Gäckande queerpedagogik med mycket humor och sex

av Jessika Holmlund

Publiken blir en aktiv del av Anssi Niemis föreställning Straight Acting.

 

Anssi Niemi, som ensam skådespelare och som även skrivit manus sitter och väntar på oss när vi, publiken, letar oss platser på läktaren vid teater Viirus. Som en skollärare, en pedagog, med benen dinglande från katedern ser han leende på oss. Ljuset dämpat, en läslampa som drar uppmärksamheten till bordet där han sitter, stämningen vänlig, nästan intim.

Mötet med publiken görs lättsamt och enkelt med hjälp av humor och direkta frågor till personer plockade ur publiken, som barn sitter vi där på de första raderna

– Hur gay ser jag ut, säg, på en skala från ett till hundra?

Anssi ger sig inte utan svar och publiken är mottaglig för denna taktik. Humorn regerar och publiken är rejält road under de första minuterna. Humorn är den pedagogiska anaestasin som tillåter Anssi att mata publiken med betydligt svårare känslomaterial framöver. Scenen höljs i dunkel, det bitande strålkastarljuset karvar fram kontraster och skapar dramatik. Scenografin är enkel och pedagogisk. En stol. Ett bord. Ett klädräcke. De kalla materialen, de två möblerna i stål gör att skådespelarens kropp (som det bjuds en del på) blir ett varmt levande centrum i manegens mitt. Föreställningen som lättsamt öppnas med dialog och skämtsamhet bryts plötsligt upp av hög musik och inslag av dans och rörelse.

Ni får inte pengarna tillbaka!

Handlar föreställningen om Anssi Niemi? Den homosexuella skådespelaren som framför ett eget skrivet manus om homosexualitet för en införstådd och förväntansvis bildad publik som är beredda att se just – vadå? En autentisk representation? En kritik av könsroller eller manlighet? Ett kritiskt synliggörande av könsnormer och performativitet?

Niemi öppnar upp för frågor kring just våra förväntningar och vad det innebär att gå till en föreställning och förvänta sig någon form av kritisk provokation. Showen kunde egentligen lika bra heta ”gay acting”, slänger Niemi ur sig, ”ordet straight är bara där för att locka heteropublik – och man får inte pengarna tillbaka!”

Anssi äger situationen genom att med ironi och vasshet göra publiken medveten om sig själv. Detta sätter också det identitetspolitiken ur spel och öppnar för tankar och intryck bortom invanda tankespår. Till näst presenteras huvudpersonen, som är skådespelare, 30 år och homosexuell – Aatu Kynnes. Elektronisk musik och blinkande lampor sätter Niemis kropp i spasmer och vi leds in i olika scenarion från den fiktive Aatu Kynnes liv. I många skeden vet man inte om man ska skratta eller gråta.

”Hur tycker ni att det gick?”

De humoristiska partierna är rappa och ger inte mycket plats för eftertanke. Det är lätt att ryckas med, tillåta sig skratta. Men föreställningen har åtminstone ett par längre partier där sexuella och kroppsliga teman står i centrum. En strip-show med folieglänsande tanga är fnissig till en början, men den letar sig småningom under skinnet. Musiken är här suggestivare och denna stund blir en ordlös oas där det plötsligt finns mer andrum för eftertanke och mer omedelbar och kroppslig inlevelse. Andningen blir tyngre och strip-showen övergår i utmattning och något som vetter mot ångest eller till och med panik. Det väcker empati. Frågan som ekar obesvarad när Aatu avklädd tittar bortåt mot intet: Hur tycker ni att det gick?

Humoristiskt, erotiskt, beklämmande

Det är inte bara i början av förställningen som publiken är en del av showen. Oavsett om interaktionen och samtalen lämnas därhän så är publiken ständigt en rollinnehavare. Frågan om representation, autenticitet och identitet ifrågasätts genom att relationen mellan åskådare och artist synliggörs. Anssi Niemi utför inget enkelt jobb. Med ett stort mått av självironi ger han sig själv med hull och hår till publiken. Genom att skämta om sig själv, sina erfarenheter och genom att sexualiserat visa sig i hudfriska och svettiga dansnummer som samtidigt är humoristiska, erotiska och beklämmande får han mig som åskådare att känna mig som en hyena som med resten av publiken i unisont jubel och skratt sliter i godsakerna som kastas till oss. Något slags revykulmen nås när heteromannen skildras med gutturala huliganrop: Älgstek, älsgstek, älgstek!!! och för ett ögonblick hinner jag känna att humorn gör det hela lite för lättsmält i förhållande till hur jobbiga frågor som egentligen berörs. Att ifrågasätta heteronormens schablonspråk och att humoristiskt närma sig hur hetero och gay performeras är vardagsmat för en queerkunnig publik. Liknande material har vädrats inom exempelvis queer stand-up i årtionden redan. Men galghumorn väcker också frågor om vi gör vi oss roliga på vår egen bekostnad.

Crescendot är en räcka av ord, könsord, för att vara mer precis. En homosexuell skådespelare läser en ”homosexuell roman” skriven av en homosexuell författare. Publiken uppmanas föreställa sig erotiska scenarion. Språket är grovt. Utan att överdriva – pornografiskt. Prutthumor eller erotik? Gränsen är hårfin. Publiken förs från det första till det senare genom ett homoerotiskt analsexmantra där skådespelaren har ryggen vänd mot publiken, upplyst av endast en liten lässkärm. Scenen är snillrik i hur den lyckas massera in texten hos en alltmer rodnande publik och faktiskt för tillbaka frågan om homosexualitet till den mycket handgripliga erotiska politiken om förbjudet sex och förbjudna relationer och skambeläggande av anala njutningar. Kort uttryckt: profaniteten i att knulla någon i röven, en bild som likväl inom ett sekulariserat samhälle ofta uppfattas som renodlat pornografisk i förhållande till det kulturellt omhuldade och transcendentaliserade heterosamlaget.

Niemi landar småningom i sig själv, i Anssi, och showen avslutas såsom den började. Här kan tyckas att man lite skriver publiken på näsan när skådespelaren öppnar för en metadiskussion om representation och skådespeleri. Men samtidigt är denna pedagogiska ton klädsam eftersom den är just såpass motvillig och gäckande. Niemi säger inte det någon vill höra utan det han själv vill ha sagt. Och just detta gör Straight acting sevärd.

 

Foto: Vilma Vantola

 

Viirus: Straight Acting
Manus, regí och rollinnehavare: Anssi Niemi
Dramaturgi: Rasmus Arikka
Ljud Vili Pääkkö
Ljus Jaakko Sirainen
Koreografisk rådgivare Suvi Kemppainen
Producent Tinni Torikka
Språk Finska, textad till svenska och engelska
Spelar till 1.4 2023

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.