Ibland misstänker jag att denna och andra tidskrifters (Nya Argus, Horisont, Astra etc) läsekrets till stor del sammanfaller med dess skribenter. Det är naturligtvis en helt ovetenskaplig vantolkning beroende på att jag själv hör till denna dubbelkatagori skribent och läsare. Det snävar in perspektivet.
Men vad lever alla de verksamma av i en sådan mikroekonomi, kan man undra? Det är knappast de feta honoraren, fick jag lära mig den hårda vägen.
Kanske beror det på att jag är en återflyttad sverigefinländare i denna minoritet (kulturverksamma) av en annan minoritet (finlandssvenskar) att jag obekymrad av stipendier av vare sig svensk- eller finskspråkigt slag med ivrig naivitet tog mig före att försöka försörja mig på att skriva kulturartiklar i finlandssvensk press. Min enda ursäkt är att jag levt på skrivande och annan kulturverksamhet (TV, utställningar) under ett par årtionden i Sverige, och med detta kunnat försörja inte bara mig själv utan också fyra barn. Det var hårt, men det gick.
Det finns med andra ord en av alla – inklusive skribenterna – accepterad norm att det är skribenterna som ska subventionera publicisterna genom att skriva nästan gratis.
Efter att under några år ha flyttat mellan jobb på tre kontinenter tänkte jag att det vore spännande att flytta till Finland – jag har ju under en livstid envisats med att påstå mig vara finländare och inte svensk varje gång någon frågat om min nationalitet.
Finland lärde mig ett par nya saker. Ett: jag är nog svensk ändå, i varje fall är jag inte finlandssvensk, det kan aldrig en sverigefinne bli hur hårt hen än försöker.
Denna krönika handlar om erfarenhet nummer två: man kan inte försörja sig på frilansskrivande i Finland, än mindre i Svenskfinland. Problemet är enkelt: om den ledande dagstidningen Hufvudstadsbladet betalar 150–250 euro för en ESSÄ (sic) som ska vara lång och ordentligt genomarbetad, och som dessutom av skribenten ska förses med såväl bilder som bildtexter, då kan det jämföras med att en medelstor tidning i Sverige (Sydsvenskan) betalar ungefär detsamma för en notis på kring 1000 nedslag. Redan med en kort recension har vi passerat maxbeloppet för en finlandssvensk essä, därefter pekar alla honorar uppåt. Med den svenska essän har vi mer än tredubblat beloppet, och då väntar sig ingen att skribenten dessutom ska göra det redaktionella arbetet med bildtexter eller ingresser. Behöver jag strö salt i såret och säga att huvudstadstidningarna i Sverige har ännu högre honorar? Du blir inte rik som frilansande kulturskribent i Sverige, men du kan leva på det.
Med tidskrifterna förhåller det sig naturligtvis annorlunda. Det finns enstaka tidskrifter i Sverige som betalar relativt goda honorar, andra inget alls eller mycket lite – som i Finland. Det är normalt i denna typ av ofta ideella verksamheter. Men de facto betalar ideella tidskrifter som Ny Tid och Nya Argus endast marginellt mindre än den stora och kommersiella draken Hufvudstadbladet.
Självklart är Hufvudstadbladet en parasitär utsugare av sina skribenter då den har ett slags utgivarmonopol i Svenskfinland. De betalar ju avtalsenligt till redaktörer, journalister, städare, vaktmästare, tryckeriarbetare och andra. Och det ska ni veta: styrelsearvodena i ägarföreningen Konstsamfundets alla styrelser (inklusive KSF Media) är”marknadsmässiga” i förhållande till det privata näringslivet, det vill säga feta.
Det finns med andra ord en av alla – inklusive skribenterna – accepterad norm att det är skribenterna som ska subventionera publicisterna genom att skriva nästan gratis. Konsekvensen är att allt kulturellt skrivande i Svenskfinland sker på en amatörnivå i så måtto att ingen har det honorerade skrivandet som sin försörjning. Försörjningen kommer istället i form av pension, annan tjänst, arbetslöshetskassa, förmögenhet eller stipendier. För en frilansande kulturarbetare utan förmögenhet är drömmen att få ett stipendium från Svenska kulturfonden, Taike eller någon annan av dessa oräkneliga finländska fonder.
I sin tur innebär detta att en kritisk massa av yrkesskribenter inte kan uppstå – som i exempelvis Sverige och Danmark. Det innebär en generellt lägre kvalitet på texterna – min bedömning (jag har arbetat i fyra av de fem nordiska länderna) är att Hufvudstadsbladet utan konkurrens är den sämsta storstadstidningen i Norden med kultursektionen tagen som mått. Så behöver det inte vara.
Med en kår av yrkesskribenter uppstår något som saknas i Finland – en kontinuerlig och återkommande kulturdebatt. Det behövs förvisso en förändring av redaktionell kultur, men den torde förbättras med en stabilare och bättre behandlad kår av skribenter. Så är det i Sverige och Danmark, så borde det vara här. I grannlandet Norge finns ett annat strukturfel: kulturdebatten förvisas där till insändarsidorna; trots oljemiljarderna har man inte utvecklat en plattform för fria kulturskribenter.
Det finlandssvenska problemet är i stor utsträckning ekonomiskt och strukturellt. Sedan ett par år har den för ändamålet inrättade Kritikbyrån, finansierad av Svenska kulturfonden, betalat förstärkningshonorar till publicerade skribenter. Jag har tidigare belyst hur jag ser på den ”demokratiska” fördelningen av medel (proportionellt minst till de som skriver mest, och proportionellt mest till de som skriver minsta antalet texter), vilket inte har någon effekt alls om det är en starkare och mer professionell yrkeskår man eftersträvar.
Det är förfelat att försöka ändra ett grundfel – orimligt låga honorar – utifrån. Det är tidningarna, bland dem i första hand dagspressen, som måste betala kulturskribenter som man betalar andra journalister. För journalisterna finns det avtal, och särskilt svårt är det inte att tillämpa detta på kulturskribenterna. För Hufvudstadsbladet är problemet knappast värre än att ombudgetera inom koncernen, för tidskrifterna skulle större anslag utifrån vara en förutsättning. Hur som helst är det orimligt att Svenska kulturfonden gör sällskap med skribenterna i att subventionera Hufvudstadsbladet, som har en stormrik ägare, Konstsamfundet, som i sin tur pytsar ut stipendiemedel åt andra håll. Det är en tokig finansiell rundgång. Låt Konstsamfundet se till att koncernens alla medarbetare behandlas rättvist i finansiellt hänseende och ge bidragen direkt till tidskrifterna att oavkortat förbättra honoraren.
Svenskfinland har potential inom kulturjournalistiken – med en tradition av tidskrifter och intellektuella som periodvis varit ledande i hela det svensktalande området. Det är medias roll att förverkliga denna potential, men det måste till drägliga villkor för kulturskribenterna.
