är inte 2022. För att parafrasera två av låttitlarna: inte ens den starkaste av sångare förmår vrida tillbaks tiden. N

 

Bruce Springsteen:
Only the Strong Survive (2022).

Barack Obama & Bruce Springsteen:
Renegades. Born in the USA.
Dreams, Myths, Music
Viking, 2021.

 

Foto: Wikimedia Commons

Lämna en kommentar