Fattigdom eller ojämlikhet?

av Axel Vikström

I december gav den norske fastighetsmiljardären Christian Ringnes en intervju till dagstidningen Verdens Gang. I denna efterlyste Ringnes ökade insatser för att bekämpa den fattigdom som allt fler halkat in i till följd av de ökade mat- och elpriserna. Ringnes eget förslag gick ut på att staten borde införa ett månatligt stöd på 4000 kr till de 200 000 fattigaste medborgarna, och en hälften så stor summa till de efterföljande 200 000. Denna åtgärd skulle finansieras med hjälp av landets oljefond, eftersom Ringnes menade att höjd skatt på hans miljardärskollegor skulle leda till mindre investeringar och ökad arbetslöshet.

De senaste månadernas inflationskurvor har fört upp fattigdomen på den politiska agendan. Till skillnad från ojämlikhet, som borgerligheten traditionellt haft ett mer brokigt förhållande till, har fattigdom inte varit en fråga som högern värjt sig för att bygga politik kring. Ibland har detta gjorts utifrån religiösa och humanitära övertygelser, i andra lägen har det politiska (rädslan för massornas uppror) eller det kulturella (rädslan för en osedlig arbetarklasskultur) vägt tyngre.

Fram till pandemin utgjorde fattigdomskortet även högerns givna comeback i ojämlikhetsdebatten. När vänstern viftade med Piketty-diagram över ökade klyftor kunde högern kontra med att den absoluta fattigdomen minskat i takt med marknadsliberalismens globala segertåg. Genom att, likt Christian Ringnes ovan, hävda att ökat välstånd för de rika leder till investeringar som i sin tur förbättrar livsvillkoren för de fattiga har borgerligheten positionerat sig som fattigdomens verkliga bekämpare, samtidigt som man anklagat vänstern för att avundsjukt jaga de rika. Ett färskt exempel kan hämtas från svenska Liberalerna, som häromdagen delade en bild på Twitter med budskapet: ”Socialism: Bekämpa rikedom. Liberalism: bekämpa fattigdom”.

Även vänsterorienterade tänkare har ifrågasatt den egna rörelsens fixering vid ekonomisk ojämlikhet (Albena Azmanovas Capitalism on Edge utgör ett läsvärt exempel). Denna diskussion behövs, men ett av dess huvudmål bör vara att frigöra samhällsdebatten från premissen att vi står inför valet att antingen fokusera på rikedom (läs ojämlikhet i utfall) eller fattigdom. Och i stället synliggöra att det rör sig om två analytiskt distinkta men ändå integrerade politiska projekt.

Som jag ser det handlar fattigdom om brist på tillgång till de basala förnödenheter som krävs för att fungera som människa, det vill säga basen för allt annat man vill företa sig i sitt liv. Men för att kunna utforska vad detta ”andra” ska vara för just dig krävs kontroll över den egna tillvaron. Och det är här som jämlikhetsidealet kommer in i form av möjligheten att kunna mötas, diskutera och fatta beslut på lika villkor. Den jämlikhet som denna situation kräver förutsätter i sin tur att avgörande resurser – inklusive ekonomiska – inte koncentreras till ett fåtal aktörer.

Vi behöver med andra ord inte välja mellan fattigdom och ojämlikhet. Båda utgör hinder för den enskilda människans möjlighet att utforska sitt liv – och bekämpandet av båda kan ingå i ett och samma politiska projekt.

1 kommentar

C. Lagerqvist 26 november, 2023 - 04:39

Det finns idag massiv forskning som visar att det är precis tvärtom. Se t ex Från fattigdom till välstånd (2022).

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.