Äckel bygger upp olika verklighetsskikt

av Sofia Nyberg

Teater Mestolas Äckel gästspelar på Viirus. Ny Tids recensent slås av parallellerna till Sartres roman Äcklet. 

 

Tänk er operahuset i Sydney; ett flertal sfäriskt formade tak, till synes separata men hörande till en och samma huskropp. Så är Fabian Siléns föreställning Äckel som gästspelar på Teater Viirus, uppbyggd.

Föreställningens motsvarighet till de sfäriska taken är de olika verklighetslager som presenteras för oss ett i taget och ibland samtidigt kring berättelsen om Guy (Jesper Fransson) och objektet för hans kärlek, Amy (Iida Kuningas). Det börjar med att Amy kommer in till oss i foajén utifrån gatan på Busholmen, från den verklighet i vilken vi trodde oss ännu vara, men som härigenom förbyts i en slags mellanverklighet. Det fortsätter inne på scenen där vi blir varse att Amy är med i pjäsen för att hon är på flykt från repetitionerna av en annan pjäs, Bertolt Brechts Mutter Courage, en pjäs som i sin tur postmoderniserats till obegriplighet av sin tyske demonregissör. Till detta kommer olika verkligheter av Guy; utåt sett lite omogen och flaxig, men via hans dagbok framstår han som filosofiskt djupsinnig och allvarsam.

Pjäsen är skriven med avstamp i Jean-Paul Sartres roman Äcklet från 1938 och den djupsinnige dagboks-Guy är snarast Sartre än någon annan. Föreställningen är tät av citat och referenser och följer romanens handlingslinje som ett trappräcke löper längs sin trappa. Men där Sartres Äcklet kan sägas cirkulera kring begreppet mening(slöshet) snurrar Äckel kring (o)verklighet(er). De rör sig dock i samma trapphus.

Guy har ångest, en livsklaustrofobi där allt känns påträngande och äckligt. Han vet inte vad han ska ta sig till med det. Kärlekslivet går inget vidare och han kommer inte framåt med sin avhandling om den svenske journalisten, bokförläggaren och informationssekreteraren Ebbe Carlsson.

Precis som för Sartres Antoine Roquentin tog Guys äckelkänsla sin början i samband med att han plockade upp en sten från marken. En sten är en sten och inget mer utöver det. Vad stenen är bestämmer också hur den är till, dess sätt att vara. Så är det inte med människan. Att hon är en människa bestämmer inte hur hon är, det måste hon bestämma själv. Hon överskrider det givna och står därför vid sidan av världen; ”Jag kan bara vara mänsklig på avstånd”, säger Guy. Människan finns inte i-sig utan måste skapa sig, skapa sin verklighet. Således kan verkligheten vara vad som helst. Således finns den inte. Precis som mening inte finns. I det taktila mötet med stenen möter Guy denna insikt och äckelkänslan kommer som följd.

Det Silén gör i sin regi är att genom illamåendeframkallande dregel med fil, könshår upp i näsan och kräks samt den fruktansvärda odören från en durian-frukt förkroppsliga detta äckel. Vi får känna det existentiella äcklet, inte genom tanken, utan genom våra sinnen. Den verklighet som inte finns blir därmed mycket verklig. Detta är ett grepp som är ganska smart samtidigt som det i kombination med den myckna humorn som genomsyrar pjäsen – och som även den fungerar – riskerar att ta udden av det djup som utan vidare finns där.

Skådespelarna uppvisar komiska talanger båda två fast på olika sätt. Jesper Fransson använder sin kropp och sin röst så att han ena minuten rör sig som Gollum i Lord of the Rings för att i nästa låta som den svenske komikern Johan Rheborgs karaktär Percy Nilegård. Iida Kuningas är mindre av en figur och mer en vanlig människa och spelar fint på timing och utstrålning.

Liksom för Antoine finns det för Guy två sätt att tygla äcklet: att skriva dagbok och att lyssna på jazz. För Guy ligger tyngdpunkten på det förra, även om föreställningen avslutas till tonerna av Some of these days med Sophie Tucker. Man kan tänka att en dagbok förhåller sig till den människa som skrivs fram i den som jazzen förhåller sig till sin melodiska utgångspunkt. Produkten är varken verklig eller overklig utan snarare verklig i sin overklighet; den behöver vara just som den är för att vara. Och därmed blir den en fästpunkt i realiteten och äcklet lindras.

Men vad gör Guy med sin dagbok? Han gör inte som Antoine och förvandlar den till en regelrätt bok. Han spolar ner den i toaletten. Det blir förvisso översvämning och lokalen måste utrymmas, det vill säga: de stora frågorna kommer inte att lämna oss ostörda. Men Guy och Amy tycks ha fattat beslutet att inte låtsas om att de existerar och därmed kunna leva i tron att de spelar roll för existensen.

Med till synes samma förhållningssätt till tillvaron som Jack Nicholson och Helen Hunt i slutet av As Good As it Gets, vandrar de ut på Busholmens gator som vore de två personer vilka som helst ur publiken. De kramar om varandra ute på trottoaren och kanske viskar de: ”Verkligheten är bäst på kvartersteatern”.

 

Teater Viirus: Äckel
Text och Regi: Fabian Silén.
På scenen: Jesper Fransson och Iida Kuningas.
Röstskådespelare: Oksana Lommi, Cris af Enehielm, Axel Ridberg, Jussi Sorjanen.
Visuell design: Tuomas Honkanen.
Ljuddesign: Axel Ridberg.
Koreografi: Misa Lommi.
Rekvisita: Paola Guzman Figueroa.
Kostym: Fabian Silén och Arbetsgruppen.
Smink: Kaija Heijari.
Spelar fram till 6.6 2023.

Foto: Tuomas Honkanen

1 kommentar

cris af enehielm 29 maj, 2023 - 10:06

En fantastiskt fin analytisk recension/ kritik
tack för seriös konstkritik

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.