Kanon – en ständig kamp

av Sven-Erik Klinkmann

Begreppet ’kanon’ omges av den kamp som försiggår i kulturen och i samhället, skriver Sven-Erik Klinkmann, som svarar Pontus Kyander. 

 

Pontus Kyander ställer i Ny Tid 12/22 en intressant fråga i sin text om kulturkanon, helt enkelt: behöver vi en sådan för att uppskatta olika konst- och kulturuttryck? Han ger svaret att frågan leder till en paradox: nämligen att om ett verk verkligen är förtjänt av att ”kanoniseras”, då behöver det inte denna björnkram av en tacksam nation och om en kanon behövs för att vi ska minnas det, då är verket egentligen inte en del av en kanon, annat än ur en mycket auktoritetstroende definition. Kyander ställer upp två poler i det som kan kallas att förhålla sig till kanon: den konservativa, bevarande, auktoritära och den radikala, upplösande, revolutionära. 

 

Kontinuerligt förändringstryck

Varför är kanonbegreppet så paradoxalt, så svåranalyserat, eller är det det? Kanon kan ses som en kamp som utspelar sig i ett gränsområde mellan det kulturella och det politiska, mellan det estetiska och det etiska, och innehåller frågor om värde kulturellt, politiskt, religiöst, estetiskt. Och dessa värden, värderingar i samhället är utsatta för ett kontinuerligt förändringstryck som ger utslag i det kulturella exempelvis genom skapandet av nya traditioner, nya kanonbildningar, nya genrer, men också nya sätt att se på människan, hennes plats i tillvaron, frågor om kunskap och erfarenhet: sensibiliteter som kan vara en nyckel till frågan om kanon. Men kanske ändå ingen skeleton key därför att frågan om samhällets styrande mekanismer moraliskt sett ändå tycks vara den viktigaste: överordning och underordning, makt och kunskap, centrum och periferi. 

När verbala kulturkrig utkämpades på de amerikanska campusen på åttiotalet handlade det långt om just frågor om kanon. Vad är viktigt i en amerikansk kanon? Det vill säga, vad är viktigt att ta fram i den amerikanska historien och kulturhistorien? Det var med poststrukturalismen och postmodernismen mycket av det som tidigare sågs som ovedersägligt  kom i gungning: frågor om genus, etnicitet, kolonialism, förtryck av minoriteter kom upp som frågor med både praktisk och strukturell innebörd. Kanske var Derridas dekonstruktion av närvarofrågan den avgörande, det vill säga idén att den som äger närvaro tycks äga tolkningsföreträde, att den muntliga utsagan trumfar den skriftliga just på grund av sitt närvaroanspråk. Mot detta ställde Derrida uppskjutandet av mening, ständigt pågående, genom sitt begrepp différance. 

Foucault, Derrida, Butler och många fler visade på vägar framåt, inte minst, paradoxalt nog i ämnen som engelska och litteratur. Högt och lågt definierades om, så att en svensk konservativ som Horace Engdahl kunde förkunna att högkulturen hade förvandlats till en subkultur medan populärkulturen var det nya normala, den kulturform som innehade en styrkeposition. 

 

Kanon i gungning

Kanon befinner sig vid skärningspunkten mellan minne, både personligt och kollektivt, och makt, som har en koppling till frågor om kunskap och kunskapens relation till människors vardag, sociala liv. Därför kommer kanon lätt in på ett bourdieuskt spelfält, blir frågor om kulturellt kapital och habitus. 

Kanon blir så svårt att greppa just därför att det hela tiden befinner sig i gungning eller rörelse mellan de här olika bestämmelserna (minne, makt, kunskap) som också de befinner sig i rörelse. Den amerikanska woke-problematiken är säkerligen en avläggare till det som utspelades på universiteten på åttiotalet liksom till den intersektionella rörelsen om man vill kalla den så, en rörelse som syftar till en fördjupning av de revolutionära idealen om frihet, jämlikhet och solidaritet.

 

Tidsresistens

Vad har det här att göra med frågor om kulturell kvalitet, frågor om vad som är viktigt och oviktigt i konsten och kulturen, litteraturen, filmen, musiken? Kanske ska man se en avgörande skillnad mellan kanon och tradition. Litteratören och essäsisten Johannes Salminen beskrev på sextiotalet något han betecknade som levande och död tradition. Den döda traditionen var lika med verk i konsten och litteraturen som man pliktskyldigt talar om i samband med att blicken är riktad bakåt i tiden. För Salminen var i stället den levande traditionen det som grep tag i honom som läsare, det som kändes angeläget och viktigt, vilket självfallet inte var eller är någonting som någon enskild människa kan så att säga ha monopol på.  

