I skuggan av 70-talet

av Lars Ove Seljestad

1970-talets norska arbetarförfattare har gjort politisk avbön och deras tidiga produktion har av många slängts på skräphögen. Författaren och skribenten Lars Ove Seljestad belyser hur moderna författare navigerar kring begreppen arbetarlitteratur och klass. 

 

Finns det någon ny norsk arbetarlitteratur? Läser man norska tidningar eller ser på norsk tv, så är svaret ett rungande ”nej”. Med detta sagt att man aldrig ser att en roman som tar sig an arbetarklassens liv och arbete skulle få uppmärksamet i riksmedia. Den nya norska arbetarlitteraturen blir i liten grad recenserad av norska litteraturkritiker, och ny norsk arbetarlitteratur nomineras aldrig till litterära priser. 

Men betyder detta att det inte finns en ny norsk arbetarlitteratur? Mitt svar är igen: ”nej”. Som jag ser det illustrerar detta osynliggörande av arbetarlitteraturen att Norge är ett klassamhälle – även i en tid då vi har slutat tala om klass. 

I det nyrika Norge med enorma oljeintäkter, omfattande invandring och ett stadigt ökande deltagande i arbetslivet bland kvinnor, har klass blivit ett illegitimt perspektiv för att förstå och handla i den riktiga världen. Det är samma verklighetsuppfattning som har rammat arbetarlitteraturen och gjort den ointressant för den läsande medelklassen. 

De legitima perspektiven för att skriva socialt medveten litteratur i Norge är i dag: kön, klimat, etnicitet och sexuell läggning. Tar du med dig ett av dessa legitima perspektiv på förtryck, så får du också skriva om klass. Ett bevis på det här är den mest lästa arbetarförfattaren i dag, Zeshan Shakhar, som själv insisterar på att han skriver om klass, men som av media konsekvent blir omtalad som invandrarförfattare. 

 

Eget pris och festival

Ur denna synvinkel sett, kan det framstå som något av en paradox att vi under det senaste decenniet i Norge har fått en egen arbetarlitteraturfestival, Jernrosa Politisk Litteraturfestival, och ett eget pris för för nyskriven norsk arbetarlitteratur, LO:s litteraturpris. Detta skulle ju tyda på att arbetarlitteraturen har fått ett uppsving och är på frammarsch i den norska offentligheten. 

Men realiteten kan lika gärna vara att de här två initiativen är ett svar på och ett uppror mot den ständigt ökande tystnaden som den nyskrivna norska arbetarlitteraturen och klassperspektivet bemöts med i offentligheten. Eftersom den här litteraturen inte värdesätts i den litterära världen, har det blivit nödvändigt att utveckla en egen litteraturfestival och ett eget litteraturpris som ger erkännande åt och lyfter fram den nya arbetarlitteraturen. 

Det som däremot är något av en paradox är att i en tid då de sociala och ekonomiska klyftorna ökar i ett stadigt accelererande tempo, så är den socialt medvetna arbetarlitteraturen närmast frånvarande i den norska offentligheten. I en tid då social klass har fått en renässans inom samhällsvetenskapen och definieras som den faktor som i störst grad förklarar sociala och ekonomiska skillnader, kunde man tro att arbetarlitteraturen med sitt sociala perspektiv skulle bli sedd som ett viktigt bidrag till förståelsen av det norska samhället. Tyvärr är så icke fallet. I en tid som präglas av stor osäkerhet, verkar det som om den bokläsande publiken hellre vill drömma sig bort till fjärran galaxer med igenkännliga (medelklass)relationskonflikter och kvasireligiöst grubbel, än lära känna den nuvarande norska verkligheten genom nyskriven norsk arbetarlitteratur. 

 

Politisk slagsida

Nu är ju detta historiskt sett ingenting nytt. Litteraturen har aldrig dominerats av arbetarklassens perspektiv och berättelser, men det har likväl funnits tider då arbetarlitteraturen har fått en långt större plats i norsk offentlighet. Går vi till den tidiga norska arbetarlitteraturen med representanter som Rudolf Nilsen, Johan Falkberget, Oskar Bråthen och Arne Paasche Aasen, så är dessa författare som har präglat norsk litteratur och som fortsättningsvis blir lästa och brukade, inte minst inom den norska arbetarrörelsen. 

Den norska arbetarlitteraturen höll sig också levande genom efterkrigstiden genom reoresentanter som Torborg Nedreaas, Kåre Holt, Alf Prøysen och Bjørn -Gunnar Olsen. 

På 1970-talet fick den nyskrivna norska arbetarlitteraturen en ännu större plats i den norska offentligheten, med ställvis också en stark politisk slagsida. Inte minst präglades den av det maoistiska partiet AKP(ml), som hade stort inflytande på universiteten och den allmänna kulturella debatten. Under den här tiden växte flera betydelsefulla politiska författarskap fram, som Dag Solstad, Toril Brekke, Espen -Haavardsholm och Tor Obrestad, med flera. En av de centrala arbetarförfattare som framträdde under den här tiden, som inte var knuten till det politiska projektet, var Kjartan Fløgstad.

 

Författarnas mea culpa

Flera av de ovan nämnda politiska författarna har, i kölvattnet av AKP(ml):s dalande popularitet och frånfälle, och inte minst litteraturens postmodernistiska och poststrukturalistiska vändning på 1980- och 1990-talet, gjort upp med sin politiska historia och övergivit arbetarlitteraturen och den politiska litteraturen för att ägna sig åt existentiella och språkliga utmaningar. 

