Krig, pandemi och klimatförändring. Yle gjorde nyligen ett intressant inslag om huruvida den mörka framtidsskildringen som genre kommer att överleva när vi redan lever i en närmast dystopisk värld. Det här ämnet snor jag av dem.
Mänskligheten är inte här för att stanna. Så mycket vet vi. Men vad som slutligen tar kål på oss debatteras vilt. Global uppvärmning? Ett kärnvapenkrig? Sjukdom? Eller, som en del konspirationsteoretiker hävdar, en regering som planerar att göra oss alla till zombier? Bara fantasin sätter gränserna. Och fantasin är mitt vapen.
Jag vill trots allt tro att saker ordnar sig.
Jag har ofta konstaterat att dystopiska framtidsskildringar för mig är ett trösteverktyg när det kommer till att hantera samtiden. Men så är det inte för alla. En del mår dåligt av dystopier och jag känner mig lite skyldig där. Alla har rätt att skriva dystopier, men bör vi det? Är det onödigt och kanske till och med lite osmakligt?
Mina egna böcker har präglats av nutiden och vad som händer i världen. Flyktingkrisen som rådde då skiner igenom i Glasvaggan, kvinnoförtryck i Sömnlandet. För att inte tala om den fiktiva pandemin som visserligen var orelaterad till Covid-19, men naturligtvis blev mycket aktuellare än jag kunnat förutse.
Ärligt talat tänkte jag aldrig så mycket på mitt val av genre. Efter min storslagna tonårsupplevelse av Hungerspelen visste jag att det var det här jag ville skriva. Det förändrades inte fastän jag själv växte ur ungdomsböcker. Jag skriver det jag velat läsa då och jag lär fortsätta med det. Trots det oroar jag mig onekligen för min egen framtid som dystopiker.
Pandemin och kriget i Ukraina har gett oss alla en kalldusch och fått oss att omvärdera allt vi har och som vi tagit för givet. Vår hälsa, vår fred, våra närmaste. Känslor och tankar som tidigare bara figurerat som orealistiska fantasier tränger sig plötsligt på och är verkliga. En del känner att vi står på ruinens brant.
Å andra sidan har vi alltid känt så. Människan tenderar att föreställa sig katastrofscenarier, precis som apokalyptiska skildringar alltid har funnits i kulturen. Från Noas ark i Bibeln till Mary Shelleys Den sista människan, dystopiska teman var välbekanta redan många århundraden tillbaka. Krig och misär är tyvärr en stor del av människans historia, vilket förmodligen bidrar till att de så ofta skildras i fantastiken. Kanske är teorin att dystopin kommer dö ut även den en katastroftanke från min sida? Bokens död förutspås ständigt, och har hittills inte besannats.
Så kanske kan jag fortsätta skriva mina historier. Kanske kommer en liten del av mig fortsätta skämmas för att jag gör någon ledsen eller berör ett känsligt ämne, men en större del kommer att känna som om jag gör det jag är menad att göra. Jag kommer att njuta av mina egna världar, fastän de kan betraktas som nedslående. Jag kommer att fortsätta placera små frön av hopp i mina berättelser medan jag samtidigt innerligt önskar en bättre värld för oss att leva i nu.
