Älskade, hatade kritik

av Alexander Öhman

Sågningen av Kiira Korpis bok i Helsingin sanomat ger anledning till några reflektioner kring kritik. 

 

I  Klas Östergrens storverk Renegater finns en mängd insprängda essäer, flera av dem tänkvärda och förtjänta av att bli föremål för litterära analyser. I den del av romanen som behandlar författarens förehavanden under de stormiga åren i Svenska Akademien, berörs rent parentetiskt ämnet kritik. Östergren tar dels upp den offentliga kritiken, omdömen om författarskap tryckta i tidningar och tidskrifter, men dels även dess diffusa skuggsida: de oskrivna litteratursociologiska lagar som går under namnet den dolda kritiken.  Östergren skriver: 

”I dess enklaste form kan den ses uttryckt i omdömen om en författare spridda från mun till mun, i tongivande kretsar, mer eller mindre slutna; stickord och nyckelord som så småningom fått så pass stor spridning i denna viskningslek att de vuxit till ett komplett rykte. Denna reputation gäller inte så mycket författarens privatliv, om det inte är särdeles spännande, som frågan om författaren sammantaget förtjänar att bli godkänd eller inte. Om han eller hon är inne eller ute. Tumme upp eller tumme ner. Kriterierna är förstås godtyckliga. Något prat om objektiv kvalitetsbedömning förekommer inte. När det handlar om godkännande är det andra faktorer som spelar in, som en hos författaren förekommande tematik som kan vara särskilt kompatibel med andra redan godkända, en konstnärlig form eller metod som lämpar sig för akademisk avhandling, politiska referenser, en abstrakt, intuitiv affinitet, eller rent utomlitterära företeelser som vänskap, skuldförbindelser, sexuell attraktion och så vidare. Den absolut viktigaste faktorn är dock vem som uttalar omdömet.”

Själva förutsättningen att odla en sann integritet och frigöra sig från externa faktorer, till exempel grupptryck, som påverkar ens omdöme är, bland annat, att vara öppen för möjligheten att ens egen blick kan vara grumlig. 

Omdömet som ett isberg

Som jag ser på saken, och jag tror att Östergren kanske skulle hålla med, är att de faktorer som utgör den dolda kritiken också i viss utsträckning påverkar den skrivna, i form av recensionstexter och essäer. Som om det offentliga omdömet bara var toppen av ett isberg som i sin tur döljer en värld av sociala relationer och föreställningar om ett författarskaps värde. Den kritiker som påstår att hon – i kraft av sitt yrke och i skydd av sin titel – står ovan och oberoende dylika faktorer bedrar sig själv: bara i en tänkt värld existerar en sådan oberoende kritik. Själva förutsättningen att odla en sann integritet och frigöra sig från externa faktorer, till exempel grupptryck, som påverkar ens omdöme är, bland annat, att vara öppen för möjligheten att ens egen blick kan vara grumlig. Att gå i dialog med ett verk förutsätter att man ifrågasätter sin egen blick samtidigt som man undersöker verket. En tvärsäker kritiker är därför – oavsett hon hyllar eller sågar – oftast en sämre kritiker. Den bästa kritiken är grå, lågmäld, saklig intill förbannelse.

Tankarna ansluter till den senaste tidens kulturdebatt. Jag tänker på den debatt som uppstod efter att kritikern Arttu Seppänen i Helsingin Sanomat sågat Kiira Korpis diktbok. Min avsikt är inte att uttala mig om bokens litterära kvalitéer, utan nöjer mig med några reflektioner kring temat. Om man betraktar frågan som just en fråga om godkännande, slås man av följande: När den före detta isprinsessan tar sina första stapplande steg på den litterära scenen som debuterande poetissa är hon lägst i hierarkin och utgör därför ett tacksamt byte för kritikerna. Det kapital som är gångbart i sportens värld, eller som kändis, är värdelöst inom den fina kulturens fält. Inte så att den kapitalistiska logiken försvinner, valutan är bara en annan. Om författaren inte fått kulturfältets godkännande – då är utgången given. 

Vad beträffar själva recensionen, måste man ge visst beröm åt kritikern för att han – i motsats till förlaget (som givit ut boken som facklitteratur) – uppfattade boken som den diktbok den faktiskt utger sig för att vara. Men i sista hand är det varken genrebeteckningen på pärmen eller textens semiotiska struktur som avgör läsningen, det är upp till kritikern att välja. 

 

Vad ville kritikern säga?

Emellertid hade det varit lovvärt om kritikern i detta fall löpt linan ut och gjort en gedigen läsning av verket och inte bara påstått att han gjorde det. Det är skillnad på att säga att man tar ett verk på allvar och faktiskt visa det. 

I ena stunden säger han sig vilja läsa boken som en diktbok för att i nästa fastslå att det rör sig om ”så kallade” dikter: man kan ju inte bara placera ut ord på ett papper och kalla det för dikt. Men, det är precis det man kan.

Vi kan föreställa oss en poet som bläddrar i något vi kallar för ”kokbok”. Låt säga att hon hittar en beskrivning av hur man skalar en lök och överför detta till en ”diktbok”. Visst är detta poesi. Till och med suggestiv sådan. Allvarligt talat: Vad ville kritikern egentligen säga? Är det dikter eller inte? Om han verkligen velat ta boken på allvar hade han gjort en närläsning, dissekerat dess beståndsdelar bit för bit – utan några dräpande oneliners. Kritikerns omdöme kan mycket väl vara sant, men är godtyckligt så länge han inte leder det i bevis. Ytterst är det en fråga om kritikens trovärdighet. 

 

Kritiken får underbetyg

De som sjunger kritikens lov brukar ibland hävda att kritiken är viktig för att den visar vad en bok är för dem som inte läst den. Men efter att ha läst recensionen vet jag inte vad Korpis bok är för en bok – annat än att jag inte borde läsa den. Det är ett stort underbetyg till kritiken, inte till boken.

Men i slutändan är det förlaget som i sin lansering bäddat för hårdare läsningar, kritiker som mäter verket mot försäljningssiffror snarare än att i en ”nykritisk anda” analysera och värdera den litterära texten som objekt.

Författaren Johannes Ekholm publicerade nyligen själv en diktsamling bestående av konversationer på Tori.fi. I en intervju för Hufvudstadsbladet uppger Ekholm att diktsamlingen – som skapades inom ett par timmar – kunde betraktas som ett litet inlägg i diskussionen om vad poesi kan vara. Ekholm menar vidare att detta kunde ses som ett försvar av Korpis dikter, att man på kort varsel kan ge ut till exempel dikter man upplever som intressanta.

Ekholm – en uppburen och creddig författare – ska ha en eloge för detta. 

Att hans diktsamling, och inte Korpis, en dag kommer att bli material för framtidens litteraturvetare, handlar inte så mycket om litterära kvalitéer utan om de dolda faktorer som också påverkar bilden av ett författarskap.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.