”Varje ny generation har fört sin egen kamp”

av Lotta Green

Åbo Bokkafé har funnits i 42 år och värnar fortsättningsvis om att bygga autonom och självförsörjande verksamhet. 

 

När jag första gången besökte Åbo bokkafé kring 2008 var det som att andan från det kontinentala Europa, med litteratur på olika språk och med tankar och ideologier som kändes nya och utmanande, hade nått Åbo. Då kände jag inte till kaféets långa historia som mötesplats för diskussioner, verkstäder och ideologier som ifrågasätter samhällets strukturer och normer. Numera är ett dylikt kafé ett rätt unikt fenomen med finländska mått.

I Bokkaféet – i folkmun kallat Kirjis – ett stenkast från Domkyrkan vid en innergård på Gamla Stortorget, möts jag fortfarande av en välkomnande stämning som känns påfallande kravlös. I sofforna och vid de charmigt omaka borden sitter studerande försjunkna i tidskrifter medan ett annat sällskap diskuterar kvällens kommande läsecirkel. Idag ska anarkistfilosofen Kropotkins Mutual Aid: A Factor of Evolution diskuteras.

Ett äldre par har kommit till kaféet för att ta en kaffe. Den ena visar mig en bok.

– Den handlar om hundar i Indien. Jag älskar hundar!

Hen frågar vad boken kostar, och tycker att en och femtio låter för billigt.

– Låt mig nu dra till med två euro.

 

Allas röst ska höras

42 år tillbaka i tiden, i ett Finland som då kändes slutet och avskärmat från resten av Europa, ville Topi Ruotsalainen, Katriina Mäkinen och Tapio Onnela tillsammans med ett tiotal likasinnade starta ett bokkafé som erbjöd någonting utöver vad det politiska klimatet på den tiden gick ut på. Efter att ha tröttnat på partipolitiken, som hade dominerat studielivet under hela 1970-talet, grundade de ett andelslag fritt från partipolitiska kopplingar.

– Att verksamheten fungerade som ett andelslag i vilket allas röst är lika värd, var viktigt för mig, konstaterar Mäkinen.

– I bakgrunden fanns också tanken om att ett andelslag är självständigt och inte kan kapas av politiska organisationer, fortsätter Ruotsalainen.

Stockholms bokkafé var från början en förebild och samarbetspartner.

– Stockholm kändes som en helt annan värld, där folk från andra länder gick på gatorna, säger Mäkinen.

Inspiration hämtades också från Berlin, där flera former av kollektiv, alternativa bokaffärer och kaféer blomstrade i början av 1980-talet.

Den så kallade Åbosjukan var som värst under tiderna då Bokkaféet grundades. Byggnadsboomen syntes i alla städer, men i Åbo delade entreprenörer in staden i olika områden som byggnadsfirmorna i samarbete med de största politiska partierna sedermera rådde över.

– En av grundidéerna till Bokkaféet var att göra Åbo till en stad som vi kunde trivas i, berättar Mäkinen.

Många av kaféts initiativtagare var också aktiva i studentnationen TVO (Egentliga Finlands nation). En stor del av bokkaféets grundkapital härstammade från satirtidningen Turun Sanowat som TVO gav ut till Vappen 1980. I tidningen, som utseendemässigt imiterade Turun Sanomat, drev man med den ekonomiska eliten, Turun Sanomats ägare och politiska makt, samt andra inflytelserika personer i Åbos politiska elit. Tidningen sålde så bra att den trycktes i flera upplagor.

 

Unikt bokutbud

– De flesta böcker vi beställde gick inte att få någon annanstans i Finland, säger Ruotsalainen. Böcker beställdes bland annat i samarbete med Stockholms bokcafé och lådvis med böcker tullades ut från postkontoret och fraktades med släpkärra på cykel till Bokkaféet. Utbudet bestod av litteratur kring film, filosofi, genusvetenskap och sexuella minoriteter – böcker som också såldes vidare som kurslitteratur till universiteten.

– När vi köpte konkursboet från Lunds bokkafé dök en anarkosyndikalistisk klassiker, Evert Arvidssons Alternativ gruvdrift upp, minns Mäkinen.

Trots att de alla tre är finskspråkiga, framhåller de att svenskan aldrig vållade några problem.

– Folk kunde läsa svenska på den tiden, konstaterar Ruotsalainen.

