Den osynliga stegen

av Janne Wass

Innan nyheten om Ny Tids publicering av Flammans Erdogankarikatyr briserade i Ankdammen, var den stora mediesnackisen fallet Donner vs Sällskapet, det vill säga den finlandssvenska varianten av ”nepobabydebatten”. Vi skrev en längre analys av denna debatt på nytid.fi, men ser skäl att bortse från ankdammsplasket och rikta ljus mot de problematiska samhällsstrukturer som fenomenet ”nepobabyer” endast är en biverkning av. 

Som den finlandssvenska självutnämnda ”nepobabyn” Siri Fagerudd i ett utmärkt inlägg påpekar är det viktigt och nyttigt ur ett samhälleligt perspektiv att frågan om privilegier diskuteras. Inte därför att vi ska peka ut eller vara avundsjuka på dem som fått bättre förutsättningar i livet tack vare sin familjebakgrund, utan för att vi ska förstå varför det är viktigt att vidta åtgärder för att jämna ut fördelningen av samhällets resurser. 

 

Den som vuxit upp under ens hyfsat välbärgade omständigheter kan lätt bli blind för alla de till synes små trappsteg som ger en fördelar i liv och karriär. Har du som ung möjlighet att syssla med hobbyer och aktiviteter som inspirerar dina karriärs­val? Har du en trygg och materiellt stabil uppväxt? Känner dina föräldrar folk i höga positioner som kan hjälpa dig få de sommarjobb och praktikplatser du vill ha? Har du möjlighet att studera? Kan du som ung bo i en familjeägd lägenhet och slippa betala marknadshyra? Vet du att du kan låna pengar av dina föräldrar om det blir kris? Kan dina föräldrar rentav garantera ett större lån då du ska starta upp ditt första företag? Eller har du fått ett större arv? 

Inga av dessa faktorer är allena avgörande för din framtid, men av många trappsteg små byggs en hög stege. Inom högerkretsar, inte sällan bestående av privilegierade individer, har många ofta svårt att se denna stege, eftersom de är födda i dess topp och aldrig behövt klättra upp för den. Om man köper högerjargongen om att vi lever i en meritokrati där ens framgång endast beror på arbetsinsats och talang, kan det då vara svårt att begripa varför andra människor inte lyckas i livet med samma lätthet som man själv. Man intalar sig att andra helt enkelt är lata eller dras med karaktärsdefekter.

Lösningen är inte att avskaffa privilegierna, eftersom det är ett dödfött projekt, utan att jämna ut dem.

Exakt vad det beror på att utbildning och inkomstnivå går i arv vet vi inte med säkerhet, uppger forskaren Jani Erola vid Åbo Universitet. Det man däremot vet är att låga inkomstklyftor och offentligt finansierad utbildning ökar den sociala mobiliteten. I ett samhälle där vi inbillar oss att alla automatiskt blir belönade utgående från talang och arbetsinsats, finns det heller inga incitament för att sätta gränser för hur mycket pengar en enskild person får äga av världens resurser. En oreglerad värdepappershandel och börsspekulation leder också till att de som har stora mängder kapital är de som proportionerligt ökar sina tillgångar mest; det har vi sett under de senaste årtiondena, då en allt större del av samhällets resurser koncentrerats hos en liten elit. 

Det skapas en ond spiral där en allt mer koncentrerad förmögenhet allt snabbare ökar inkomstklyftorna och allt större inkomstklyftor minskar den sociala mobiliteten, och så vidare. Lösningen är inte att avskaffa privilegierna, eftersom det är ett dödfött projekt, utan att jämna ut dem. Metoden är lika tråkig som uppenbar: skatter. Det är därför vi till exempel har arvsskatt, inte för att ”staten” ska få dina pengar, utan för att jämna ut samhällets privilegier. Av samma orsak borde vi också få en global Tobinskatt eller motsvarande, och i allt högre grad avskaffa plattskatter på konsumtion som främjar bildning och demokrati.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.