Ska högavlönade få strejka? 

av Janne Wass

Jag lyssnade häromdagen på det utmärkta radioprogrammet Eftersnack där den senaste tidens strejker var på tapeten. En av deltagarna var SFP-aren Elli Flén, som, liksom många andra på högerkanten plägar, ondgjorde sig över att arbetstagare som inte lever på svältgränsen täcks strejka för högre löner. Det rörde alltså naturligtvis stuvarstrejken, och lokförarstrejken. 

Först av allt ska det sägas att det är något missvisande att klumpa ihop de båda branscherna – lokförarna har av allt att döma en rätt väl tilltagen medellön, som beroende på källa uppges ligga mellan 4 300 och drygt 5 000 euro i månaden (Statistikcentralen publicerar inte lokförarnas medellöner eftersom det endast finns en arbetsgivare för lokförare i Finland). Stuvarna kan med diverse tillägg komma upp i liknande siffror, men faktum är att en stuvares medellön 2020 var 3271 euro, alltså lägre än det finländska genomsnittet. 

Att Elli Flén vill sätta gränsen vid stuvarnas medellön på 3271 euro i månaden är visserligen ganska radikalt i sammanhanget.

Hursomhelst yppade Flén det som flertalet i den offentliga diskussionen kring strejkerna krävt, nämligen att staten borde gå in och förbjuda högavlönade branscher att strejka, åtminstone med krav på högre löner. Av de andra diskussionsdeltagarna protesterade både Magnus Londen och Jeanette­ Björkqvist, med motiveringen att strejkrätten är en av våra viktigaste grundrättigheter, och att gå in och politiskt besluta att vissa branscher inte får strejka blir en väldigt knepig affär. 

Det är lätt att hålla med Londen och Björkqvist, men Fléns grundtanke är inte helt dum: i praktiken är det hon efterlyser ju en statligt fastslagen maximilön. 

Diskussionen om maximilöner har aldrig riktigt tagit fart i Finland, men tanken är inte ny. Bland annat föreslog redan Franklin D. Roosevelt en maximal årlig inkomst för amerikaner på 25 000 dollar under andra världskriget. Sovjetunionen hade en kort tid ett system med maximilöner. I modern tid har bland annat den franska socialisten Jean-Luc ­Mélenchon i sin presidentvalskampanj 2012 föreslagit en maximiinkomst på 360 000 euro­ i året. 

 

Här i Finland har den mest högljudda förespråkaren för en maximilön varit outsiderkonstnären Kati Sinenmaa, som bland annat omfattat tanken på en maximilön på 10 000 euro i månaden. Det mest omtalade utspelet i den här riktningen kom 2020, då Vänster­unga krävde ett förmögenhetstak i Finland på fem miljoner euro. 

Att Elli Flén vill sätta gränsen vid stuvarnas medellön på 3271 euro i månaden är visserligen ganska radikalt i sammanhanget, men åtminstone skulle det bidra till den revolutionerande resursomfördelningen i samhället som vi så desperat behöver i dessa tider av skenande förmögenhetsklyftor. 

Skämt åsido, det bästa sättet att åtgärda ohälsosamma löne- och inkomstskillnader är antagligen en sträng marginalskatt och ökad progressivitet i inkomstbeskattningen, i kombination med en starkt progressiv förmögenhetsskatt. Detta kunde också få fackförbund  att i avtalsförhandlingar fokusera mer på att åtgärda de problem i arbetsförhållandena som driver arbetarna till att kräva högre löner. Som busschaufförerna uttryckte det: problemet är egentligen inte lönen, utan det att de inte hinner pissa under arbetsdagen. Och det vill de åtminstone ha kompensation för. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.