Späckat Docpoint med många höjdpunkter

av Mio Lindman

Årets Docpoint bjöd på många urstarka filmer. 

Dokumentärfestivalen Docpoint gör vintern i Helsingfors lite mera uthärdlig. Det är förträffligt att under späckade filmdagar kastas mellan dokumentärer som rör sig på ett oerhört brett spektrum i denna i sig vidöppna genre. Under årets upplaga av festivalen ser jag ett antal filmer som håller sig till det inarbetade fluga-på-väggen-formatet, men på repertoaren fanns också en hel del verk som tänjer på vad dokumentären kan vara.

Stillsamt om kön och könsuttryck

Samma dag som filmen Gabi, mellan åren 8 och 13 premiärvisades på Docpoint gick translagen igenom i riksdagen. Det är sannerligen på tiden. Lagen har ändå fått kritik för att vara urvattnad, eftersom ungdomars och barns rättigheter anses ha förbisetts. Diskussionen om trans och barn/ungdomar har blivit eldfängd, och det är tydligt att den väcker känslor. Engeli Brobergs dokumentär om Gabi, som när filmen börjar är 8 år, är ingalunda en film ”om trans”, men den är däremot är ett berömvärt försök att närma sig hur frågor om kön kommer in i livet. Det är alltså inget inlägg i en debatt, men den fungerar som ett stillsamt sätt att tänka på frågor om kön, hur vi föds in i en värld som på olika vis, vare sig vi vill det eller ej, könar oss.

När filmen börjar bor Gabis familj (pappan svensk, mamman hemma från Storbritannien) i Stockholm, men flyttar sedan till Dalarna. Där är det inledningsvis svårt för Gabi att hitta kompisar. Klasskamraterna vill para ihop kille med tjej, mamman tycker att Gabi ska ha långt Emma Thompson-hår, och pappan skojar plumpt om bh:ar. Själv tycker Gabi, som mest är intresserad av fotboll och dataspel, att allt detta är lite jobbigt.

Dokumentären skildrar hur Gabi tycks uppleva att hon/hen avkrävs positioneringar i termer av kön och identitet, ”att komma ut som något”. På ett fullständigt hjärtemosande vis framgår det hur självmedvetenheten snabbt växer fram: Gabi lär sig hur man förväntas tala och hur man ska föra sig. Å ena sidan speglar filmen ett tankeklimat där det finns en medvetenhet om att det finns liv bortom hetero och cis. Å andra sidan påminner den om snävheten i att tränga in livets möjligheter utifrån på förhand givna identiteter som man sedan måste placera in sig i.

Broberg går i sin film i dialog med Richard Linklaters Boyhood och Céline Sciammas Tomboy. Trots en konventionell filmestetik och några scener som känns mera som regissörens påhitt är detta en vidöppen film som genom sin huvudperson stämmer till eftertanke.

Mångfacetterat om valjakt 

Jag kommer från ett skärgårdssamhälle där jakt och fiske skapat och skapar gemenskap: genom jaktlag, fiskefärder, hur bytet och inte minst pratet cirkulerar. Trots att jag varken jagar eller fiskar för egen del är jag ändå förankrad i och förtrogen med den livsformen.

Det här är något jag tänker på när jag ser A taste of whale, en dokumentär om den kontroversiella valjakten på Färöarna – grindadráp. Regissören Vincent Kelner belyser hur jakten både försvaras och kritiseras. Miljöaktivister beskriver jakten som barbarisk. Ortsborna framhåller den som en tradition rotad i det färiska. Hur kan jakten som idag sker genom motoriserade båtar och med moderna redskap ses som en traditionsyttring, frågar aktivisterna. Ortsborna i sin tur lyfter fram jakten som ett vettigt sätt att få mat på bordet, som ett sammanhang och -varo man också vill göra barn delaktiga i, som en del av vad det är att leva på Färöarna.

Det intressanta med filmen är att det som först framstår som polariserade läger (”ni är barbarer” vs ”ni stadsbor vet ingenting om djur”) visar sig mera komplicerat. Aktivisternas kritik har de facto förändrat hur jakten utförs. När aktivisterna kommer med sina båtar är kustbevakningen ändå där och hjälper den som är i sjönöd. Både aktivisterna och färingarna själva oroar sig för att valköttet är hälsovådligt på grund av gifter.

Kelner tar inte bara fasta på aktivisternas kritik utan – och det gör filmen sevärd – synliggör också de traditioner, vanor och diskurser som valjakten är förbunden med. Det här gör att dokumentären inte blir polariserande, den ställer snarare brännande frågor: vad betyder det att försvara jakt utifrån att den är en tradition som ses som viktig för samfundet, och vad sker då traditionen så att säga sakraliseras, placeras bortom kritik? Vad innebär det att berättiga jakt genom att den antas försiggå i ”det öppna”, i kontrast till slakteriernas slutna fabriksmässighet? Det är slående av idéer om den ”ärliga” jakten lever parallellt med tillkännagivanden bland valjägarna själva att det inte rör sig om något rent spel. Valarna trängs ju in i vikar för att dödas.

