Snårig tematik då Tjechov möter rymdmonstret

av Janne Wass

Jakob Öhrmans mashup av Tre systrar och Alien låter publiken associera fritt i en samtidigt utmattande intensiv och förvånansvärt avmätt uppsättning på Tampereen Työväen Teatteri.

 

Till Moskva! I 120 år har detta utrop av Anton Tjechovs tre systrar fått symbolisera längtan bort från vardagens förtryckande här och nu – till ett mytologiserat ”hem”, en slutstation, ett mål, där våra drömmar går i uppfyllelse. Genom största delen av Tre systrar går titelpersonerna, de unga adelsdamerna som efter faderns död kommit på glid ekonomiskt och socialt, och längtar bort från sina liv i en landsortshåla de upplever som klaustrofobisk.

Kopplingen är inte så sökt som man kunde tänka sig till Ridley Scotts rymdskräckfilm Alien (1979), där besättningen på ett interplanetariskt fraktskepp tillbringar stora delar av filmen med att beklaga sig över ha blivit väckta ur sin hypersömn på väg hem till jorden, för att tvingas ta itu med det monster – xenomorfen – som hemsöker deras skepp. Också här vill karaktärerna ”till Moskva”, till lönen som väntar, semestern, pensionen, bort från den mördande rutinen på ett jobb de alla uppfattar som förnedrande och ”under dem”. ”…”

 

Matriarkatets revansch

 

Kanske var denna koppling som gav regissören och manusförfattaren Jakob Öhrman impulsen att för Tampereen Työväen Teatteri göra en mashup av Tre Systrar och de fyra kanoniska Alien-filmerna. Uppsättningen Kolme siskoa, viides näytös (”Tre systrar, femte akten”) är ett intensivt, överraskande, audiovisuellt imponerande stycke teater på närmare tre timmar inklusive paus.

Första akten är en hyperstiliserad snabbspolning genom Tre systrar, med fokus på Olgas, Mashas och Irinas längtan bort, i Öhrmans tolkning framför allt bort från patriarkatet. I den andra akten förbyts scenbilden från kristallkronor och sammetsfåtöljer till ett framtida rymdskepp. Här skapas genom DNA-teknik kloner av karaktärerna, i synnerhet av Masha, som under första akten blivit ”gravid” med en alien. Liksom Alien-filmernas huvudperson Ellen Ripley, blir Masha till sist en hybrid av människa och xenomorf.

Alien-monstret har alltid framställts som hypersexualiserat. I den ursprungliga filmen låg fokus på xenomorfen som en symbol för den manliga penetrationen och fallos – parasiten som exploderar ur magen på den mänskliga värden för tankarna till graviditet efter övergrepp, eller till och med graviditet i sig som ett övergrepp (vilket även är en av de många trådarna i pjäsen). Genom James Camerons, David Finchers och Jean Pierre Jeunets påföljande filmer utvecklades monstret ändå allt mer till ett slags ultra-matriark, en ursinnig naturkraft som vägrar underordna sig patriarkatets förtryck. Mashas och de övriga klonernas uppror mot sina skapare skildras också under föreställningens andra akt, helt via videoskärm, som ett amatörfilmat cosplay-potpurri av Jeunets fjärde film Alien Resurrection.

 

Efter människan

 

Mot slutet lyfts blicken och antar ett globalt perspektiv, med tydliga hänvisningar till den pågående klimatkrisen. Versjinins utopiskt/dystopikst filosofiska utsvävningar om framtiden är också ett bärande tema i föreställningen.

De klassiska monstren förnyar sig i var epok för att representera olika hotbilder. Inom teatern har trenden under några år varit en viss post-antropocensk blick. Den syntes tydligt i Esbo stadsteaters och Klockriketeaterns nyliga premiär, där naturen revolterar mot mänskligheten. Också i Åbo Svenska Teaters uppsättning av Dracula i höstas ställdes frågor om vad som händer då människan ställs öga mot öga med en varelse som utmanar hennes herravälde över jorden. Denna tematik är tydlig även i TTT:s Tre systrar/Alien-mashup.

 

För distanserat?

 

Tematik är det alltså ingen brist på i Kolme sisarta, viides näytös. Redan ursprungspjäsen låter sig analyseras ur åtminstone ett halvdussin vitt skilda perspektiv. Till dessa har Öhrman lånat några till från filmerna och lagt till ytterligare blinkningar till samtiden.

Problemet med all denna tematik är att jag som åskådare har svårt att greppa någon egentlig röd tråd i föreställningen, framför allt under den första akten. Det hela blir som en rebus med så många möjliga lösningar att det blir meningslöst att försöka lösa den. Jag ser parallellerna och de möjliga tolkningar som kan göras, men Öhrman ger mig inga nycklar till vilka tolkningar det är som han vill göra med föreställningen.

Greppet hade fungerat bättre om föreställningen i sig var lika emotionellt medryckande som till exempel Alien-filmerna. Men Öhrman breder på ett tjockt lager distansering, dels genom upprepad användning av videoskärmar, och dels ett spelsätt där ensemblen spelar för varandra och inte till publiken. Det blir som att utifrån iaktta ett rollspel som man inte känner till reglerna för. Så hade det inte behövt vara, för Öhrmans manus bjuder på stora känslor och ett medryckande narrativ, då det äntligen kommer igång.

 

Byggstenarna på plats

 

Det är lite synd på en uppsättning som bygger på en läcker idé, och som också har mäktiga stunder. Bara öppningen är magnifik, då ridån långsamt dras upp och avslöjar en herrgårdssalong, medan ljus- och ljudvärld informerar oss om att vi befinner oss på USS Nostromo och att något slemmigt, taggigt med syra i ådrorna slingrar runt i ventilationsrören. Här måste nämnas Janne Lounatvuoris suggestiva musik, Lars Idmans ställvis geniala scenografi, Jaakko Sirainens ljusplanering och Niklas Vainios ljudvärld.

Öhrmans regi skördar också lagrar, med flertalet sinnrika lösningar och potentiellt starka partier. Jag begriper dock inte varför han envisas med att rikta energin mot bakfonden, snarare än mot publiken.

Tyvärr lider uppsättningen också av att skådespelarnas ljudåtergivning via mikrofon ofta är undermålig, och för någon som inte har finska som modersmål är det svårt att uppfatta innehållet i replikerna. Textningen kommer här väl till pass, men av någon besynnerlig orsak textas bara ungefär hälften av pjäsen (och ställvis visas den vita texten på vit bakgrund, vilket bara är amatörmässigt).

 

Foto: Ernest Protasiewicz.

 

Tampereen Työväen Teatteri. Kolme sisarta, viides näytös. Manus & regi: Jakob Öhrman. Baserar sig på Anton Tjechovs pjäs Tre systrar och Alien-filmerna. Översättning: Sinna Virtanen. Musik: Janne Janne Lounatvuori / SOFA. Dräktplanering: Brenda Gomez. Planering av hår och mask: Sari Rautio. Kampkoreografi: Oula Kitti. Scenografi: Lars Idman. Videoplanering: Jakob Öhrman & Matias Ojanen. Ljusplanering: Jaakko Sirainen. Ljudplanering: Niklas Vainio. På scenen: Inke Koskinen, Fanni Noroila, Sonja Kuittinen, Pyry Nikkilä, Pihla Pohjolainen, Miia Selin, Tuukka Huttunen, Hiski Vihertörmä, Janne Kallioniemi, Auvo Vihro, Mika Honkanen, Minna Hokkanen. Spelas på TTT:s Eino Salmelainen-scen till 22.4. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.