Jag lovar att det här spelet är värt att ta på allvar

av Malte von Essen

Malte von Essen vann essätävlingen Sputnik. Läs hans essä som mödolöst rör sig från datorrollspel till tidens stora frågor om hur samhället bör organiseras. 

 

Jag har alltid varit en politiskt intresserad person. Min syster älskar att berätta om hur min första fullständiga mening var en passionerad protest mot kalhyggen, och trots att jag åtminstone ännu inte flyttat ut i skogen för att posta briserande paket till mina fiender har jag ändå lagt ner en avsevärd mängd tid och energi på att försöka förstå och förbättra världen.

Förutom politik har jag dessutom sysslat en del med tv-spel, och jag har till och med haft turen att hitta flera spel som kombinerar dessa två intressen. Det postapokalyptiska rollspelet Fallout: New Vegas är över tio år gammalt, men har fortfarande en nästan religiös följarskara och förblir min absoluta favorit. För en icke-spelare är det kanske svårt att förstå den enorma kulturella inverkan spelet haft på internet, och i förlängning för offline-kulturen. Spelaren fängslas omedelbart av den dystopiska framtidsvisionen av 2200-talets Nevada, och spelet bjuder in till att utforska, och göra ett avtryck i, den komplexa väven av större och mindre berättelser. Spelaren får ta del av många tragiska livsöden och avgöra flera moraliskt kniviga dilemman, men det är nog trots allt den politiska, militära och ideologiska kampen som gör verket så ikoniskt och relevant i vår värld att det ännu aktivt diskuteras av fansen. 

 

Ett postapokalyptiskt USA

Låt mig måla upp en förenklad bild av detta politiska skådespel: Västerifrån expanderar en liberal, demokratisk stat: New California Republic. Samtidigt erövrar en brutal krigsherre som kallar sig Caesar ständigt nya territorium öster om Coloradofloden med hjälp av sin legion. Båda dessa nationer vill utöka sitt inflytande över de samhällen som blomstrat upp i, och runtom, det som en gång var Las Vegas. 

NCR, som den kallas, är en nation som byggts upp för att efterlikna Amerikas Förenta- Stater. Den är alltså en kapitalistisk republik med val, politiker, privat egendom och poliser som försvarar den. Caesars rike är som särdeles vittra läsare redan gissat konstruerat för att efterlikna det romerska Imperiet. Caesar anser att en totalitär, konservativ och militaristisk kraft krävs för att på hegelianskt vis fungera som antites till NCR. Legionen mördar, bränner ner, förslavar och våldtar de folkgrupper som inte genast kuvar sig. 

Till en början verkar NCR vara totalt felfritt, då det ställs mot den fascistiska legionen, men då spelaren lär känna världen inser hen någonting. Förutom berättelsen om det post-apokalyptiska Amerika får spelaren nämligen samtidigt lära känna USA som det var innan apokalypsen. Då huvudkaraktären vandrar genom ruinerna berättas indirekt genom reklam, graffiti och propaganda hur Amerikas imperialistiska förfaringssätt direkt ledde till en terrorbalans som till slut kom att förinta hela världen med kärnvapen. 

 

Den liberala demokratin kröner inte historien

I en artikel publicerad 1989 med titeln ”Historiens slut och den sista människan”, och 3 år senare i en bok med samma namn, deklarerade den amerikanska statsvetaren Francis -Fukuyama att historiens krafter format det ultimata systemet: den liberala demokratin. Han hävdade att mänskligheten efter den franska revolutionen inte utvecklat något bättre system, utan att tvärtom alla försök till detta förr eller senare återvänt till den liberala demokratin. 

Jag har huvudsakligen två orsaker till att inte hålla med Fukuyama: För det första tror jag inte att kapitalismen på något sätt är hållbar. Under de senaste åren har vi sett framrusande klimatförändring, miljöförstörelse, imperialistiska krig, en våg av auktoritära regimer som kommit till makten och en pandemi som bevisat att våra nuvarande ekonomier och statsskick är totalt oförmögna att hantera någon av dessa utmaningar. Alla dessa problem går att spåra tillbaka direkt till kapitalismens kontradiktioner. Den största av dem är kravet på ständig tillväxt, som på en planet med begränsade resurser helt enkelt är orealistisk. (Det är även dessa kontradiktioner som leder till imperialism, men mer om det senare.) 

För det andra anser jag det vara totalt fantasilöst att påstå att det omöjligen kunde existera ett bättre system. Om jag täcks parafrasera en tweet, kan jag mycke väl föreställa mig en feudalherre på 1300-talet hävda: ”Både grekisk och romersk demokrati misslyckades, det leder bara till diktatur. Jag vet att vårt system inte är perfekt men det är bättre än alla andra.” Det är här värt att notera att inte heller Fukuyama själv längre stödjer teorin om att liberalism skulle vara den sista fasen i historiens utveckling, men som straff för sin hybris får han ändå fungera som måltavla för alla som vill deklarera den liberala demokratins död. 

