Gediget om det politiska fängelset i Ekenäs

av Janne Wass

Sture Lindholms och Cecilia Toivanens bok om den ”kommunistskola” som upprättades av de röda fångarna i Ekenäs är ett välkommet och lättläst verk som belyser ett nedtystat skede i finländsk historia. 

 

Det är säkert inte alla som gjort sin värnplikt vid Nylands brigad som är medvetna om områdets dystra historia som Finlands största politiska fångläger och fängelse. Det nuvarande militärområdets äldsta baracker och byggnader uppfördes 1911–1913 som rysk militärbas, men efter Finlands självständighet och inbördeskriget 1918, omstöptes det till koncentrationsläger för närmare 10 000 av de 80 000 röda som gripits efter kriget. Lägrets första år präglades av förfärliga förhållanden – brist på vatten, mat, kläder, utrymme, toaletter, tvättmöjligheter, personal – kort sagt: allt – ledde till att fångarna dog som flugor. Under vissa perioder låg dödligheten på över 100 personer i veckan. Som minne över detta finns utanför garnionsområdet i dag fortfarande Finlands största massgrav, med kvarlevorna av över 3000 unga män. 

Även om förhållandena på fängelset/tvångsarbetsinstansen knappast någonsin kan ha beskrivits som goda, åtgärdades med tiden de värsta bristerna, och fångarna kunde snart börja ägna sig åt annan sysselsättning än blott överlevnad. Från myndigheternas håll ville man gärna se Ekenäs fånginrättning som ett slags ideologisk korrektionsanstalt. Genom hårt arbete och bildning (många röda upprorsmän var ju fattiga analfabeter från arbetar- och torparklasserna) skulle de forna revolutionärerna omstöpas till hederliga medborgare i det unga, vita Finland. Således fick – tvingades – fångarna gå i skola, samt utföra tvångsarbete, till exempel i fängelsets snickeri, skrädderi, tvättstuga och smedja. 

 

Men parallellt pågick i det dolda en helt annan typ av verksamhet, den som kom att ge fånglägret dess smeknamn ”Ekenäs universitet”. I takt med att amnestierna började dugga tätt för personer som inte gjort sig skyldiga till grova brott under kriget, minskade de politiska fånglägren i Finland, och de röda fångarna koncentrerades till Ekenäs. Myndigheterna insåg ändå snart det problematiska i att samla hela halva garnityret av den finländska kommunistiska rörelsen på en och samma plats. 

Kommunisterna tog kontroll över stora delar av fängelsepopulationen och inrättade ”sovjeter” som ställde upp regler och hierarkier bland fångarna. Det ordnades osanktionerade första maj-firanden, hungerstrejker och sabotage av tvångsarbetet. Kommunistiska tidningar och pamfletter producerades och cirkulerades i smyg. Intrikata nätverk för hemlig kommunikation med kommunister i Finland och Moskva upprättades, och i ett skede lyckades fångarna till och med smuggla in en kamera med vilken de dokumenterade fånglägrets vardag. 

Framför allt blev fånglägret med tiden betraktat som ett slags ”boot camp” för varje självrespekterande revolutionär på 1920-talet. Trots att ingen ideologisk litteratur var tillgänglig i fängelsets bibliotek, lyckades de mer erfarna och belästa fångarna upprätta en veritabel högskola i marxistisk och leninistisk teori och praktik. Unga aktivister som anlände till fängelset såg det som en fjäder i hatten att bli ”insläppta” i denna krets av mytomspunna kommunistiska figurer, som Arvo ”Poika” Tuominen, Väinö Salmi, Emil Louhikko, med flera. 

 

Sture Lindholm har redan i boken Fånglägerhelvetet Dragsvik (2018) redogjort för 1918 års fånglägerverksamhet, och den delen avhandlas i det förestående verket – Ekenäs ­Universitet – där inbördeskriget inte slutade – kort men heltäckande. Den större delen upptas av den kommunistiska verksamheten inom fängelseportarna på 1920-talet. Boken är en del av Lindholms doktorandstudier och medskribent är forskningsassistenten Cecilia Toivanen. 

Bokens största förtjänst är att den med en källkritisk blick tar sig an ett unikt ögonblick i Finlands historia, som hittills främst avhandlats genom samtida politiskt färgade skrifter och senare personliga memoarer, där skeenden och förhållanden återgivits med den tillförlitlighet som minnet och olika skiftande ideologiska glasögon tillåter. Med hjälp av ett gediget arkivarbete visar författarna till Ekenäs Universitet hur mycket av berättelserna om fängelset som är senare fabuleringar, överdrifter och olika tilldragelser som med tiden i minnet blandats ihop. Det står också klart hur medvetet fängelsets dåliga rykte och historier om tortyr, slavarbete och undermåliga förhållanden utnyttjades av vänstern i propagandasyfte – på samma sätt som högerpressen gärna tystade ner kritiken och överdrev samhällsfaran som de röda fångarna utgjorde. 

Lindholm och Toivanen har skapat en enastående dokumentation fylld av informativa faktarutor och listor, samt spännande och levandegörande anekdoter ur fångarnas liv. Ett stort mervärde ger också de rikliga fotografierna, dokumenten och inte minst de många teckningar och målerier som beskriver verkligheten i fängelset. Skeendena i fånglägret sätts även i kontext till de historiska och politiska skeendena i landet, vilket gör verket inte bara till ett dokument över fängelset, utan också över ett decennium i Finlands historia. Möjligen hade någon darling kunnat dödas – de många korta anekdoterna gör läsningen något hoppig, och överlag gör de många infallsvinklarna att det är svårt att skapa sig en helhetsbild av boken. Men detta är petitesser. 

 

Sture Lindholm & Cecilia Toivanen: Ekenäs – där inbördeskriget inte slutade. Proclio, 2022. 

1 kommentar

carl-magnus fogelholm 24 april, 2023 - 15:00

Det var en välkommen recension sv Stures senaste bok, som jag väntat på.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.