Kroppens tunna skal

Kameran åker genom människotarmar, följer en avancerad ryggoperation, zoomar in på ett kejsarsnitt och låter oss på nära håll granska hur en bortskuren tumör snittas upp. Det ska sägas från början: De Humani Corporis Fabrica är inte för den äckelmagade. Jag har sett två av  Véréna Paravels och Lucien Castaing-Taylors (Leviathan, Sweetgrass) experimentella dokumentärer och deras senaste film har redan blivit (ö)känd. Den tappra men inte så stora skaran i teater Savoys stora sal stapplar omtumlad ut från visningen.

Titeln anspelar på Andreas Vesalius’ banbrytande anatomiska verk från 1543. Filmens immersiva förlopp äger, förutom inne i den mänskliga kroppen, rum i ett flertal franska sjukhus. Scenerna kastar sig drastiskt från en sliten kulvert till vårdarnas pausrum till en människas mage. Det är brutalt, desorienterande men också undersökande – det var omöjligt att inte tänka på Frederic Wisemans berömda sjukhusdokumentärer. Vi hör kirurger och vårdare gruffa och beklaga sig över trängda scheman och stress (”JAG håller på att få en hjärtattack!”). Men detta är ingen “übersichtlige Darstellung” över en institution. Vi möter personalen i form av ryggar, skalpeller, gestalter speglade i ett fönster – och som röster, någon gång ett slitet ansikte.

Det är inte lätt att urskilja vad filmen är ute efter. Kanske det räcker med att säga att vi här rör oss i vårdapparaten utan att vika undan med blicken. Det är inälvor och död, men också födelse: det är drabbande att se en luttrad men öm vårdare hålla i ett nykläckt slemmigt spädbarn. Vissa recensenter har beskrivit De Humani Corporis Fabrica som body horror. Själv tycker jag inte att det gör filmen rättvisa: den går snarare ut på att vidkännas olika sidor av det mänskliga, i sin köttigaste, men också institutionella, form.

Kanske invänder någon att regissörerna reducerar det mänskliga till ultraljudsbilder, tarmar och en bortskuren tumör. Så enkelt är det inte. Vi ser patienten som vaknar, vårdare som slänger ur sig brutal jargong, en gammal människa som virrar längs tomma korridorer. Det är omsorg både i fumlig, högteknologisk och vardaglig form. De Humani Corporis Fabrica är, just i sin köttighet, en påminnelse om reduktionens omöjlighet. Också den utskurna tumören tillhörde en människa. Slutet, som hämtat från en jublande målning av Hieronymus Bosch (jag vet inte om vi befinner oss i helvetet eller i paradiset), sätter punkt med en känsla av: livet, är.

Upproriska växtsamlare

Dokumentären om grindadráp och hur jakten ges betydelse bland annat genom att åberopa ’tradition’ genljöd i mig när jag såg hybridfilmen Foragers (Al-yad al-khadra). Också där förekommer ’tradition’ och ’få mat på bordet’ som berättiganden när verksamheten i fokus utmanas. Kontexten är dock en helt annan.

Jumana Manna följer palestinier som vandrar ut i naturen (bland annat i Gallilén, i Golanhöjderna och i östra Jerusalem) för att samla ätbart, framför allt za’atar och ’akkhoub (en växt som liknar en tistel). Samlandet tycks vara kriminaliserat*, det rör sig om växter som är fridlysta enligt israelisk lagstiftning, men som ändå drivs upp för att säljas – till palestinier.

I filmen ser vi israeliska myndigheter patrullera områden på jakt efter de obstinata samlarna, som, om de ertappas, straffas med böter. I intervjuer och i segment som iscensätter myndighetsförhör framgår hur samlandet blivit ett uttryck för motstånd mot det israeliska förtrycket. Att så mycket resurser läggs på att jaga samlare uttrycker en smått absurd sida av metoderna som används för att kontrollera palestiniers förehavanden.

Samlarna och plockarna – många av dem är äldre personer – ger uttryck för en vilja att hålla liv i en tradition. För dem verkar det vara ett led i att inte låta sig kuvas. Flera samlare hävdar att man är noga med att inte riva upp rötterna och att samlandet i själva verket är behjälpligt för beståndet. Om detta stämmer kan jag inte avgöra, men som bär- och svampplockare vet: stoltheten i att känna till ”de rätta ställena” ska inte förringas.

Foragers är en konstnärligt välgjord & tänkvärd film – med kärleksfull blick – som på ett lågmält sätt ger en inblick i vad det är att leva som palestinier i Israel. Inte minst sitter Rashad Beckers som ett smäck

 

* Tydligen är det från och 2020 tillåtet att plocka ’akkhoub för eget bruk.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.