Kritiken mot 1970-talets norska arbetarlitteratur har genomgående varit att den i för hög grad var politiskt styrd. Den har kritiserats för att den präglades av en politisk önskan om hurudan arbetarklassen skulle och och borde vara, snarare än beskrev hurudan den verkligen var. Flera av de politiska författarna som trädde fram under 1970-talet och skrev om arbetare kom också från kulturella och sociala miljöer som befann sig långt ifrån arbetarklassens liv och erfarenheter. De försvann också tillbaka till sina hemmiljöer då den politiska litteraturen tappade i popularitet på 1980- och 1990-talen. 

Sett i backspegeln kan denna uppgörelse med den politiska arbetarlitteraturen från 1970-talet te sig överdrivet kritisk. Som så ofta inom litteraturen, svänger pendeln från ytterlighet till ytterlighet, och för den nya generationens litterära skikt blir den förra generationens perspektiv och projekt osorterat slängt på bålet. Också under den politiserade tiden skrevs arbetarlitteratur som står sig än i denna dag, och som lyfte fram levnadsförhållanden som vigdes liten plats i den medelklassdominerade litteraturen. 

Och likväl står vi som i dag skriver och är upptagna av ny norsk arbetarlitteratur i skuggan av den kulturella uppgörelsen med 1970-talslitteraturen. Vi sneglar missunnsamt över på grannlandet Sverige, där den nya arbetarlitteraturen får mycket större utrymme i den litterära offentligheten och bemöts med betydligt mer erkännande och intresse än vad vi upplever att är fallet gällande den nya norska arbetarlitteraturen. Sett från ett norskt perspektiv verkar det som om den nya svenska arbetarlitteratiren har mycket högre status i den litterära offentligheten. 

 

Den kollektiva kraften har sinat

Men man kan ju svänga på det hela och fråga sig om det överhuvudtaget finns nyskriven arbetarlitteratur i Norge i dag. Jag vill påstå att det finns det, men att den skiljer sig radikalt från den klassiska arbetarlitteraturen. 

Den klassiska arbetarlitteraturen är knuten till framväxten av arbetarklassen och till en bestämd historisk fas i vilken arbetarrörelsen formade sina institutioner och organisationer, och förberedde sig på att ta makten i samhället. Ser vi på den norska arbetarlitteraturens storhetstid, så kännetecknas den av att den beskriver arbetarklassens liv och arbete. Det är en litteratur som skildrar klassamhället nedanifrån, och som är framskriven i befogad ilska och en tro på att det är möjligt att skapa en bättre och rättvisare värld genom socialism och socialdemokrati. Ett annat centralt kännetecken för den klassiska arbetarlitteraturen är att den också skildrar de konkreta institutioner och organisationer som den framväxande arbetarrörelsen formar och skapar. Jag tänker här speciellt på de tre bärande organisationerna fackrörelsen, partiet och kooperativet. 

Det mesta av detta har försvunnit ur den nya norska arbetarlitteratiren. Knappast någon norsk författare skriver i dag om utopisk socialism, arbetarrörelsens grundläggande institutioner eller om tron på en bättre värld genom en mer rättvis fördelning av samhällets resurser. På det stora hela är det handlande kollektivet, arbetarklassen som Klasse für sich och som en politisk kraft, frånvarande i den nya norska arbetarlitteraturen. Liksaå är arbetet, och stoltheten över det egna arbetet, i stort ett tema som bleknat bort. 

 

Från kollektiv till individ

Det tema som i speciellt hög grad kommit att prägla den nya norska arbetarlitteraturen är klassresan. Väldigt många av de nyare bidragen till den norska arbetarlitteraturen har i sin helhet, eller delvis, tematiserat den utbildningsbaserade individuella klassresan ut ur arbetarklassen och in i medelklassen – och de identitetskonflikter som uppstår i kölvattnet av denna resa. På så sätt speglar den här litteraturen de breda samhälleliga processer som flyttar fokuset från kollektiv till individ och från arbete till konsumtion. (Läsare med gott minne kanske kommer ihåg att Emilia Männynväli kom till en liknande slutsats i sin essä om den finländska arbetarlitteraturen i Ny Tid 12/2022, red.anm.). 

Men det finns undantag, bland annat har Amalie Kasin Lerstang i diktverket Vårs skrivit fram en stolt berättelse om arbetarklass, fackrörelsen och tillhörighet i hemstaden Notodden. Jan Kristoffer Dale har i novellsamlingen Arbeidsnever behandlat det nya osäkra arbetslivet i de framväxande bemanningsföretagen. Arild Berge, den första som tilldelades LO:s litteraturpris, skrev i romanen Puslingar om den största arbetsolyckan i den norska oljehistorien. Och jag själv har skrivit flera böcker om industriarbete, produktionsprocesser, och, i min senaste roman Eitranes, om hur det globala kapitalet slaktar en norsk hörnstensindustri med omfattande konsekvenser för arbetare och lokalsamhällen. 

Slutsatsen är med andra ord att det fnns en växande mängd nyskriven norsk arbetarlitteratur, men att den på väsentliga områden skiljer sig från den klassiska arbetarlitteraturen. Denna nya arbetarlitteratur får inte den uppmärksamhet den förtjänar i norsk media och den litterära offentligheten. Men det finns både aktiva författare och engagerade motkrafter som arbetar för att synliggöra den nya norska arbetarlitteraturen och höja dess status. För att norsk litteratur behöver det. Och för att den läsande publiken förtjänar det.

 

Lars Ove Seljestad är författare samt festivalledare för Jernrosa Politisk Litteraturfestival, som pågår 28–29 april i Odda. 

 

Översättning: Janne Wass

Lämna en kommentar