Bråkstakar, revolutionära problembarn och motsträvig arbetarkultur

av Mio Lindman

Matias Kaihovirta har forskat om arbetarhistoria och lyft fram arbetarkulturens mera udda inslag. I biografin om Allan Wallenius behandlas en numera rätt bortglömd finlandssvensk socialist som ville verka i revolutionens tjänst.

Det intressanta med Allan Wallenius var det socialistiska perspektivet på finlandssvenskhet. 

Det säger historikern Matias Kaihovirta om boken Brandtal för världsrevolutionen – Allan Wallenius och hans röda resor som han författat tillsammans med Annvi Gardberg. Biografin skildrar en finlandssvensk socialist med bakgrund i Åbo vars öde blev ett fängelse i Stalins Sovjetunionen. Wallenius (1890–1942) var bibliotekarie och författare. Under en stor del av sitt liv levde han i exil i USA, Sverige och Sovjetunionen. Boken beskriver en något strulig och färgstark man som kastar sig in i revolutionens virvlar och som idogt behöll sin tro på att världsrevolutionen är den socialistiska kampens mål. Genom Wallenius liv får läsaren glimtar från det revolutionsrusiga Åbo men också av vad det kunde innebära att leva som finlandssvensk socialist i exil. 

Från nationalism till världsrevolution

Kaihovirta har i sin forskning fördjupat sig i den finlandssvenska socialismens och antifascismens förgrundsfigurer. Via projektet Klasskamp på svenska kom han i kontakt med journalisten Annvi Gardberg som genom sin bok om bröderna Gardberg, den ena hennes farfar, började intressera sig för Allan Wallenius. Bröderna Gardberg stred på den vita sidan i inbördeskriget, medan Allan Wallenius och brodern Paul, som dog i kriget, stred på olika sidor.

Wallenius blev politiskt medveten efter storstrejken 1905. Samtidigt som han genom den karismatiska läraren Georg Boldt etablerade kontakt med socialistiskt tankegods gav han också uttryck för den nationalism som inspirerade unga män runtom i Europa med vidlyftiga- idéer om heroisk kamp. 

– Vid den tiden var det inte så konstigt att förena nationalism och socialism. Finland var en del av Ryssland och i frigörelsekampen fann nationalister och socialister varandra. Många av dem som blev prominenta SFP-politiker var under en viss period socialister. 

Wallenius upprätthöll under sin ungdom en idealiserad bild av den finlandssvenska skärgårdsbon och rycktes med i den östsvenska nynationalism som spreds bland finlandssvenska kretsar under 1910-talet. Men när han begav sig ut i världen började han radikaliseras. Wallenius åkte till New York för att gå i biblioteksskola och där kom han i kontakt med den mångkulturella arbetarrörelsen: han sög åt sig intrycken och blev internationalist, vilket naturligtvis under första världskriget var kontroversiellt .

– Arbetarrörelsens problemställningar under första världskriget påminner om de som rörelsen har också i dag vad gäller att förhålla sig till krig. När kriget bröt ut 1914 skedde ingen generalstrejk mot krig utan arbetarna ställde sig på nationens sida, mot varandra. På det sättet splittras arbetarrörelsen.    

Wallenius tillhörde de pacifistiska eller antimilitaristiska vänstersocialdemokraterna som lystrade till vänsterrösterna i Tyskland och till bolsjevikerna i Ryssland som manade till fred. Detta var en stark strömning i den finländska arbetarrörelsen innan ryska revolutionen. 

Efterhandsperspektivens vansklighet

Inbördeskriget blev avgörande för vilken ideologisk väg socialister sedan kom att välja. Wallenius radikaliserades snabbt. Att han förlorade sin bror, som han stod nära, i inbördes-kriget spelade en stor roll. Efter att ha varit verksam som tjänsteman i det röda Åbo under kriget återvände han aldrig för någon längre tid till det vita Finland.  

– Wallenius kastar sig in i den kommunistiska rörelsen och han tror starkt på Lenins vision om revolution. Först på 1930-talet måste han infoga sig i det stalinistiska maskineriet. Fram till det bittra slutet och de sista breven från 1938, innan han arresteras, försvarar han Sovjetunionen som en garanti för fred, demokrati och antifascism. 