 

Liberalism blir fascism

Tro nu inte att jag på något sätt stödjer Caesars legion över NCR, bara för att jag inte tror på liberalism. Tvärtom kritiserar jag liberalismen just därför för att den tenderar att vittra sönder till fascism. Kapitalismen är i grunden ett hierarkiskt system med klara fördelar för människorna på toppen. Det krävs inte alls en särskilt observant person för att märka att hårt arbete inte alls motsvarar framgång. (Det finns ett gammalt ryskt skämt som lyder ungefär så här: ”Belönas hårt arbete med rikedom? Visa mig isåfall en rik åsna.”) 

Det är även uppenbart för alla att välfärdsstaten håller på att kollapsa. Såklart blir man arg och frustrerad om man märker att världen man lever i inte är gjord för en. För att avvärja detta missnöje skyfflar överklassen pengar till tankesmedjor och högerpopulistiska politiker som kan erbjuda alternativa, lättare mål för all den rättmätiga ilskan som vuxit fram bland folket. Detta hat mot minoriteter och ”eliten”, kombinerat med nostalgi för en simplare tid som egentligen aldrig existerade, är precis det som fascismen bygger på. 

 

Kapitalismen sår destruktiva frön

Trots att jag varken ser NCR eller legionen som sunda modeller för i vilken riktning vi bör utveckla vårt samhälle, skulle jag ändå föredra både liberalism och fascism i vår egen värld framom en total katastrof i stil med den som permanent förstört världen i Fallout–universumet. 

De senaste 6 månaderna har skräcken och risken för kärnvapenkrig eskalerat. Rysslands moderna imperialistiska kampanj i Ukraina har påvisat att kapitalismens krav på expansion kvarstår än idag, trots att servicesektorn utgör en allt större del av världsekonomin. För att säkra ett ständigt ökande BNP känner stater sig tvungna att även fortsätta utöka sina territorium. Det absurda är hur otroligt dyrt krig är. Krig är i längden inte lönsamt för någon, det är på alla sätt en förlust för alla inblandade. Ändå fortsätter kapitalismen att så frön för sin egen kollaps. 

Tyvärr är det inte heller endast hotet om krig som för oss närmare apokalypsen, utan såklart även klimatförändringen. Detta till synes -oöverkomliga hot är för min generation förlamande, då man ställd inför kapitalistisk realism måste välja mellan att blint lita på systemet eller att acceptera att allt man håller kärt är mycket, mycket förgängligt. 

 

Ett nytt system för att tackla klimatkrisen

Hur bör vi då gå tillväga för att undvika fascism, klimatkollaps och världskrig? Det är helt klart att vi behöver ett nytt system. Precis som den liberala demokratin anlände för att bemöta upplysningens värderingar och utmaningar är det nu hög tid för ett nytt system som kan tackla klimatkrisen i en allt mer globaliserad värld. Det är svårt att säga hur ett sådant system borde se ut. Tidigare strukturella förändringar har mer eller mindre formats av sina omständigheter, men de har ändå behövt filosofer för att beskrivas och progressiva folkmassor för att verkställas.

Själv förespråkar jag öppet och oursäktande socialismen. Detta kan för vissa låta bakåtsträvande, och precis tvärtom det jag just hävdat, men när jag säger socialism menar jag varken stalinism eller socialdemokrati. Jag menar -socialism i en relativt bred bemärkelse: nämligen ”inte-kapitalism”. När jag säger socialism menar jag en ekonomi där förnödenheter produceras för konsumtion och inte för att möta efterfrågan, och där de konsumeras för att fylla behov och inte för konsumtionens skull. Ett system där det som belönas är arbete och inte innehav av kapital eller rika förfäder. En demokrati där arbetsförhållanden och resursfördelning inte står över folket. 

Är ett sådant system möjligt? En del människor säger rent reflexmässigt ”Nej”, ett monument för effektiviteten hos den västerländska propagandan. Andra tar kanske till och med tid att betänka frågan innan de kontrar med något mer eller mindre väl baserat argument, men jag tror och hoppas att världen kan bli bättre än den är just nu. 

Så hur gick jag tillväga i Fallout: New Vegas? I och med att min analys bygger på att spelet är verklighetstroget i sin politiska skildring bör väl den lösning jag fann optimal i spelet fungera som en förebild för min egen framtidsvision? När jag spelade spelet valde jag att försvara Nevadas suveränitet genom att mobilisera en armé av robotar och kommenderade dem att trycka ut såväl NCR som Legionen ur Mojaveöknen. Tyvärr har jag ingen robotarmé i verkligheten, så kanske en mediabaserad politisk analys bara kan ta oss så här långt. Men förhoppningsvis gjorde ändå detta narrativ min essä lite mer underhållande och lite mindre deprimerande, och det är väl vad konst finns till för?

