Identitet och relationer i centrum

av Maria Kallio

Diktsamlingen Jag är beskriver en livsresa. Från en högljudd förlossning en natt i oktober till en resa med enkelbiljett till Norden.

På vänstra sidan av varje uppslag står dikten översatt till svenska, och på motsatt sida finns ungefär samma text skriven med kinesiska tecken. Förenklade kinesiska tecken, upplyser mig översättningsappen om. (Ja, google – jag samtycker till att du tar foton och gör inspelningar.)

Helen Heaths elektriska vänner är i sin tur en essä om och en introduktion till den nyzeeländska poeten Helen Heath, skriven av poeten och kulturpoddaren Mikaela Nyman. År 2018 utkom Heath med diktsamlingen Are Friends Electric? i vilken hon reflekterar kring hur teknologi påverkar vår uppfattning av det mänskliga. I lika mån, om man kan gå efter det urval som poeten Mikaela Nyman har gjort för denna essä, är döden ett tema som fokuseras. Det finns en nostalgisk ton i dikterna, ett vemod. Biologiska och teknologiska livsformer undersöks genom en lins där ingen egentlig skillnad görs mellan dem. Döden, och utrotningen, kan drabba dem båda.

 

Essän verkar mest vara tänkt som en introduktion till Heaths författarskap. I listan över valda källor är det Are Friends Electric?, Heaths doktorsavhandling och några intervjuer med henne som lyfts fram. Nyman ger en kort introduktion till den nyzeeländska poesins historia och pekar ut kolonialismen som en orsak till att den nyzeeländska poesin länge dominerats av naturskildringar, något som gärna hade fått underbyggas med en källhänvisning. Essän avslutas med de undersökta dikterna på originalspråk och här blixtrar det till ordentligt. Heath är en fantastisk poet, och har genom denna essä fått åtminstone en ny läsare.

Nyman diskuterar Heaths syn på teknologins potential att korrumpera det mänskliga och konstaterar att teknologin enligt Heath inte underminerar vår mänsklighet. Citat Helen Heath: ”Vi blir inte plötsligt monster för att vi skriver eller använder mobiltelefoner […]” Jag är beredd att skriva under på det, för det är med mobiltelefonen i handen jag tar mig an Lan Xus diktsamling Jag är, helt utan att känna mig det minsta monstruös.

 

Jag är inleds med frågan som ofta dyker upp i nya sammanhang. Någon undrar vem man är. Istället för att (som brukligt) ge den frågande upplysningar om födelseort, yrke och potentiell familj inleder Lan Xu här en berättelse om ett liv. Varje strof inleds med ett ”Jag är” och följs av en minnesbild i olika grader av intimitet: 

”Jag är tolvåringens första menstruation/skam och panik i skolkamraternas ansikten/den röda tygbindan som mor syr i lampskenet/hennes blandade känslor/orden som inte uttalas”

Jag ställer mig till en början tveksam till poängen med en tvåspråkig diktsamling, speciellt som det gäller två språk vars talare väldigt sällan överlappar. Men i den sista dikten om resan till ett nordligt land hänvisar Xu till ”ett modersmål på väg mot sin exil”, och plötsligt är det klart som korvspad. Utan teknologisk översättningshjälp är jag vilse i det främmande språket, och när jag med Google i handen lyckas orientera mig i stroferna slås jag av alla de detaljer som går förlorade i en översättning. Det som på svenska är ”en låt som säger att vi ingenting äger” är på motsatt sida en namngiven låt av en namngiven artist. Det är inte bara ett modersmål som befinner sig i exil, utan också en halv livstid av kulturella referenser.

Där Nyman undersöker Helen Heaths tankar kring mänsklig identitet i relation till teknologin är Xu fokuserad på identitet i relation till språk och kultur. Ingendera ger några enkla svar.

 

Lan Xu:
Jag är.
Ellips, 2022.

Mikaela Nyman:
Helen Heaths elektriska vänner.
Ellips, 2022.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.