Ändå ingick Wallenius aldrig i Sovjetkretsarna där den verkliga maktkampen var påtaglig. Under flera år under 1920-talet befann han sig i USA och bedrev revolutionär kamp där. I Sovjet arbetade han för den Kommunistiska internationalen, Komintern, där den idealistiska, leninistiska synen länge kunde råda. I början av 1930-talet var Wallenius föreståndare för den skandinaviska avdelningen av Leninskolan.

– Han gjorde misstaget att tro att man kunde debattera öppet om ideologi. Ändå fogar han sig i stalinismen. När han uttalar sig om Sovjet är det partiets propaganda han upprepar, men han tycks bortom det stå för en idé om världsrevolution som Komintern säger sig driva även om verkligheten hade förändrats. 

1938 häktades Allan Wallenius av NKVD. Precis som många andra finländska kommunister blev han ett offer för Stalins terror. tillbringade Wallenius i fängelse, där han dog under oklara omständigheter, 51 år gammal. 

Såg Wallenius igenom systemet, vilken var hans relation till propagandan? 

 – När man läser källorna är det svårt att veta vad som är fasad och vad han verkligen tänkte. Det har visserligen skrivits en del – ofta starkt politiserat – om stalinistisk terror, men det är vanskligt att att skriva historia med efterhandsperspektiv, utifrån ”hur det gick”. Det är inte så lätt att komma till klarhet om vad som pågick i Sovjetunionen under 1930-talet.  

– När Wallenius återberättar händelser präglas det av en propagandistisk linje. Som källkritisk historiker var det viktigt att uppmärksamma kontexten och påminna sig om att saker inte i verkligheten var såsom Wallenius framställde dem. 

Lojalitet ingen självklarhet

Kanske hade det varit möjligt för Wallenius att återvända till Finland. Han kände dock ingen stor samhörighet med Finland; han identifierade sig huvudsakligen som finlandssvensk. En möjlighet han övervägde var att bosätta sig på Åland, eller i Sverige, där han ofta befann sig under 1920- och 30-talet. Under en period i början av tjugotalet drömde han om att ställa upp i riksdagsvalet för det nygrundade socialistiska arbetarpartiet. I övrigt tog Wallenius förutom att skriva i socialistiska tidningar som Folkbladet ingen del i landets politiska liv. Det fanns ingen bestående tanke om att återvända. Han såg sig som en del av världsrevolutionen, målet var att avskaffa nationalstaten. 

– Inom arbetarklassen var det efter 1918 ingen självklarhet att identifiera sig med den finländska stat som hade uppstått. Var man radikal socialist kunde man under den här tiden bli inspärrad eller utvisad, det var därför inte självskrivet att man ville vara lojal mot en sådan nation. 

Vilken arbetarhistoria?

Matias Kaihovirta har i sin forskning studerat arbetarklass och vad man kan kalla ‘arbetshistoria’, även om ordet inte används i så hög grad I Finland. Arbetarhistorien är visserligen anrik inom universitetsforskningen i Finland och har en stark position, med bland annat Työväen historian- ja perinteen seura (Sällskapet för forskning om arbetarrörelsens historia och arbetarkultur), men finländska forskare kallar sig socialhistoriker, inte arbetarhistoriker. På svenskt håll har arbetarhistoriker lyft fram arbetarrörelsens och fackens historia. För Kaihovirta själv handlar arbetarhistoria mer om forskning som utgår från klass. I den finländska arbetarhistoriska forskningen har man ofta tagit fasta på erfarenheter, hur arbetare erfar klass utifrån olika positioner. Det subjektiva, minnesarbete, har givits plats. 

För en del kanske ordet ‘arbetarhistoria’ frammanar en sjuttiotalspräglad bild av marxistiskt ideologidriven forskning?

– De marxistiska perspektiven finns kvar men de är inte de stela teoribyggen som fanns på 1970-talet. Historiker har hittat teoretiska inspiration från olika håll och allmänt taget kan man säga att den poststrukturalistiska vändningen har haft en effekt vilket syns exempelvis i hur man studerar klass som diskursivt formad. 

