Förtvivlan och uppsluppenhet i Fröken Julie

av Rakel Similä

Rakel Similä såg Marie-Louise Ekmans uppsättning av Fröken Julie på Dramaten. Föreställningen gästspelade i mars på Svenska teatern. 

 

I en novell av författaren Jorge Luis Borges skriver den fiktiva romanförfattaren Pierre Menard boken Don Quijote. Även om Menard lever 400 år efter Cervantes och texten råkar bli exakt densamma, menar Menard att han aldrig avsåg ”att skapa en ny Don Quijote, vilket vore enkelt, utan — Don Quijote”. Menards Don Quijote är inte en kopia av Cervantes original. Det är en helt ny bok. Novellen ifrågasätter underfundigt tanken om att det är texten i sig som bär på sanningen om verket och framhäver istället tidens och sammanhangets roll samt läsarens relation till det skrivna. De kanoniserade verk som om och om igen tolkas och sätts upp ställer oss inför samma spörsmål: Vad är det att väcka liv i en klassiker? Förmår den fortfarande tala till oss?

 

Komisk oberäknelighet

 

Då konstnären och regissören Marie-Louise Ekman sätter upp August Strindbergs klassiska pjäs Fröken Julie tampas ett kringresande teatersällskap med dessa frågor. De tre skådespelarna har spelat upp hans ödesmättade tragedi så många gånger att de förlorat räkningen, att den förvandlats till både en livsform och en dödsdom för dem. “Men att få vara just här, med just er ‒ det är faktiskt overkligt”, inleder de ändå tappert. Inplacerade i en vit, dockhemsaktig dekor får de bedagade skådespelarna spela sina tjugofemåriga karaktärer i denna intrikata korsning av kön, klass och kärlek från förra sekelskiftet. När förtvivlan tvinnas samman med uppsluppenhet föds detta sorgespel ånyo: som detsamma och som något helt annat.

En del av pjäsens spänning härrör ur att det är svårt att avgöra ifall det är sociologi eller psykologi, klass eller person, som är avgörande för dynamiken mellan karaktärerna. Hos Ekman är det dessutom svårt att avgöra ifall det är Kristin eller den som spelar Kristin, Jean eller den som spelar Jean, Fröken Julie eller “Fröken Julie” som drabbas av frenesi eller faller in i spydigheter. Denna ovisshet ger föreställningen komplexitet och rummet drabbas av en njutningsfull stämning av komisk oberäknelighet. Marie Göranzon är stridslysten och utled i sin förnyelse av Fröken Julies karaktär, medan Krister Henriksson spelar med en mångbottnad ironi och Per Svensson urartar underbart som både Kristin och “Kristin”. I alla dessa skikt är det skådespelarkonsten som bär upp denna dråpliga uppsättning.

 

“Nej, det är inte slut än”

 

Till en början följer det fiktiva teatersällskapet dialogen omsorgsfullt och är förutom vissa moderniseringar bokstavstrogen originalet. Som åskådare slås man av hur väl grundtexten fortfarande står sig idag. Replikerna behöver inte modifieras alls för att väcka skratt och utrop hos publiken. För som han skriver, Strindberg! Teaterkonsten är konservativ i den bästa av bemärkelser, då den aldrig förlorar intresset för sina urscener. Göranzon, Henriksson och Svensson spelar denna den svenska teaterkonstens fadersgestalt med ett sådant hjärta att det är enkelt att förstå varför.

Efterhand rämnar ändå rollerna, sufflören är tvungen att hjälpa till och det uppstår allt större glapp mellan det skrivna och det som sker på scen. ”Hon hoppar ju i raderna” utbrister människan irriterat och tränger förbi karaktären. Föreställningen igenom tar “Fröken Julie” emot samtal från sin man och behöver förklara för honom att hon står på scen, vilket är ett grepp som även kunde ses i Viirusuppsättningen av Pelikanen förra våren. Även där klättrade vardagen in i konsten, då protagonisten fick utbrott mot sin partner för att denna inte förstod hans strindbergska seanser med de döda utan istället ämnade avhandla smårbarnslivets bryderier. Intressant är att regissören Juho Mantere tydligen ansåg att metadiskussionen där tillförde något till en klassiker av just Strindberg. I Pelikanen genomgick ändå telefonkonversationerna en utveckling, vilket de inte gör i Fröken Julie. Precis som föreställningen upprepas, behöver huvudrollsinnehavaren här ännu en gång förklara för sin make “Nej, det är inte slut än”.

Just slutet är också det som är mest karaktäristiskt för Fröken Julie. Men hos Ekman är det inte rakkniven som stjäl strålkastarljuset, istället är det livet i all dess banalitet som leder oss in i applåderna. Givetvist tar det slut även här, men inte av desperation utan av trötthet, ålder och kapitulation. Ända in i sista stund är det koncentrerat. Personligen kommer jag nog inte att kunna läsa eller se Fröken Julie i framtiden utan att minnas denna vilda och muntra version av pjäsen. Men visst kommer jag att återvända: och det kommer att vara detsamma och samtidigt något helt annat.

 

Foto: Sören Vilks

 

Dramaten & Svenska Teatern: Fröken Julie 
Av: August Strindberg/Marie-Louise Ekman
Regi, scenografi, kostym: Marie-Louise Ekman 
Biträdande scenograf: Peder Freiij
Musik: Benny Andersson
Ljus: Erik Berglund
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg: Emma Meyer Dunér
Spelade på Svenska Teatern 3.3-4.3l

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.