En demondirigent fascinerar och stör

av Zinaida Lindén

I begynnelsen var Cate Blanchett, och Blanchett var Gud.

Todd Field (Little Children) tog världen med storm med sitt drama Tár tack vare en av vår tids bästa skådespelare. Blanchett är filmens nerv och eld, utan henne hade Tár knappast blivit möjlig. Och inte heller utan Florian Hoffmeisters skickliga kamera-arbete.  

Blanchett är den karismatiska Lydia Tár som dirigerar en prestigefull symfoniorkester i Berlin. I sin strävan efter perfektion vill Lydia åstadkomma en nydanande tolkning av Gustav Mahlers femma (ett av dess ledmotiv, Begravningsmarschen, hörs i filmen). Samtidigt står Maestro (Lydia gillar inte titeln ”maestra”) i beråd att publicera sin självbiografi i USA. 

I prologen viftar hjältinnan bort en intervjuares fråga om hon har upplevt könsdiskriminering inom sitt fack. Men den feministiska agendan är bara en fernissa för henne. I själva verket är Tár hur auktoritär och skrupelfri som helst. Trots att hon har en relation med violinisten Sharon (Nina Hoss) och är med och uppfostrar Sharons barn, faller hon som en fura när den rovgiriga ryska cellisten Olga (Sophie Kauer) gör entré. Samtidigt uppdagas historien om en viss Krista, en före detta skyddsling till Tár som verkar ha lidit av Társ promiskuösa vanor. Det vankas skandal och till och med problem med lagen. I all hast raderar Lydia Kristas sms och tvingar sin trofasta assistent Francesca (Noémie Merlant) att göra detsamma. Efter att Tár avskedat en äldre kollega (Allan Corduner) hoppas Francesca att få hans jobb, men i Lydias ögon är hon bara en schackpjäs (hälsningar till Fassbinders Petra von Kants bittra tårar).

Blanchetts hisnande rollprestation förenar allvar och parodi. Å ena sidan är Tár en genomärlig musiker: under en mästarklass uppmanar hon en motsträvig violinist till ödmjukhet: ”Du måste stå inför publiken och Gud – och radera dig själv”. Å andra sidan, är Maestro själv ett vandrande ego, bländad av sin egen stjärnglans. 

Folk i hennes omgivning är benägna att intrigera. Osökt minns jag All About Eve och Black Swan. Även Federico Fellinis Orkesterrepetitionen spökar i kulisserna. Men Todd Field dristar sig till att skildra de tidsspecifika konflikter som vi hans samtida känner igen. Han går så långt som att låta Lydias gamle tyske anförvant (den 87-årige Julian Glover) jämföra dagens ”häxprocesser” och mediedrev med Tysklands avnazifiering efter kriget. Här gäckas både PK-fanatikerna och de som missbrukar den nya PK-ideologins frukter. 

Tyvärr blir filmen tämligen kaotisk ungefär samtidigt som hjältinnans eget liv blir ett kaos. Den sista halvtimmen är ett lapptäcke utan klippning och koncentration. Plötsligt förflyttas vi till Filippinerna där vi utsätts för några naiva moraliseringsförsök. Men trots en del brister och lösa trådar är Tár en tankeväckande och omtumlande upplevelse.

 

TárDrama. 158 min.

USA/Tyskland. 2022

Manus och regi: Todd Field

Foto: Florian Hoffmeister

Musik: Hildur Guðnadóttir

I rollerna: Cate Blanchett, Noémie Merlant, Nina Hoss, Sophie Kauer, Julian Glover, Allan Corduner, Mark Strong

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.