Den samhälleliga institution som tillskriver särskilda texter en orienterande funktion och förser oss med läsaranvisningar som bevarar dessa i en långvarig tidssammanslutning kallar kulturforskaren Aleida Assmann för kanonisering. Hon säger att en litterär kanon bestämmer det texturval som skrivs in i det kulturella minnet, detta eftersom sådana texter definierar och stabiliserar en grupps identitet. I boken Tid och tradition. Varaktighetens kulturella strategier (1999) säger Assmann att kanonisering betyder att särskilda texter ges en tidsresistens. Deras motstånd mot tidens skadliga inflytande måste bekräftas i historien och deras förebildlighet måste framhållas av de kulturella institutionerna. 

När skriften blir en modell för samtidighet, vilket alltså på ett sätt påminner om det Johannes Salminen beskriver som levande tradition, då kan man tala om en närhet, intimitet mellan en gammal text och ett givet nu. Det är ett sådant tidssprång som de som förespråkar en kanonbildning vill skapa. Men till skillnad från den som på ett personligt plan söker en närhet till äldre texter och andra kulturprodukter handlar kanon alltid om en institutionalisering och en medialisering. Det är talande att det är de konservativa och populistiska partierna som vill ha en kulturell kanon. Det gäller både i Sverige och i Finland, förmodligen också i andra länder. I Danmark drevs en kulturkanon igenom år 2006 av den dåvarande konservativt liberala regeringen.

Drömmar om kanon kan man också hitta hos enskilda kulturaktörer som Harold Bloom, George Steiner och hos oss Peter von Bagh i dennes monumentala Sininen laulu. Suomen taiteiden tarina (2010). Inte minst von Baghs bok, baserad på en tv-serie, är intressant eftersom den försöker förena en historieskrivning om de olika konstformernas 1900-talshistoria i Finland med ett större perspektiv där högt och lågt, finskt och finlandssvenskt, modernt och klassiskt förs samman i ett sökande efter den finska nationens förmodade själ. I hans kanon ingår både Jean Sibelius och Juice Leskinen, Eino Leino och Aki Kaurismäki, Helene Schjerfbeck och Väinö Linna.

Men kanon blir, säger Assmann, ett slags förmodernt förhållningssätt till kulturella texter och artefakter. Ett annat ord för detta är att kanon blir transhistoriskt. Igen en paradox: kanon är samtidigt ett historiskt och ett transhistoriskt fenomen. T.S. Eliot som Pontus Kyander diskuterar skiljer mellan historiens tiden och traditionens tid. Medan den förra är fragmentariserad strävar den senare emot en meningsfull, ordnad och hel tid.

 

Värdeskalor förändras

Assmanns kollega Astrid Ertll talar om många kanon, många kulturella minnen och om betydelsen av medialisering, om förmedialisering och återmedialisering vad gäller kanon. Någon måste alltid arbeta med texterna, tolka dem, förstå dem, sprida dem, ge dem synlighet. 

Paradoxalt nog kommer arbetet med kanon att långt påminna om det arbete som hela tiden görs med att skapa det populära. Inte heller populärkulturen blir till av sig självt. Den kräver en mängd aktörer, mellanhänder och resurser för att bli till. Kulturproducenter, kuratorer, bibliotekarier, lärare och kritiker tillhör alla den skara som engagerar sig med dylikt, antingen det gäller kanon eller det populära. Och också inom det populära eller semi-populära fältet finns kanon och kanonstrider. Nu senast dök ju som från ingenstans (eller egentligen från plats 36 för tio år sedan) Chantal Akermans film Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles från år 1975 upp som nummer 1 i filmtidskriften Sight & Sounds stora filmkanonöversikt. Någonting hade hänt med frågor om identitet, genus, intersektionalitet som gav avtryck i filmtidskriftens lista över de bästa filmerna genom tiderna. Liknande förändringar kunde man se på tidskriften Rolling Stones topp 500 lista över musikalbum år 2020. Listan toppades av Marvin Gayes What’s Going On från år 1971. Rockens kanon påverkades av nya generationer med annan bakgrund, andra erfarenheter och andra värderingar än de vita medelklassmän i boomergenerationen som tidigare bestämt denna kanon. 

Det är framför allt förändringar i värdeskalorna i samhället och hos människorna som gör att allt sådant som kanon och tradition hamnar under ett betydande förändringstryck. Utmärkande för det samhälle som vi lever i i dag är just denna föränderlighet, som i sig är någonting positivt och nödvändigt men samtidigt också har en problematisk sida i form av en närmast oundviklig kamp om tolkningsföreträde som riskerar att bli splittrande, diversifierande, särskiljande.

 

Bild Väinö Blomstedt / Wikimedia Commons

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.