Utbildnings- och kulturministeriets omdiskuterade Bildningsöversikt är en besk frukt. Den påvisar ett förfall i inlärningsresultat, utbildningsnivå och biblioteksanvändning samt sysselsättning inom kultursektorn. Dessutom har socioekonomisk och regional ojämlikhet i inlärning och utbildning ökat.
Sedan nittiotalet stagnerar allt som inte står stilla. Finland, som ännu då hade världens högsta utbildningsnivå, har på tre årtionden trillat ner under genomsnittet bland utvecklade länder. Och ökningen i utbildningsnivån kommer att fortsätta avta.
Bildningens förfall är ingen global trend som återspeglas i Finland. Förfallet är exceptionellt i Finland, understryker utredningen.
Det är framför allt den högre utbildningen som lidit. Medan Finland kanske har Europas värsta brist på högutbildad arbetskraft, har man i över två årtionden satsat på yrkesutbildningen. Denna åter skapar överraskande sällan arbetskraft för de branscher de studerande utbildas i. På horisonten hägrar en situation där befolkningen i pensionsåldern har samma eller rent av högre utbildningsnivå än den som träder in i arbetslivet.
Detta i ett land med ”utmanande” befolkningspyramid. En åldrande befolkning leder till högre kostnader i hälsovård och pensioner. Den utbildade arbetande befolkningen krymper, vilket leder till ekonomisk stagnation, vilket åter medför lägre skatteintäkter, vilket ytterligare förstärker det ekonomiska trycket som en åldrande befolkningsstruktur medför och leder till offentlig skuldsättning och ännu värre lidande och nöd än det vi redan kämpar med. Då en lägre utbildad befolkning innebär lägre produktivitet och lägre sysselsättningsgrad, är det svårt att se en ljusglimt i ändan av tunneln.
Bildningsöversikten identifierar en samhällspolitisk utmaning: För att vända på tendensen krävs mer omfattande åtgärder än vi skådat på årtionden – förutsatt en politisk vilja till att göra Finland till ett högutbildat land.
Emellertid är det mest besynnerliga med Bildningsöversikten dess titel.
Bildningsbegreppet härstammar från den tyska upplysningen. Liksom ”kultur”, från latinets colere, som ursprungligen betytt omsorg och odling, är ”bildning”, från tyskans Bildung, förknippat med växande och tillväxt. Ordet är både i härkomst och upplysningsavsikt (Kant, Schiller, Humboldt, Hegel) länkat med ”gestalt” (Gestalt), vilket betyder form. Det som växer i bildningen är inte bara innehåll (information, kunskap) utan personers och gemenskapers form. Bildning handlar om transformation. Tanken var att individer och grupper kunde transformera sig tillsammans. Bildning kan inte alls praktiseras ensam.
Redan från början är bildningsbegreppets relation till kapitalismen ambivalent. Å ena sidan är uppkomsten av kapitalistiskt organiserade marknader en nödvändig social förutsättning för bildningsbegreppets ideal om personligt växande. I fritt och jämlikt utbyte förekommer mänskor inte som funktioner för sina stånd, utan som formellt fria och jämlika personer. Å andra sidan motsätter sig bildningen en reduktion av personen till kugghjul i det kapitalistiska samhällsmaskineriet. Bildningen bär på ett emancipationslöfte: att lyfta ”mänskan” från det mekaniska arbetets möda till frihet och meningsfullhet.
Ännu i Hegels Rättsfilosofi är det bildning som rättfärdigar kapitalistiska marknader, inte tvärtom. Tack vare sina bildningseffekter, hävdar Hegel, är kapitalistiska marknader förnuftiga sociala organisationer. Genom formellt fria och jämlika bytesrelationer lär vi oss känna våra egna och andras behov och intressen – och kan således växa som personer. Visserligen påpekar Hegel att dessa marknader också systematiskt producerar en Pöbel, en betydande del av befolkningen som inte kommer att ha fri tillgång till marknaden eller bildningen. Tragiskt.
Redan två generationer senare är inställningen mer skeptisk. Nietzsche vänder sig på 1870-talet mot sina samtida ”bildningsanstalter” (inklusive universitet). I sina Otidsenliga betraktelser hävdar Nietzsche att bildningen omöjligen kan försona sig med marknadssamhällets nivellerande organisationsformer. I samtiden kan den enbart uppkomma i vår livsforms marginaler. Bildningen som socialt självtransformativt projekt måste vara motsträvig.
Denna utveckling återspeglas i vardagsspråket i det kapitalistiska samhället. I tyskspråkiga Europa uppkommer den pejorativa termen Halbbildung, ”halvbildning”. Allra först verkar det ha varit det högutbildade överskiktet som nedsättande talat om småborgerskapet som ”halvbildat”: Småborgarna använde sig av bildning för att samla rikedom och ta sig upp i samhällshierarkin. En bildning som underkastar sig externa ändamål är bara halv. Snart kom ”halvbildning” som glåpord att riktas mot det högutbildade borgerskapet självt: En bildning som abstraherar från vardagserfarenhet och upphöjs till självändamål ger upp sitt emancipationslöfte att verka transformativt för verkliga mänskor av kött och blod. Såtillvida är också den bara halv.
Bildningen verkar alltså ha en dubbelkaraktär: Den måste vara fri från marknadstvång, men den måste som livsgestaltning ha konkreta materiella följder – också i ett kapitalistiskt marknadssamhälle. Annars har vi ingen bildning. Eller?
På 1950-talet ifrågasatte Theodor Adorno just denna slutledning. Adorno hävdade att halvbildning i båda fallen handlar om att blott anpassa individer till en överväldigande mäktig kapitalistisk social omvärld. En verklig bildning skulle däremot handla om att anpassa den sociala omvärlden till individernas och deras gruppers behov och intressen. Såtillvida är halvbildning värre än ingen bildning alls. Obildade mänskor, menade Adorno, utvecklar åtminstone ett utanförskap och en ironisk distans till omvärlden som förhåller sig motsträvigt till ren samhällelig anpassning.
Bildning handlar om att kollektivt och reflektivt omgestalta vår livsform. Om att inte blott anpassa oss till den sociala omvärlden, utan att i stället anpassa den till att tillfredsställa våra likväl transformerade behov och intressen. Om mänsklig blomstring.
Jag har svårt att se hur bildningen skulle ha förfallit i Finland. Det kanske beror på att jag aldrig skådat bildning i Finland – eller på sin höjd skuggor av den på allmänna bibliotek, vilka för övrigt också förstörs, enligt Bildningsöversikten. Det så kallade ”bildningsförfallet” i Finland, utan att tvivla det minsta på dess katastrofala karaktär, är inte ett bildningsförfall. Det är ett halvbildningsförfall. Ett sorgligt dokument om ett samhälle som inte ens förmår tämja sina mänskovalpar till nyttiga mänskomyror för en mänskofientlig mänskomarknad.
