Storm blåser in under huden

av Lotta Green

Det är många element som ska falla på sin plats för att en teaterföreställning ska kännas rätt. När det sker ter det sig lite som en dans, närapå barnsligt enkelt. Hanna Åkerfelts Storm är en sådan föreställning – den ger en känslan av hur angelägen teater kan kännas, när ämnet är lokalt, bakgrundsarbetet är grundligt genomgånget, och rekvisitan är precis lagom avmätt. 

Föreställningen Storm beskriver det sköra förhållandet mellan ett människoliv och ett hav som varken kompromissar eller förlåter. Dramatikern Hanna Åkerfelt som själv kommer från en lotssläkt som har bott på Utö sedan mitten av 1700-talet, blåser under två akter liv i två förlisningar: Draken (1929) och Park Victory (1947). Båda lämnade på sina sätt bestående spår i Finlands sjöfartshistoria.

Scenen är placerad i mitten av salen på Framnäs i Nagu. Publiken sitter på bägge sidor av scenen, vilket effektfullt skapar känslan av att publiken sitter mitt i havet och betraktar det som sker. Rekvisitan består av fyra trälådor och några enkla tillägg som plockas fram vid behov. Genom korta scener och växlande berättande skiftar karaktärerna och platserna, när berättelsen om Draken av Nystad under första akten växer fram.

Skådespelarna Stella Laine, Jon Henriksen, Sofia Törnqvist och Henrik Heselius pilar fram och tillbaka som beståndsdelar i ett väloljat maskineri. En tar vid där en annan avslutar. Ingen överträffar någon i den helhet som utgör berättelsen.

Från och med att stormen som i ett trollslag förvandlar scenen till ett katastroftillfälle på barken Draken, och får skådespelarna att tumla från den ena sidan till den andra, är jag så investerad i det som sker att jag för ett ögonblick glömmer tid och rum. Julian Garner har här gjort ett mästerligt regiarbete, som tillsammans med Juho Golnicks ljud- och ljusdesign får den tragiska och dramatiska berättelsen att gå in under huden.

Då den första akten pendlar mellan frusna överlevare på kobben Örebåda­ och oroliga Utöbor som inte kan annat än betrakta det fruktansvärda, handlar den andra akten mer om personliga möten. Park Victory var på väg från Virginia, USA till Helsingfors med en besättning på 48 man. Hon ankrade tillfälligt utanför Utö på julafton, men överraskades av en snöstorm som rev upp bottnen på skeppet. Ett nödrop hann skickas ut medan livbåtarna hissades ner. I hemmen på Utö gjorde man vad man kunde för överlevarna. Främlingar satt i köken, i kamrarna och låg i sängarna.

Andra akten har inte samma akuta laddning som den första och söker till en början aningen sin form. Så småningom bjuder den istället på ett par ömsinta porträtt av människor och skillnaderna mellan dem – inte bara de språkliga. En förvirrad överlevare vill bjuda på whisky samtidigt som han inte förstått att skeppet ligger på havsbottnen. En entusiastisk Utöflicka är mest bara uppspelt över att få nytt sällskap.

Hanna Åkerfelt förenar historia, berättande och dramatik i en uppfriskande föreställning som i slutet får en rituell dimension. Speciellt uppskattar jag med vilken ömhet, sakkännedom och respekt arbetsgruppen har gestaltat två historier som lever kvar i minnet på utöborna.

Storm anknyter till alla de andra otaliga berättelserna om tragiska öden på havet som de yttre öarnas invånare i skärgården delar. Det är en föreställning som anknyter till det djupt mänskliga: Den kompromisslösa naturen, människomöten och viljan att överleva.

 

Åbo svenska teater: Storm
Manus: Hanna Åkerfelt. Regi: Julian Garner. Scenografi och kostymdesign: Hanne Horte-Garner. Ljud- och ljusdesign: Juho Golnick. Maskdesign: Kaija Heijari. På scenen: Jon Henriksen, Henrik Heselius, Stella Laine och Sofia Törnqvist. Spelar fram till 6.5.

 

Foto: Pette Rissanen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.