Skära ner för att bevara – ett trettioårigt mantra 

av Mio Lindman

Mera substans och fokus på värderingar behövs i diskussionen om välfärdsstat och socialpolitik, säger forskaren Johannes Kananen.

 

På den ytliga retorikens plan verkar alla av de stora finländska partierna vilja bevara den nordiska välfärdsstaten. Ändå håller denna modell i praktiken på att monteras ned. Vilket stöd har välfärdsstaten och vad innebär det idag att stå upp för den?

Johannes Kananen, universitetslektor i sociologi vid Åbo universitet, har i sin forskning analyserat den nordiska välfärdsstatsmodellen och det han talar om som en ”konkurrensstat”.  Kananen synliggör de underliggande stråken i socialpolitiken i Finland och visar behovet av att granska det som idag tas som självklara sanningar om välfärdssektorn. 

 

Omfördelningspolitik i centrum

Den nordiska välfärdsstaten byggdes kring en solidaritetstanke. Visserligen hade välfärdsstaten när den växte fram efter andra världskriget i de nordiska länderna ett normaliserande drag, alla var inte inkluderade. Ändå var, säger Johannes Kananen, solidariteten satt i system i den offentliga sektorn, i utbildningen, i sociala förmåner och i rättigheter. Ett viktigt inslag var att medborgerliga och sociala rättigheter antogs hänga ihop. I jämförelse med övriga länder befann sig de nordiska ländernas sociala förmåner – arbetslöshetsunderstöd, utkomststöd och pensioner – på en hög nivå.  

– Omfördelningspolitiken, via beskattning och stödpolitiken, var ett viktigt inslag i den nordiska välfärdsstatsmodellen. Tanken var att en sådan omfördelning också skulle visa sig ekonomiskt lönsam genom att öka efterfrågan i samhället.

Den nordiska välfärdsstatsmodellen hade ändå svårt att hävda sig över tid. Den började sakta men säkert vittra sönder på 1990-talet. En faktor var Sovjetunionens fall, säger Kananen. 

– Sovjetunionen fungerade som en motpol till den amerikanska kapitalistiska modellen. När den försvann fanns det inga hämningar för den modellens spridning. 

Ett maktskifte ägde också rum vid den här tiden. Arbetarpartierna hade fram till detta i Norden haft en agendasättande roll, som nu övertogs av näringslivet och högerpartierna. En retorik om att skära ner i välfärden för att kunna bevara välfärdsstaten fick fotfäste och kom för att stanna. Regeringarna Aho och Lipponen var tidiga exempel. Välfärdsstatens idé var ändå populär bland folket. Det gick inte att öppet gå ut med att man skulle montera ner den. Det som offentligt sades var att man måste skära nu för att undvika ännu större nedskärningar senare. Det har blivit ett mantra som upprepats i trettio år.

– Oberoende av om konjunkturen gått upp eller ner, så har man fortsatt att skära ner.  

Konkurrensstaten tar sig bland annat uttryck i det som på engelska kallas workfare – Work for Your Welfare: den arbetslösa ska visa sig duglig och konkurrera på arbetsmarknaden. Om man inte accepterar en offert att rehabilitera sig eller utbilda sig följer sanktioner. 

Konkurrensstaten slår igenom

Vad ersattes välfärdsstaten med? Enligt Kananen är svaret: konkurrensstaten.

– Man kan klargöra begreppet ’konkurrensstat’ genom att titta på relationen mellan kapitalismen och statens styrning. Välfärdsstaten är till för att balansera den ojämlikhet som kapitalismen ger upphov till. I konkurrensstaten är förhållandet det omvända: staten går in för att hjälpa marknaden att fungera bättre. Man ser att marknaden inte fungerar perfekt. Statens roll är att utvidga och efterlikna marknaderna. Ett exempel är att New Public Management- införs i den offentliga sektorn, det vill säga man tar modell av den privata sektorn och driver det offentliga som om det vore ett vinstdrivande företag. 

Antagandet i konkurrensstatsmodellen är att om den offentliga sektorn är stor, beskattningen och stöden på en hög nivå, så är det hämmande för den ekonomiska tillväxten. Marknaderna skapar tillväxt och den offentliga sektorn är mest ett problem – samtidigt som staten behövs för att trygga ”konkurrenskraften”. 