 

Ett tryggt rum

Till en början befann sig Bokkaféet i en trähuslägenhet på Henriksgatan i akademikvarteren. Det var trångt men fungerade, uppvärmningen sköttes genom vedspis och Ruotsalainen minns hur han bar fem kubikmeter björkved upp på vinden.

– Kaféet blev ett tillhåll för människor som identifierade sig som LGBTQ, även om sådana begrepp inte fanns på den tiden, berättar Ruotsalainen. Mäkinen håller med om att kaféet från början profilerade sig som en plats där man kunde vara säker på att känna sig trygg.

– Det var verkligen inte självklart på 80-talet, fortsätter hon och berättar om hur det hände att en tjänsteman insisterade på att hon skulle sitta i hans knä på krogen.

– En del såg också snett på oss, berättar Mäkinen.

I något skede fick någon reda på att hon skrev pro gradu om anarkism.

– Åbo akademiska socialistförening (TuASS) drev en bokcirkel i Bokkaféet och bjöd med mig enkom för att tenta mig. Hela min tankestruktur föll ihop som ett korthus – de bestod av män som var mycket äldre än jag och de hade uppenbarligen kommit för att bevisa att det jag höll på med bara var strunt.

 

På samma plats sedan 1998

Överlag minns Onnela, Ruotsalainen och Mäkinen bokkafétiden med en lättsamhet som inte dryper av nostalgi. De diskuterar en lång stund kring huruvida det var någon som någon gång lyfte lön, och konstaterar att så måste ha varit fallet, eftersom det finns pappersarbete som tyder på det.

– Alltid hittade vi något sätt att tjäna pengar på, konstaterar Ruotsalainen. Det var en sorglös tid, ett deltidsjobb var lätt att komma över.

– Bokkafétiden har varit helt avgörande för mitt liv och mitt förhållande till omvärlden, säger Mäkinen.

1985 flyttade Bokkaféet till Gamla Stortorget där kafét hade sin verksamhet i våningen ovanför nuvarande utrymmen. Diskussionen handlade då mycket om kaféet hade potential att utvecklas, samtidigt som många av initiativtagarna började söka sig vidare till andra uppgifter. Senare flyttade kaféet ner till nuvarande utrymmen, där det har funnits sedan 1998.

– När jag kommer hit idag, slås jag av hur fint det är att kaféet fortfarande finns, säger Onnela och får medhåll av Ruotsalainen.

– Varje ny generation har anpassat verksamheten till det som är aktuellt just för dem, fortsätter Mäkinen. Gemensamt för Bokkaféets besökare genom åren är att de söker sin världsbild och tänker på hurdan värld de vill leva i.

 

Ingen chef som kommenderar

Erika Järvinen och Jara Pohjonen är två av Bokkaféets nuvarande eldsjälar, som har hittat sig själva i flera olika roller på kaféet.

– Jag sitter i styrelsen och fungerar som arbetsgivare, men det händer också att jag städar eller bakar ifall det finns behov för det, säger Järvinen.

Bokkaféets verksamhet koordineras bland annat av en musikgrupp, en biblioteksgrupp och en gallerigrupp som hör till ett nätverk på över 100 frivilliga. Löntagare är endast tre personer: Kontorsarbetare, bagare och städare.

– Enligt lag är vi tvungna att ha en styrelse, men själv förespråkar jag en horisontell organiseringsform där vi gemensamt diskuterar oss fram till olika beslut. Här finns ingen chef som berättar hur saker bör vara, säger Järvinen.

Också Pohjonen, som verkar i kaféet på frivilligbasis och ordnar evenemang, verkstäder, spelningar och filmkvällar, håller med om att brytandet av hierarkier är en av Bokkaféets viktigaste uppgifter. Både Järvinen och Pohjonen kom för första gången till bokkaféet i början av 2000-talet. Då var verksamheten mer inriktad på bokförsäljning än på att ordna evenemang, berättar Järvinen.

– Nittiotalet innebar en massa mellanölsdrickande, inflikar Juhani Gradistanac som råkar ha vägarna förbi. Det var mer krogstämning då, man rökte inomhus.

– Det ter sig helt osannolikt idag, då Bokkaféets aktiva till stor del inte alls använder rusmedel, fortsätter Järvinen och skrattar.