Arbetarhistorien har tidigare även varit förankrad i arbetarrörelsens politiska projekt, det har funnits en folkrörelsetanke om att närma sig den levande arbetarklassen och förvalta dess historia. I Sverige fanns ”gräv där du står”-rörelsen, där man tillsammans med arbetare exempelvis ville skriva en arbetsplats historia. Den traditionen är så gott som försvunnen, även om det i THPTS finns plats för amatörhistoriker

– Gräv-där-du-står har somnat in genom att arbetarrörelsen själv har trätt tillbaka. Å andra sidan har de nya rörelserna kommit in. Samma spår kan iakttas i samarbeten mellan historiker och queeraktivister som dokumenterar sin kamp. 

Vilken roll spelar historieskrivning i den arbetarrörelse som finns kvar? Kaihovirta nämner professor emeritus Pauli Kettunen som menar att arbetarrörelsen har blivit historisk – den blickar tillbaka och är mer intresserad av det förflutna än av framtiden. 

Jag frågar Kaihovirta varför han anser att arbetarhistoria är något värdefullt. Vad kan den bidra med? Han ger ett konkret exempel och nämner att det är viktigt att föra fram klassperspektiv i det förflutna när man skriver det svenska Finlands historia. Det handlar om att synliggöra att en arbetarrörelse faktiskt har funnits, även om betydligt färre finlandssvenskar har röstat på socialistiska partier än på SFP – ett parti vars mobilisering på olika sätt inte hade varit ett faktum utan arbetarrörelsen, inflikar Kaihovirta. 

– Att arbetarrörelsen haft en stark lokal betydelse glömmer man ibland bort. 

Tvåspråkigheten har också hela tiden varit en del av arbetarrörelsen i Finland, vilket i förlängningen har gynnat de svenskspråkigas sociala rättigheter. 

Att spåra motstånd

I biografisk eller politisk historia har man vanligen återgett de högre ståndens och maktens perspektiv. Samma drag har också funnits inom arbetarhistorien, där vanliga arbetares upplevelser sällan lyfts fram. Folkliga upplevelser har man i Finland med varm hand överlämnat till etnologin och folkloristiken – historikern förväntas arbeta von oben. Den klassiska arbetarhistorien går dock ut på att inta ett underifrånperspektiv. Kaihovirta skrev sin doktorsavhandling om folkligt agerande bland bruksarbetare i Billnäs under tidigt 1900-tal och har genom det gedigen kunskap om detta grepp. Han intresserade sig för vardagens stora och små konflikter och bruksarbetarnas möjligheter att agera i ett system där de var lägst i rang. 

– Själv ser jag det som en utmaning att i källorna hitta sådant som tyder på aktörskap, motstånd eller politik. 

– Jag har sysslat ganska mycket med politiska uttryck. Kan man läsa in politiska uttryck i att på 1800-talet exempelvis bränna sprit i skogen? Är det möjligt att se det som motstånd, kan fyllan rentav ses som motstånd? Vilken roll har sådana aktiviteter i ett samhälle under en viss tid? 

Kaihovirta planerar nu ett projekt kring politik underifrån i det tidiga 1800-talets Finland. Han vill undersöka hurdana källor som kunde avslöja aktörskap och i hurdana fora en piga eller en statare kunde uttrycka sitt aktörskap. Intresset för så kallade marknadsbråk har funnits med länge. 

– Bråken kan tolkas som upplopp, eller att folk vill bli fulla och härja. Detta är intressant när man tänker på ungdomar som härjar i städer. Hur ska det tolkas? Då blir frågan: vad är politik?

Arbetarkultur – på vems villkor?

När det gäller arbetarkultur har historieforskningen ofta utgått från de mest typiska formerna av organisering, att samlas i en förening eller att fatta beslut i ett kabinett. Att exempelvis slå sönder skyltfönster – det ser ur det här perspektivet ut som aktiviteter som enbart stör ordningen, det vill säga motsatsen till kultur. 