– Idag är konkurrensen global och alla företag konkurrerar på en global marknad. Därav ’konkurrensstat’ och ett antagande om att vi som enskild nation inte har råd med en omfattande offentlig sektor, höga löner och socialskydd eller förmånliga arbetsvillkor. Det skulle vara en nackdel för exportföretagen. 

Konkurrensstaten tar sig bland annat uttryck i det som på engelska kallas workfareWork for Your -Welfare: den arbetslösa ska visa sig duglig och konkurrera på arbetsmarknaden. Om man inte accepterar en offert att rehabilitera sig eller utbilda sig följer sanktioner. 

– Det här tänkesättet ingick inte i den nordiska välfärdsstaten. Däremot kan man dra paralleller till fattighusen som fanns före välfärdsstaten, och den skillnad som gjordes mellan fattiga som förtjänar stöd och fattiga som har sig själva att skylla. Detta sätt att göra skillnad mellan människor är den nordiska välfärdsstaten främmande för. 

I konkurrensstaten sätts låglönebranscherna i system på ett sätt som inte passar ihop med idén om en välfärdsstat som utjämnar klyftor? 

– Det går hand i hand med utvecklingen i beskattningen samt med teorin om utbud av arbetskraft. Vad ökar utbudet av arbetskraft? Det sker om lönerna och socialskyddsnivån sänks. Då, tänker man, har före-tagen lättare att anställa och sysselsättningen höjs. Utgångspunkten är att utbud skapar efterfrågan. Också det är en omsvängning i relation till den nordiska välfärdsstaten, där man försökte se till att inkomstklyftorna inte skulle bli så stora. Nu tänker man istället att det är bättre för tillväxten med klyftor. 

 

Nya vindar i valrörelsen

Råder det konsensus kring att konkurrensstaten är den enda möjligheten?

– Det var länge så. Nu kan man se sprickor. Populistpartierna – som Sannfinländarna – kan i sin tidigaste form ses som ett uttryck för det, även om man misslyckades med att formulera det. En sorts frustration med konkurrensstaten kom ändå fram. 

– I denna valrörelse utmanar flera partier det här tänkandet. Vänsterpartierna och kanske även De Gröna har uttryckt att det inte bara går att skära ner. Vi måste också tänka på statens intäkter. Skatterna kan höjas. Att SDP i sitt valprogram säger att vi har haft en snäv diskussion om den ekonomiska politiken i Finland men att den borde göras mångsidigare är glädjande. 

 

Testa högerns idé om välfärdsstaten!

Vad tänker högern om välfärdsstaten, bakom talet om ansvarsfull politik och att bevara välfärden för framtida generationer? 

Det är slående, säger Kananen, att Samlingspartiet i valrörelsen gått in för att specificera hur många miljarder de vill skära ner. Retoriken handlar om hållbarhetsgap, om att det är nödvändigt att skära ner, att besluten är svåra. Var det ska skäras förblir dunkelt. 

Kananen menar att Samlingspartiet medvetet väljer att inte gå ut med värderingarna som de står för. Politikens innehåll drivs av en vision om att montera ner den offentliga sektorn och ge större utrymme för företag, men detta vägrar man säga rakt ut. 

– Samlingspartiet friar inte bara till kärnväljarna utan vill hålla sig väl med människor som anser att välfärdsstaten bör behållas. Vad skulle hända om partiet vore ärligt: vinstdrivna företag producerar välfärd och så fungerar ekonomin bäst, skatten kan sänkas och den offentliga sektorn göras överflödig. Om en sådan öppenhet vore för handen vore det möjligt att se hur stort stödet för den politiken är. Nu rör sig Samlingspartiet med ett budskap som handlar om att förnuftet tvingar oss ut på den enda vägen som är möjlig.

Vilket stöd har den nordiska välfärdsstaten bland befolkningen i Finland?

Stiftelsen för kommunal utveckling har i undersökningar visat att stödet är starkt. Frågan som ställts har handlat om huruvida man är villig att betala lite högre skatt för att få högklassig offentlig service. -70–80 procent av befolkningen säger sig vara villig att betala högre skatter för att säkerställa välfärd. Kananen tillägger att det i undersökningar också har visat sig att välfärdsstatens omfördelningstanke har stöd: att man genom omfördelning skapar en buffert för alla livets eventualiteter och risker. 

 

Emancipation och socialpolitik

I sin forskning har Kananen kommit in på vad socialpolitik kunde vara bortom konkurrensstatens situation idag. Han utvecklar ett perspektiv som skiljer sig en hel del från den vedertagna bilden av att socialpolitiken finns till att upprätthålla effektiv arbetskraft. Kananen vill omvärdera förståelsen av socialpolitik. 

