Julia Mäkkyläs noveller har ett piggt berättande med tematiken förbryllar.
I paratexterna till Julia Mäkkyläs debutsamling Apelsinfågeln avslöjas att novellerna tar oss till Japan, där vi möter ett antal karaktärer som hamnat på tvären med tillvaron. Här finns nattliga promenader, ett mystiskt lysande skepp som dyker upp och sedan försvinner samt en kvinna som utstrålar ”en stark sexuell kraft, väl gömd bakom ett barnafriskt ansikte”. Mina tankar går osökt till Haruki Murakamis litterära landskap. Han är känd för sina säregna, lite enstöriga huvudpersoner och sina vardagsskildringar som varvas med magisk realism, men också för sina sexualiserande kvinnoskildringar som kritiserats för att vara misogyna. Det är därför med både nyfikenhet och visst förbehåll som jag slår upp Julia Mäkkyläs debutsamling. Vad kan en ung finlandssvensk kvinna göra med dessa ingredienser?
Avstånd mellan människor
Apelsinfågeln består av sex noveller där handlingen tar avstamp i vardagliga situationer som sedan skruvas just så mycket att det blir roligt, absurt och ibland helt hjärtskärande. Yasuko, en äldre, okysst kvinna är ”under konstruktion”. På en månad ska hon omvandla sig till en bättre version av sig själv och på så sätt fånga sin ungdomskärleks uppmärksamhet. Den arbetslöse Yuta hittar sin fru Himiko i sängen med en banan. Att han ertappar sin fru i färd med att ”ligga med en frukt” sätter igång ett händelseförlopp som tar honom till det nattöppna närköpet, en liten jazzbar och hamnen där ett gyllene skepp väntar på honom. I en senare novell åker hans fru till Paris på arbetsresa. Där träffar hon en fransyska som målar restaurangväggar med mensblod, visar Himiko Picassos konstverk och gör allt rätt i sängen. Makoto, en begåvad jazzpianist, har blivit avstängd från skolan, men hans rektor lovar att han ska få återvända, bara han först förför rektorns fru. Det tar en stund innan samlingen får fart, men helheten är väl avvägd och balanserad, och rent dramaturgiskt är många av novellerna är riktigt bra.
Berättarna i novellerna delar en grunderfarenhet av att ha fastnat i livet, en svårighet att nå fram till sina medmänniskor och en frustration över detta som på olika sätt verkar ta sig uttryck som en fixering vid sex. En del av huvudpersonerna gör gästspel som bikaraktärer i andra noveller, vilket på ett fint sätt tråcklar ihop samlingen och ger djup åt både de enstaka novellerna och helheten.
Varför Japan?
Berättandet är piggt och har ett definitivt driv, men i gestaltningen skymtar ibland bristande erfarenhet. Jag reagerar till exempel på att samtliga novellers jag-berättare, som annars varierar bland annat i ålder och kön, upprepar samma uttryck och språkliga manér. Därtill känns vissa formuleringar slitna och gestaltningen blir ibland lite klichéartad. Mäkkylä har en känsla för situationskomik och bygger upp laddade och fantastiska scener, men ibland upplever jag att dessa faller platt i banala insikter (”Var någon egentligen helt fri?”) eller i slut som inte känns helt genomarbetade eller tillfredsställande. Det är synd, för novellerna behandlar tidlösa och mångbottnade ämnen, och Mäkkylä dukar upp dem på ett annars så läckert sätt.
Att gestaltningen ibland saknar precision väcker i Apelsinfågeln också frågor som handlar om mera än litterär kvalitet. Sara Nyman skriver i sin recension av samlingen i HBL (7.2.2023) att hon förbryllas över valet att placera novellerna i Japan, med japanska berättarröster, och jag funderar över samma sak. Att som finlandssvensk välja en sådan miljö för sina noveller behöver givetvis inte vara ett problem. Däremot kan det vara bra att vidkännas vad syftet och funktionen med detta är. Apelsinfågelns teman är allmänmänskliga, och det japanska samhället är inte något som novellerna i sig utforskar. Snarare ser jag att Japan utgör en kuliss med vissa estetiska och stämningsskapande funktioner. Författarens kärlek till landet och dess kultur är uppenbar, men eftersom novellernas surrealistiska inslag smälter samman med beskrivningar av det japanska samhället, och dessutom ofta karaktärernas besatthet av sex, kan skildringen riskera att te sig exotiserande.
Nyman påpekar också att Japan som en kulturell fantasi innefattar vissa erotiserande element, och att det därför är modigt att låta karaktärerna vara mer eller mindre sexfixerade. Även det håller jag med om, men ser samtidigt att ämnet just därför kräver en skärpa och lyhördhet i gestaltningen, som jag inte alltid säker på att här finns.
Förbryllande sexfixering
Jag funderar dessutom på vad karaktärernas besatthet av sex egentligen bidrar med i novellerna, annat än att fungera som en drivkraft för handlingen? Vissa av karaktärerna längtar efter att ligga, andra får ligga hur mycket som helst, ibland leder sexet till svartsjuk, ibland överraskningar. Också karaktärernas nattliga drömmar handlar om sex, och tar sådana vändningar att en psykoanalytiker säkert hade mycket att säga till om (en blinkning åt detta håll ges också i den sista novellen, som utspelar sig på en terapisoffa). Men trots att det hela tiden tycks vara nära till hands, utforskas egentligen erotikens nystan av lust, njutning och makt egentligen inte ens i drömmarna mer än på högst ett ganska ytligt plan. Då riskerar sexualiteten och karaktärernas kåthet att snarare bli ett effektmedel, och istället för att fördjupas och nyanseras blir framförallt kvinnornas förföriskhet och begär närmast något som novellerna svärmar kring.
Ja, så vad gör egentligen Mäkkylä med sina ingredienser? Jag bläddrar i boken, läser om stycken, ibland en hel novell, och ändå kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker. Visst är Apelsinfågeln en lovande debut, det är helt klart, men den gör mig också konfunderad. Det är förstås i sig en av litteraturens funktioner.
Julia Mäkkylä:
Apelsinfågeln.
Schildts och Söderströms, 2023.
