En mörk saga om förlorad vänskap

av Sven-Erik Klinkmann

Trots groteskeriet är The Banshees of Inisherin känslig och gripande på ett sätt som är mycket ovanligt, skriver Sven-Erik Klinkmann.

 

The Banshees of Inisherin (2022) är en sedelärande historia som ser ut som en realistisk film som utspelar sig på en ö vid den irländska västkusten vid en viss tidpunkt, år 1923, i slutskedet av det irländska inbördeskriget. Tidpunkten kan ha betydelse eftersom det innebär att kriget med sin förråande inverkan också indirekt kan ha drabbat människorna i denna skenbart idylliska miljö med allt det hat och de aggressioner som hör kriget och det krigiska till.

 

Svårtolkad tragedi

 

Vänskapen mellan folkmusikern Colm Doherty (Brendan Gleeson) och hans pubkompis, mjölkbonden Pádraic Súilleabháin (Colin Farrell) bryts plötsligt en dag när Colm inte längre vill ha något med Pádraic att göra. Denne förstår ingenting av vad som hänt med Colm och därmed också med relationen dem emellan. Det är som om Colm plötsligt skulle ha blivit varse att vänskapen med den hygglige, men väldigt vardaglige Pádraic skulle stå i vägen för hans ambition att skapa någonting mer bestående genom sin musik.   

Det som efter detta sätts igång måste beskrivas som en allt svårare kris som utmynnar i en tragedi som förefaller oerhört svårtolkad. På ytan ser detta ut som en beskrivning av sociala relationer och hur de kan krackelera. Men här finns också ett tydligt övernaturligt motiv inskrivet. The Banshees of Inisherin, som är både titeln på filmen och på den låt Colm komponerar, antyder detta, liksom sierskan, olycksfågeln Mrs. McCormick (Sheila Flitton), som har en obehaglig tendens att dyka upp i kritiska ögonblick i filmen. Två kommer inom kort att dö, förkunnar hon och vi kan inte förstå logiken i detta. Varför måste någon dö? Någon måste tydligen bära konsekvenserna av denna mänskliga tragedi som den brutna vänskapen mellan Colm och Pádraic innebär.  

De centrala karaktärerna på den fiktiva ön, polisen, prästen och butiksinnehavaren, är alla moraliskt mer eller mindre tvivelaktiga. Den enda ”normala” eller ”vuxna” tycks vara Pádraics syster Siobhán, mycket fint spelad av Kerry Condon, som väljer att lämna ön, kanske anande den katastrof som väntar. Andra viktiga karaktärer är åsnan Jenny som är en av de mest förtjusande varelserna i filmen samt ”byfånen” Dominick Kearney, i en förträfflig rolltolkning av Barry Keoghan

 

Farrell bär upp ambivalensen

 

Det paradoxala är att filmen trots att den är så tröstlös och stundtals otäck ändå behåller ett starkt grepp om åskådaren, vilket kan ha att göra med att den, i varje fall till en början, nästan känns som en feelgoodfilm. Den utmärkta  cinematografin av Ben Davis, den lågmälda, insisterande musiken av Carter Burwell och den fint tecknade miljön och tidsandan bidrar till detta helhetsintryck, liksom McDonaghs manus som är på pricken, skarpt, skenbart enkelt och fyndigt. Är detta som någon kritiker påpekat en parodi på det irländska, ett slags paddy-wackery? Kanske till en viss del, inte minst språkligt. Den irländska dialekt som talas här är mycket distinkt. Samtidigt känns karaktärerna både genomarbetade och trovärdiga, universella.

Brednan Gleeson i rollen som den anfäktade Colm är imponerande och nästan lite skrämmande i all sin teatraliska närvaro i filmen. Det är som om han hela tiden höll på att explodera till följd av ett inre, mentalt tryck. Men det är ändå Colin Farrells minimalistiska, känsliga utspel som den olycklige Halvanfiguren Pádraic, och speciellt då hans frågande, ofta sorgsna ansiktsuttryck men också det kroppsliga i vidare mening, som emotionellt bär upp denna film. En sorgsenhet som till sist slår över i bitterhet och våld. Det är där filmens alla ambivalenser och osäkerheter får sin mest drabbande effekt, i varje fall på mig. Man kan ge filmen en tia om man så vill, men för mig känns  det brutala och groteska i filmen så pass motbjudande att det inte kan bli ett så högt betyg. Trots groteskeriet är filmen känslig och gripande på ett sätt som är mycket ovanligt i den typen av filmer.

 

Mörk saga med humoristiska effekter

 

Den lilla åsnan Jenny kan få en att börja tänka på den kristna passionshistorien men också på Robert Bressons film Min vän Balthazar. När en åsna har en så pass viktig roll som den i Martin McDonaghs film då borde ju varningsklockorna ringa: åsnan antyder på sitt sätt att detta inte är någon feelgoodfilm, den bara invaggar oss i tron att allt kanske ändå kommer att sluta med en försoning. Men detta är snarare en mörk saga som till en början innehåller en hel del humoristiska effekter. Humor är dock, det har vi lärt oss, ett annat namn på kroppsvätskorna. Dessa kommer här ordentligt i rörelse, både i filmen men också i betraktarens inre, med en djup ambivalens som det mest bestående intrycket av denna märkliga saga som till en början kan se ut som en realistisk skildring av livet på en ö i Atlanten för hundra år sedan. 

Detta är McDonaghs fjärde film och den återkommer till teman som känns igen från In Bruges (2008) och Three Billbaords Outside Ebbing, Missouri (2017). Hans film från år 2012, Seven Psychpaths, har jag inte sett. Han är också verksam inom teatern, vilket syns i de ytterst välskrivna replikerna i filmen. Den speciella blandningen av det mörka, det groteska och det komiska på gränsen till det absurdistiska är det emotionella landskap McDonagh ständigt på nytt tycks dras till. Av de tre filmer jag sett är nog The Banshees of Inisherin, trots invändningarna, hans mest lyckade filmprojekt hittills.   

 

The Banshees of Inisherin
Regi: Martin McDonagh. Manus: Martin McDonagh. Foto: Ben Davis. I rollerna: Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon, Barry Keoghan. 114 min.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.