Den första hösten efter millennieskiftet tillbringade Peter Mickwitz några veckor som stipendiat i Rom. Vistelsen var inte särskilt lyckad och nästan inget blev gjort, även om avsikten förstås var att skriva. Bland annat om en målning av den nederländska barockmålaren Peter Paul Rubens som han första gången snubblat över i Rabbe Enckells bok Landskapet med den dubbla skuggan några år tidigare.
Enckells titel anspelar på vad som är speciellt i Rubens målning. Skuggorna i bilden går åt olika håll, vilket innebär att Rubens landskap antingen förutsätter två solar (som inte syns) eller simultant visar två inkongruenta tidpunkter. Det är en fängslande bild, men inte blev det mycket skrivet för det. Istället nåddes Mickwitz av budet om att hans bästa vän gått bort i en flygolycka och tidigarelade sin hemfärd. Men innan han åkte tog han i alla fall tåget till Florens för att se Rubens landskap i verkligheten. Palatset där den visades var anskrämligt. Han gick vilse i stadens lilla centrum, drack uselt vin och när han på natten var tillbaka i Rom blev han fångad under sitt paraply i ett diaboliskt hällregn.
Det ovanstående är på ett ungefär urscenen i Skuggorna, alla skuggor, den essä som Peter Mickwitz till slut, tjugo år senare, skriver med utgångspunkt i Rubens målning. Och precis som den underliga, märkligt utdragna och på en gång tydliga och diffusa minnesbilden av dagen i Rom och Florens har det blivit en text som kretsar kring tid, sorg, historia och konsthistoria. Eller om våra ofta ganska ofullständiga försök att se och förstå just de sakerna.
Mickwitz rör sig förförande lätt kring den konsthistoriska giganten och borrar här och var små hål i den historiska forskningen. Inte i den mening att han utmanar och förkastar den, utan han kikar helt enkelt in i ett gigantiskt fält utan att fastna eller fästa sig för mycket. Hans eget liv, den första konstupplevelsen som barn, dragningen till historia för att närma sig det gäckande begreppet tid och så vidare, tar lika mycket plats som några betydande läsningar av Rubens verk. Då och då återkommer den inledande scenen i en omtagning som förstås blinkar till de dubbla skuggorna och som förstärks av att bilden diskuteras både som målning och som gravyr.
Tid handlar alltid om lager på lager. Eller om diskontinuitet. Och om död. On Kawara, 1900-talets stora konstnärligare gestaltare av tidstemat, befinner sig rent uttrycksmässigt fjärran Rubens svulstiga barock, men med sina ständiga omtagningar och fjäderlätta anslag korresponderar han fint med Mickwitz framställning. För Kawara är det brytpunkten som avgör existensen: ”I die once so I have only one life. Literally speaking, continuity means nothing and discontinuity means existence.”
Landskapskonstens utveckling parallellt med en framväxande besutten borgarklass. En skiss av Rubens liv och betydelse som verkstadsledare, lärare och inspiratör. Några utvikningar till föregångaren Pieter Breughel den äldre och flera små plask, snarare än djupdykningar, i andra exempel på bilder som bär flera tidsplan. Med korta effektiva kapitel får Mickwitz in osannolikt mycket på drygt 130 sidor. Med undantag för ett möjligen överflödigt gestaltande av gravören i Rubens verkstad känns dessutom alla avsnitt, eller pusselbitar, nödvändiga. Det här är en bok med en Mickwitz i bästa form.
En av textens största förtjänster är att den så tydligt visar på något som annars ofta saknas i konstvetenskaplig litteratur, nämligen den enorma rikedomen som kommer av ett passionsdrivet betraktande av konst. Faktum är att Mickwitz vindlande essä kunde, och borde, vara obligatorisk läsning för blivande konstvetare.
Peter Mickwitz:
Skuggorna, alla skuggor.
Ellips, 2022.
