Joakim Groth litar på att det enkla bär. Teater är för honom ”skådespelaren på en tom spelplats, texten”, som han skriver i programbladet till Livets summa. Och det bär faktiskt när igenkänning och humor får krydda den avskalade iscensättningen. Dessvärre blir analysen av #metoo för tunn, men det är en småsak vid sidan av allt det som fungerar i föreställningen.
I sitt författarskap har Joakim Groths rätt genomgående sysslat med att berätta sin egen historia som en del av en större helhet, som en del av tiden, världen och förändringen. Det gör han också nu när han är aktuell som dramatiker och regissör för tragikomedin Livets summa på teaterhuset Universum. Huvudpersonen Kristoffer Renn är en före detta tv-kändis i Svenskfinland (i olika åldrar spelad av Wilhelm Enckell, Sampo Sarkola och Nicke Lignell) som ser tillbaka på sitt liv och försöker förstå sig själv och tiden.
Föreställningen inleds i nutid med boksläppet för Kristoffer Renns bok om hur man ska leva. I boken har han samlat sina erfarenheter och insikter från ett långt liv och vill nu vägleda andra. Han har sökt kärleken och sig själv på 70-talet, försökt förändra världen på 80-talet och haft framgångar som tv-profil på 90-talet, samtidigt som han kämpat med ett blandmissbruk under hela den här tiden. Nu när han är äldre har han äntligen lyckats bli rusmedelsfri, och så har han gett ut ett slags självhjälpsbok med livsråd.
Med den för Groth karakteristiska lågintensiva, varma humorn och med det kollektiva minnet som primus motor iscensätts Kristoffer Renns liv på en näst intill tom scen med skådespelarna och texten i fokus. Scenografin är så avskalad den kan bli. Rekvisitan (planerad av Rosa Woldhek) har en mer framträdande roll.
Prylarna och ögonblicken
I och med många tillbakablickar till 70-, 80- och 90-talen består rekvisitan av alla de där kännspaka prylarna man kommer ihåg – om man är tillräckligt gammal för att göra det – från förra århundradet: telefonen i bakelit, den bruna kaffeservisen från Arabia, LP-skivorna som står på golvet i en gammal trälåda från Hartwall. Det finns tillräckligt många i publiken som själva har minnen från de årtionden som skildras och Groth lyckas med att vara vag och specifik i lämpliga doser, så att tillräckligt många är med på noterna. Trovärdigheten förtjänas, och det personliga engagerar sannolikt också en yngre publik. Att hitta sig själv och spegla sig i sin tid är universella ting. Telefonen, lådan från Hartwall och allt det där förhöjer antagligen bara upplevelsen för dem som har åldern inne.
Och så är Groth skicklig på att fånga ögonblicken mellan människor som garanterat många känner att de själva har upplevt. Eller vad sägs om den vuxna sonen som kommer för att konfrontera sin åldrande far, men fadern framhärdar i att prata om trädgårdsradio och vädret och nästan vad som helst för att slippa beröra det smärtsamma faktum att han inte var felfri som pappa? Och kaffet intas givetvis ur den ovannämnda servisen.
Jaget som produkt av tidsandan
Det som händer Kristoffer Renn i berättelsens nutid är att han hinns upp av sitt förflutna. En kvinna (Linda Zilliacus) tar kontakt med honom och anklagar honom för att ha våldtagit henne på 90-talet. Minns han henne? Hon var praktikant på Yle när Kristoffers aktualitetsprogram, med honom själv som programledare, var som störst. Efter en katastrofintervju med en politiker, under vilken Kristoffer var full i direktsändning, gick de tillsammans hem till henne, och där våldtog han henne efter att hon uttryckligen hade sagt att hon inte var intresserad. Visst minns han tillfället – den där intervjun ledde sedermera till att han fick sparken från Yle – men han värjer sig å det bestämdaste mot anklagelserna och förnekar att våldtäkten har ägt rum.
Föreställningen Livets summa undersöker vad som egentligen utgör kärnan i en människas identitet. Finns det en kärna? Eller är vi bara produkter av vår tid? Kristoffer Renn får säga saker som ”vi tänker så som tiden tänker” och ”jag har varit en massa olika människor”. Men vad finns kvar när man kokar ner alla de där människorna, då? Vad blir livets summa?
Det är en tänkvärd fråga såväl på teaterscenen som i livet överlag, men tillför perspektivet några nya insikter när det tillämpas på ett metoo-fall? Inte riktigt, tyvärr. Det blir mera ett sätt att hämta Kristoffer Renn till 2000-talet, efter att lejonparten av föreställningen har uppehållit sig vid minnen från svunna tider. Men någon djuplodande analys av metoo är det inte, och Renn får till exempel inte syn på sin egen position eller några maktstrukturer.
I ljuset av livssummetänkandet blir Kristoffer Renns våldtäkt på 90-talet (för han erkänner omsider, efter utdraget och högljutt blånekande) bara något som 90-tals-Kristoffer gjorde, men som 2020-tals-Kristoffer aldrig skulle göra och inte kan kännas vid. Han upplever sig inte vara samma person nu som då. Det var en annan Kristoffer Renn som begick brottet. Men fråntar det honom skulden? Naturligtvis inte.
Föreställningen är alla gånger värd att se, så se den. Det enkla och avskalade är rikt och vilsamt på en liten scen i kunniga historieberättares händer. Det finns inte för mycket av intim talteater på våra finlandssvenska tiljor.
Teaterhuset Universum: Livets summa. Text och regi: Joakim Groth. Scenografi. Rosa Woldhek. Kostym: Annika Saloranta. Mask: Tuija Luukkainen. På scenen: Wilhelm Enckell, Greta Lignell, Nicke Lignell, Sampo Sarkola, Hellen Willberg och Linda Zilliacus. Spelas fram till 24.3.
Foto: Stefan Bremer