En Mozart av Tystnad

av Alexander Öhman

Jon Fosse återkommer till Asle och Asle i del III-V i Septologin. 

 

Jag har längtat efter att få återvända hit. Till Jon Fosse och till berättelsen om de båda målarna Asle och Asle. Längtat efter boken som efter en vän jag vill besöka eller som en plats jag alltid återvänder till, nästan som ett hem. Till det land av tystnad och ljus, stillhet och mörker som är Jon Fosse.

 

Några timmar i en bil

Den nya romanen Jag är en annan tar vid där den förra, Det andra namnet, slutade (se Ny Tid 2/22). Målaren Asles stilla och händelsefattiga tillvaro skildras minutiöst samtidigt som nuet vävs ihop och flätas samman med minnesbilder och fragment ur ett tidigare liv. Han signerar sin nya tavla, ett Andreaskors, samtidigt som hans döda hustru Ales lägger en ömsint hand på hans rygg. 

Allt som sedan händer – i yttre mening – är att Asle kör in till stan för att lämna tavlor på ett galleri. På vägen hem tittar han till sin dubbelgångare, den gravt alkoholiserade målaren – som också heter Asle – på sjukhuset. Den sjuke kan inte ta emot besök och Asle får vända hemåt i ogjort ärende. 

Han kör hemåt och tittar ut över den karga terrängen. Att åka bil är lite som att måla, tänker Asle, det skapar ett lugn och en stillhet inom en. Och medan han kör, glider han långsamt in i sin inre värld och sitt förflutna. Några timmar i en bil – ett helt liv – är den tid som finns mellan pärmarna på boken och det ska ta hundratals sidor innan Asle till slut kommit hem.

 

Dubbelgångarna glider ihop

Allt sker i språket. Fosses eleganta och rytmiska prosa skapar en känsla av tidlöshet och berättelsen skiftar nästan omärkligt mellan olika tidsplan. Ibland är det Asle själv som talar, ibland återges yngre versioner av honom ur tredjepersonsperspektiv, hans barndomsminnen, verkliga eller drömda? Ofta tänker han på sin olycklige dubbelgångare. I den förra boken kunde man ännu skilja de båda målarna åt, men i den här volymen är det svårare. Här framstår det nästan som om den äldre alkoholiserade målarens öde enbart existerar som en möjlig framtid för den yngre och nyktra versionen. Man kommer att tänka på Fosses teaterpjäser, där tiden är upplöst och där äldre och yngre versioner av samma person kommunicerar med varandra mellan förflutenhet och framtid. Kanske är Asle och Asle samma person? När den yngre av en slump stöter på den äldre konstskolestudenten på ett café, berättar den andre, kallad Namnen, att han kommit in på konstskolan utan studentexamen, något som får den yngre novisen att välja samma väg. Asle och Asle har samma klädstil och målarstil. Men där den yngre målar en tavla med titeln ”Stilla båt”, målar den äldre versionen en ”Båt i storm”.

 

Bakom bilden

Under berättelsens gång sker inte bara ett djupdykande i Asles minnen; här fördjupas hans tankar om måleriet och dess relation till livet i stort. Hans måleriska metod – bekant från förra boken – går ut på att identifiera en bild i sitt inre, fånga den på den vita duken och bli av med den för alltid. Bakom varje bild, föreställer sig Asle, finns en och samma urbild – en osynlig bild som han försöker närma sig utan att någonsin komma fram: ”… det är som om det nånstans finns en bild inne i mig som är min innersta bild, och som jag om och om igen försöker måla fram, och ju närmare jag kommer den bilden desto bättre blir bilden jag målar, men den innersta bilden finns inte, den bara är på något vis, utan att finnas …” Om han någonsin lyckas måla sin innersta bild, finns inget kvar att måla, och det som återstår är att dö. Tillsvidare fortsätter han att måla sina tavlor.

Som både konstnär och katolik ser Asle måleriet som ett sätt att tjäna ett högre syfte. Genom att måla blir han ett verktyg för en osynlig kraft vars uttryck är måleriskt. En bra bild indikerar en transcendent dimension, eller mer precist: en öppning av gränsen mellan det himmelska och jordbundna.

 

Konstfilosofiska smulor

Liksom hos Fosse, där litteraturen nästan blivit en form av teologi (se exempelvis Essay och En ängel går genom scenen), är frågan om måleriet och frågan om tron närmast oskiljaktliga för Asle. Måleri och tro är djupt relaterade – två sätt att verka i världen som liknar varandra eftersom båda är praktiker med ”dubbel riktning”; dels mot världen, dels mot något bortom världen. Boken är full av liknande små konstfilosofiska och teologiska smulor. Och som så ofta hos Fosse tänks tankarna aldrig klart utan slutar alltid i paradoxer, innan de skiftar och byter plats för en ny bild eller association. Fosses styrka är att associationsflödet aldrig blir abstrakt, utan tanken är alltid rotad i det vardagliga och världsliga. Det osynliga ljus som Asle söker finns inte bara bortom världen utan är fullt synligt i hunden Brages ögon.     

Som varje stor författare sysslar också Fosse med frågan om språkets gränser, de stunder där orden fattas och tystnaden tar vid. Liksom i hans tidigare böcker är också den här full av scener där människor gör små ansatser till att samtala med varandra men som förstummas och överröstas av tystnad, av det som aldrig blev sagt. Fosses särdrag är att han inte bara skriver om tystnaden utan också skriver fram Tystnaden i det stillsamma meditativa hypnotiska flöde av ord som bara är hans. Skrivet med sådan lätthet att det nästan känns som om böckerna skrivit sig själva. Och det är till denna Mozart av Tystnad jag alltid återvänder.

 

Jon Fosse:
Jag är en annan.
Översättning: Lars Andersson.
Albert Bonniers förlag, 2022. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.