 

Essätävlingen Sputnik, som Ny Tids utgivarförening Tigern i år ordnade för första gången, vände sig till gymnasieungdomar i åldern 16–20. Malte von Essen vann tävlingen med sin essä. De unga uppmanades att skriva en text utifrån temat ”Framtiden”. Enligt tävlingens jury är von Essens text ”välskriven, med en personlig stil och med en passlig dos humor ger den ett exempel på hur vi i samtidens kulturprodukter kan se samhället och drömmar om samhällets framtid. Texten pekar på både risker och förhoppningar förknippade med utveckling, och tar sig an framtiden som en djupt politisk fråga”.

 

Bild: Bethesda Game Studios

1 kommentar

Ernst Mecke 22 februari, 2023 - 23:51

I am happy that the Sputnik competition has resulted in an as good piece as this, and I am a bit sad that I did not manage earlier to get myself together to write a comment. But now I shall try. One problem will be that after now already a number of years of writing for the Facebook group ”Political Psychology – Public group” my head will come up with so many ideas that it will be difficult to make a reasonable and readable text from it, so that it might be better to just try and serve the matter in the form of a string of (hopefully) short paragraphs.
(a) It feels good to live in a democracy, but humans have because of psychological incompetence up to now not managed to guarantee the survival of their democracies: the Athenian democracy did not manage to give its military leaders sufficient support, the Roman Republic died because ”the leading families” did, after having removed any serious military threat, simply did not have further uses for the people and acted accordingly, the classical Chinese system (which was a democracy in that way that the people had at least an efficient mechanism by which to remove bad government by way of complaint) was abandoned by the civil service because the members of that service had too high expectations how things should be under the Ming dynasty (which, though, was not able to do much about the effects of the Little Ice Age – a fate similar to several French republics after the French revolution, where the emperors were not able to provide the lasting glory which the public was dreaming of). And the US democracy looks like on the way to perhaps end soon in civil war. – Altogether: humans, when left with no better mental equipment than their species-typical behavior patterns, seem only moderately able to make a democracy survive.
(b) Looking at (a), it seems obvious that the mental equipment of people should be improved. Something like the Finnish school system is a good beginning, but needs further development, and neither is a sufficiently good psychology established YET (”humanist” psychology is too fluffy and only insufficiently directed towards efficiency, a more natural-scientific psychology which would consider the typical behavior patterns of the human species runs into the fierce resistance of the whole humanist faculty, the established religious prejudice and the usual human vanity). But actually there is work going on (e.g. in the university of Bremen/Germany, by the initiative of Gerhard Roth) which could in some future overcome these obstacles.
(c) Even with a thorough education at school which is providing every student with a good knowledge about a reasonable and well-founded psychology (which could enable the students to hinder each other from acting in too stupid ways) some drastic changes in the present systems of civil service and government will be needed. There is, e.g., the phenomenon that persons who are for too long in a power position (as military commanders, high judges, well-established politicians, etc.) will ”misdevelop in office” (e.g. become unwilling to consider any other ideas than their own), and certainly there are some who are unfitting from the very beginning. Thus, there should be much more SELECTION before somebody is even given a position (in classical China this happened in the form of having to pass exams, but in out society one should, rather, also consider batteries of psychological tests – which would work faster, be less cruel and wasteful of time and effort on the side of the tested persons, and have, if done on students, a possibly helpful advisory function for both students and their parents e.g. about the question in which direction to specialize). Such tests should at intervals also be done and re-done on persons in powerful positions, so that one, if they have ”misdeveloped in office”, could give them less dangerous things to do.
(d) Even an intelligent and balanced person needs, in order to arrive at good decisions, access or exposure to true and reliable information. In this point our present ”free media” are a HUGE problem, especially those which are produced according to Capitalist principles (i.e. according to the idea that they should attract paying customers – which tends to result in media which ”live on selling excitement by appealing to the human behavior patterns” … – which distracts the consumers of these from the REALLY important problems, such as the climate problem, puts pressure on the politicians to spend their attention, time and effort on the thus-created public excitement – especially in democracies, after all one wants to be re-elected … – and is at least in Capitalist societies also a wonderful tool to manipulate the public attention and opinions in favor of the media’s owners). Thus, the present ideas concerning ”freedom of opinion” and ”freedom of the media” need at least SOME revision. E.g. one should see and make the difference between saying/writing one’s OPINION and MAKING A STATEMENT OF FACTS. The expression of opinion should still be free (at least as long as not too much damage is done by it), but it should be marked as being ”just an opinion” (same as in the better media there is made a difference between news and comment), whereas anybody who serves something as ”news” (e.g. statement of facts), should on request have to come up with evidence or an explanation of her/his way of reasoning. And it should be possible to simply stop anybody who is producing rivers of lies in the way the Republican propaganda is doing since years in the USA, even if the liar should happen to be the head of the country. Because democratic decisions need not only clear and good heads, but also ”clean” information as a basis.
Perhaps enough for now (already because I am definitely getting tired), but if anybody feels like, there is the possibility to continue the discussion in the frame of the above-mentioned Facebook group ”Political Psychology”(to which anybody can even contribute freely).

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.