I sin avhandling från 2015 lyfte Kaihovirta fram att det också inom 1900-talets arbetarrörelse fanns distinkta uppfattningar om hur politik och aktörskap bör se ut. Också här har gränsdragningar gjorts, till exempel genom en idealbild av skötsamhet eller olika föreställningar om maskulinitet.

Kaihovirta har undersökt just sådana gränsdragningar: vad betyder det att se något som bråk och att se något som politik? För en historiker är det inte helt lätt att studera de här sakerna, det knepiga är att källorna tenderar att ge uttryck för maktens perspektiv. 

– Poängen är ändå inte att allt är politik. Men när makten reagerar på någonting som ses som utmanande, som man vill förbjuda, då blir jag intresserad: varför är det så? Vad är det som är farligt? Ta tobaksrökning på arbetstid, varför förbjöds det? Det handlar mer om att vinna kontroll över arbetstiden än om omsorg om arbetarnas hälsa. 

Kan denna blick på källorna leda till en vidgad förståelse också av arbetarkultur? 

– I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet pågick det faktiskt i Sverige en diskussion om arbetarkulturbegreppet. Det var i eftersvallet av den som jag skrev min avhandling. I den svenska diskussionen kritiserades Ronny Ambjörnssons skötsamhetsbegrepp, och man började föra in ”egensinne” som begrepp i forskningen om arbetarkultur. 

Idéhistorikern Ambjörnssons Den skötsamma arbetaren (1988) har blivit en klassiker på fältet. I den skriver han om folkrörelser – arbetar- och nykterhetsrörelsen, med inslag av frikyrklighet – i ett sågverkssamhälle i Norrland kring förra sekelskiftet. Boken beskriver politisk kamp som utgår från arbetarnas organisering och idog självutveckling. 

Kaihovirta vill skifta blick och ställa nya frågor till källorna för att uppmärksamma andra former av aktörskap. 

– Det är klart, bland gemene man ses arbetarkultur som något organiserat, som motsatsen till det borgerliga – som arbetarkonst, arbetarlitteratur som beskriver arbetslivet, och så vidare. Om man tittar på forskningen om arbetarkultur som finns nu kan man se att man har börjat studera bortglömda röster. Det kan handla om en byskomakare som har egensinniga funderingar om tillvaron. 

– Religionen har haft en viktig roll här genom att ha varit ett folkligt sätt att förstå, att karnevalistiskt att vända upp och ner på tillvaron. I det tidiga 1900-talets Finland kan man hitta bråkiga, egensinniga figurer som gjorde sig egna idéer om hur socialismen ska tolkas. Det är också en form av arbetarkultur som är viktig att framhålla och som vi säkert också kan hitta i vår nutid.

Ett kärt problembarn

Kaihovirta återkommer under samtalet till dem som glömts bort inte bara i forskningen utan också inom arbetarrörelsen. I Finland har genushistoria och arbetarhistoria varit förbundna med varandra. Också här har det handlat om att lyfta fram dem som avfärdats inom arbetarrörelsen – kvinnorna. 

– Vilken typ av arbetarkultur har det funnits, vad är det som har glömts bort?

Också boken om Allan Wallenius uttrycker ett intresse för de bortglömda rösterna inom arbetarrörelsen. Även här är det frågan om en i någon bemärkelse egensinnig människa som går sina egna vägar, också när han är som mest propagandistisk. Efter inbördeskriget är publiciteten om Wallenius mestadels negativ. ”Han blev förtalad och hatad, föremål för sensationslystna och nedlåtande artiklar i den borgerliga pressen” skriver Kaihovirta och Gardberg. Mot slutet av 1930-talet är det tyst om honom, hans död väckte inga offentliga reaktioner. I den finlandssvenska arbetarrörelsen kom Wallenius att framstå som ”ett kärt problembarn”, ihågkommen för sin kulturella gärning, men det brinnande engagemanget för världsrevolutionen vill man helst glömma. Kaihovirtas och Gardbergs bok ändrar på den saken. Bokens porträtt ställer drabbande frågor om lojalitet, engagemang och politiska vägval: Allan Wallenius framträder i all sin besvärlighet ur skuggorna av en tid som läsaren här får en mera nyanserad bild av.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.