Ryhmäteatteri öser ur bekant ådra

av Otto Ekman

Att satirisera den moderna västerländska och finländska medelklassens minst sympatiska sidor är ett kärt tema för Ryhmäteatteri. Småborgerligt rygghuggande, skoningslös nyliberal rovdjursmentalitet och omsorgsfullt undangömda fascistoida böjningar som obönhörligen töar fram också i de mest mys-idylliska och städade radhusmiljöer. Dessa är några återkommande skönhetsfläckar som teatern obönhörligen skärskådat både i klassiker-uppsättningar som sin Peggy Pickitt ser Guds ansikte från 2022 och egna originalproduktioner som Onnellisten Saari från år 2019.

Kärnfamiljekult i förorten

Kvällens pjäs Valeäidit öser ur samma ådra, och precis som i det senare av de två ovan nämnda exemplen handlar det om en historia med tydlig geografisk förankring och ett till detta kopplat “vi mot dom”-motiv. Denna gång befinner vi oss dock inte på verklighetens Drumsö utan i det fiktiva “Muksula”: en från grunden planerad, minutiöst småbarnsanpassad idyllförort där parkmamman och curlingpappan är kung och drottning. Här är det suspekta främmande elementet nyfamiljen: blasfemiska bonuspappor och själviska singelmammor som hotar kärnfamiljebildningens fundament med sin blotta existens och måste utfrysas ur lekparkens och de gemensamma gårdsfesternas gemenskap.

I en samtid där kulturdebatten nyfiket nosar på nytraditionalistiska hemmafruideal och den biologiska reproduktionsförmågan ofta används som vapen för att utesluta och stigmatisera personer med normbrytande könsidentitet är det lätt att se den satiriska potentialen i idén om en en paranoid, fascistoid traditionsfamiljekult. Nidbilden av en förälder som vakar som en hök över sitt (eller andras) barns iPad-tittande samtidigt som hen själv prenumererar på en tidsplaneringsapp för att få vardagen att gå ihop är också en lätt måltavla: en effektiv karikatyr av vår kulturs schizofrena förhållande till teknologin som allt mer obönhörligt kolonialiserar allas våra liv.

Överpedagogiskt fummel

Allt för ofta fumlar Aino Pennanes manus bort bollen genom överpedagogisk, stakande dialog och skämt som känns tandlösa och mer än lovligt inaktuella. De manliga skådisarna må klä sig i peruk och vrida rösten i falsett, men själva konfliktformuleringen rör sig aldrig ens ett steg bortom trygga cis-heteroparametrar. Medelklassens aldrig sinande uppsjö av neurotiska och emellanåt motsägelsefulla uppfostringsmetoder är verkligen en rik och tacksam källa till träffsäker komedi som inte slutar leverera, därför är det en besvikelse att skämten aldrig rör sig förbi samma eviga tjat om skärmtid som dominerade redan då jag själv var barn. Ge mig ens en vits om specialdieter, dragshower på bibliotek eller mikroplast! Jag kan förstå och förlåta en institutionsteater för en viss beröringsskräck med de mest politiskt heta ämnena, men jag har definitivt sett Ryhmis vara både modigare och mer aktuella än så här utan att för den skull trampa pinsamt i klaveret.

Ensemblen håller, som man kan förvänta sig av Ryhmäteatteri, genomgående god kvalitet och bjuder på vissa fullträffar: Miro Lopperi bjuder på många av kvällens gapskratt då han med psykotisk energi manövrerar två handdockor för att representera ett par våldsamt ouppfostrade trotsåldersglin. Han lyckas också göra en mer komplex biroll, komisk och motbjudande men samtidigt motsägelsefullt rörande, då han iklär sig rollen av försmådd och pinsamt berusad exfru.

För många bollar i luften

Pjäsen lider av att den försöker hålla för många bollar i luften: särskilt första akten känns överbelamrad med karaktärer och olika, delvis men inte tillräckligt, överlappande handlingsspår. Också snärtigt levererade repliker känns otympliga och överlastade med information då deras syfte blir att konstant förklara för och påminna publiken om vad allt som händer, snarare än att naturligt få oss att skratta. Med sin väl tilltagna längd skulle pjäsen definitivt ha mått bra av några extra varv via klippbordet.

I andra akten känns det tightare och mer naturligt, och här framträder också vissa särskilt intressanta element, som av ovan nämnda orsaker tyvärr inte får tillräckligt mycket utrymme. Antydan till en barnlöshets- vs. barnfrihetsproblematik, en svartsjuka föräldrar emellan, avtecknar sig i en konstellation som vagt för tankarna till den Pedro Almodovar senaste film, Madres Paralelas från 2021. Men för den som söker efter en samtidigt komisk och allvarlig, mysig och tankeväckande meditation om föräldraskap och identitet känns det nog överlag tryggare att rekommendera filmen.

Foto: Mitro Härkönen

Ryhmäteatteri: Valeäidit
Manus: Aino Pennanen
Textdramaturgi: Riikka Oksanen
Regi: Riikka Oksanen
Scenografi: Fabian Nyberg
Ljus: Ville Mäkelä
Ljud: Jussi Kärkkäinen
Kostym: Tiina Kaukanen
Grafisk design: Antti Jäderholm
På scen: Santtu Karvonen, Robin Svartström, Pia Andersson, Miro Lopperi, Eva Soivio

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.