– Jag har skapat ett perspektiv på vad jag skulle vilja kalla ”kreativ socialpolitik” och att socialpolitik kan vara ett medel för att uppnå individuell och kollektiv emancipation. 

Vad betyder ’emancipation’ i det här fallet? Kananen plockar upp en tråd med idéhistoriska rötter i humanism, upplysningstänkande, men också den humanistiska marxismen: han menar att alla människor har potential att utvecklas. Att vara kreativ är inte bara konstnärer förunnat, utan något som kommer till uttryck på olika sätt i våra liv, under olika skeden. 

– Hela befolkningar och kulturer har potential att befrias och socialpolitiken kan hjälpa till att göra det. Ju mindre ojämlikhet, ju större möjlighet att påverka våra liv vi har – i desto högre grad befrias potentialen på kollektiv nivå. 

När den nordiska välfärdsstatsmodellen utvecklades fanns en tanke om att kombinera ekonomisk tillväxt med social jämlikhet, och också med individuell utveckling, även om samhället var inriktat på kollektiven. Genom konkurrensstatens framväxt på 90-talet har en sådan tanke om befrielse kastats överbord. Mänskliga relationer ses som marknadsrelationer och samhället börjar i allt högre grad präglas av kontroll; hierarkierna skärps och ojämlikheten växer. 

– Potentialen i kulturen går till spillo. Som samhälle mår vi inte så bra som vi kunde må. Konkurrenstänkandet verkar dock inte ens enligt sina egna målsättningar leda till det som utlovas: de facto har ekonomin sedan en tid tillbaka börjat stagnera. 

Visst finns det spår av det emancipatoriska tänkandet, i exempelvis bildningssektorn. Det här är att betrakta som ett arv från den nordiska välfärdsstaten, säger Kananen.  

 

Socialpolitik och ekologisk hållbarhet

Kananen efterlyser en orientering mot värden i det politiska samtalet som just nu antingen är individ-centrerat eller fokuserat på stats-finanser. 

Å ena sidan anser han att man kunde utforska hur kapitalismen ska regleras. Visst, det finns en miljödiskussion om ohållbar livsstil, men trots medvetenheten finns det inte rum för att tänka att själva den kapitalistiska produktionsformen behöver förändras. 

– Vi behöver tänka på kapitalismen som sådan och lägga märke till hur krisbenägen den är. Jag undrar ifall den pågående militära upprustningen är ett tecken på en ny fas av kapitalismens kris. 

– Det vore också bra att kunna utvärdera vad ekonomin är till för. Nu tänker man att essensen i ekonomin är konkurrens och vinstmaximering. Varför kunde man inte tänka att essensen är samarbete? Att syftet med ekonomisk produktion är att människor behöver vissa produkter och tjänster? Karl Marx talade om som skillnaden mellan bruks- och bytesvärde. Det är som om vår kultur har tappat bort förståelsen för bruksvärdet. Att göra ekonomin mera hållbar är dessutom en dimension av fredsarbetet.

Eftersom samhällsutvecklingen är instabil – vi går från en kris till en annan – vore det enligt Kananen relevant att fråga sig vad ekonomin är till för. Socialpolitiken kunde vara med i en omvandling av det kapitaliska samhället, snarare än att cementera konkurrensstatens behov av villig arbetskraft. 

Finns det ett samband mellan klimatomställning och socialpolitik?

– Forskare som Tuuli Hirvilammi- och Liisa Häikiö har talat om –ekovälfärdsstat. De kritiserar en socialpolitik som varit inriktad på att fösa in folk i lönearbetet. En sådan socialpolitik tar inte ställning till om lönearbetet är ekologiskt hållbart. Varför fösa in folk i något som inte är hållbart? 

Kananen nämner basinkomsten som en form som kunde möjliggöra att människor själva ges möjlighet att ta ställning till hur de deltar i arbetslivet. Det system vi har nu bygger däremot på konkurrensstatens behov av kontroll: socialpolitikens mål är att få människor att tävla med varandra som arbetskraft. Att en sådan socialpolitik bidrar till att accelerera klimatkrisen är värt att tänka på – och i det ljuset vore det viktigt att reflektera kring vad en kreativ socialpolitik kunde innebära.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.