Det här tyder också Sober for the revolution-planschen bakom kassan på. I helgen är det dags för Nollaklubi, ett alkoholfritt klubbkoncept som har arrangerats sedan 2016. Den här gången samlas pengar till Helsingforskollektivet Squat Makamik, som nyligen drabbades av brand.

 

Pengar inget måste

Liksom de ursprungliga grundarna, tog också Pohjonen intryck från Berlin, där queerkulturen i början av 2000-talet var mycket mer levande än i Finland.

– Vi har satsat mycket på att Bokkaféet ska vara ett tryggare rum där människor som tillhör minoriteter eller på något sätt är förtryckta, ska kunna känna sig säkra och välkomna, säger Pohjonen. Sedan 2008 har kaféet varit veganskt, vilket till en början var mer kontroversiellt än nu.

Järvinen och Pohjonen talar passionerat om Bokkaféet som en plats där pengar inte är ett måste. Här finns inget köptvång och priserna är så låga som möjligt. Kaffet har flera olika priser: Stödpris för Bokkaféet, fullt pris och nedsatt pris för mindre bemedlade. Konceptet ”suspended coffee” innebär att det är möjligt att köpa en kaffe som någon annan kan be om.

Sedan 2013 har alla evenemang varit avgiftsfria och utan åldersgräns.

– Det är alltid roligt att höra att folk har lärt sig saker genom att delta i våra verkstäder och evenemang, säger Pohjonen. En som var med och arrangerade Punx for Seitan-festivalen, ett återkommande feministiskt sommarevenemang på gårdens utescen, fortsatte studera ljudteknik vid Aalto-universitetet. DJ:n som debuterade på förra sommarens technofestivaler berättade att passionen för spelandet började i min DJ-verkstad.

 

Också arbetsplatsen ska vara trygg

Till Bokkaféets principer för tryggare rum hör att inte automatiskt anta någons könstillhörighet, och att tala till alla kunder på samma sätt. Konkret innebär det till exempel att inte börja på engelska när man vänder sig till icke-vita kunder. De frivilliga som jobbar i kassan är heller inte tvungna att servera kunder som beter sig dåligt, eller ens i traditionell kundbetjäningsanda bjuda på ett leende, ifall det inte känns så.

– Vi förstår att alla, oberoende om de står framför eller bakom kassan, befinner sig i olika livsskeden och har olika mycket ork och social kapacitet, förklarar Pohjonen.

Kaféet ska också vara en trygg arbetsplats.

– I restaurangbranschen händer det att man redan i utbildningsskedet får höra att kränkande skämt hör till och inte är något att hänga sig upp på. Så skulle det ju absolut inte behöva vara.

Bokförsäljningen som från början var kärnan i verksamheten pågår fortfarande till en viss grad, men internet förändrade allting.

– Det finns en hel del billiga begagnade böcker i omlopp, och vi driver ett bibliotek med feministiska, anarkistiska samt queerinriktade tidningar och böcker som man inte hittar i ett stadsbibliotek, konstaterar Pohjonen.

Den fysiska tillgängligheten har redan länge varit ett problem för Bokkaféet, som hyr utrymmena från Åbo stad.

– Eftersom det här är en skyddad byggnad, får vi inte lov att renovera. Vi har förhandlat med staden om att förbättra tillgängligheten för hela Brinkala gård, men förändringarna sker långsamt, säger Järvinen.

– Visst finns det också en rädsla för gentrifiering, att staden ska hitta på något nytt med området, något som innebär att Bokkaféet inte lockar tillräckligt med förmögna kunder, funderar Pohjonen.

 

Viktigt att vara självförsörjande

Hur kommer det sig att Bokkaféet har överlevt i 42 år? Pohjonen framhåller vikten av att inte förlita sig på bidrag och understöd.

– Vi ansöker tidvis om medel till enskilda projekt, men att ta emot bestående finansiering blir ett problem ifall finansieringen upphör.

I Sverige har det funnits många bokkaféer med anknytning till politiska partier. De har ofta varit tvungna att lägga ner när finansieringen har upphört. Därför är det viktigt att vara så autonom och självförsörjande som möjligt.

Att Bokkaféet är ett icke-vinstdrivande andelslag ter sig ovanligt fräscht i en värld som strävar efter tillväxt.

– Min egen erfarenhet, både från frivillig- och lönearbete, är att jobbmängden ibland är stor men känns annorlunda då inkomsterna inte går i några enskildas fickor, utan till utrymmet och gemenskapen, konstaterar Järvinen.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.