Bortom förmögenhetspornografin

av Axel Vikström

Jag tillbringar en stor del av min arbetstid med att stirra på människor som är ekonomiskt oberoende. På sistone har jag undrat vad det gör med mig. Borta från skrivbordet handlar alla samtal om matpriser, hyreshöjningar och räntechocker. Vid skrivbordet handlar allt om överflöd. Ibland känns det som att det mest konkreta jag tar med mig från arbetet med min avhandling om mediebilden av svenska miljardärer är vilka lyxbilar som olika H&M-arvtagare eller Ullared-ägare kör.

Under min tid som doktorand har jag återkommande problematiserat konsekvenserna av att media – framför allt kvällstidningen Expressen – ägnar så mycket uppmärksamhet åt de superrikas konsumtionsvaror. Ibland har jag blivit motsagd. Senast av en forskarkollega på Twitter som undrade om inte synliggörandet av överflödet behövs för att den ekonomiska ojämlikheten ska bli konkret för ”gemene man”. Enligt detta perspektiv utgör de klassiska symbolerna för rikedom – privatjet, helikoptrar, palatsliknande villor – en lättillgänglig dramaturgisk krydda som tillåter läsaren att reflektera över rimligheten i att vissa äger så mycket samtidigt som andra inte har tillräckligt för att klara vardagen.

Jag köper motargumentet – till en viss gräns. Ska man vara pragmatisk kan man ju argumentera för att detta kanske är ett av få sätt att behandla ekonomisk ojämlikhet som ryms inom ramen för den medielogik som präglar kvällspressjournalistiken (då borträknat opinions- och kultursidorna). De ”förmögenhetspornografiska” inslagen är tabloidernas sätt att väcka en emotionell reaktion hos läsaren, må det sedan vara förtjusan eller förfäran. I vissa fall kan de säkerligen erbjuda läsaren en möjlighet att ifrågasätta huruvida en viss miljardär anses förtjäna sin förmögenhet – inte minst om miljardären i fråga anses ha tjänat sina pengar på allmänhetens bekostnad.

Samtidigt skvallrar kvällspressens rutinmässiga användning av förmögenhetspornografin om ett större problem i den samtida synen på vad det innebär att äga en förmögenhet, nämligen uppfattningen att en förmögenhet enbart finns ”på riktigt” när den kan omsättas i konsumtion. Detta är en åsikt som de superrika gärna själv torgför. ”Man är inte miljardär förrän man tar ut pengarna”, sade byggföretaget Peabs ägare Mats Paulson till Aktiespararna 2009. ”Min förmögenhet är teoretisk”, vidmakthöll medicinteknikföretagets Getinges ägare Carl Bennet häromåret. Och i SVT:s utfrågningsprogram 30 minuter hävdade Kunskapsskolans ägare Peje Emilsson nyligen att han enbart är rik ”på pappret” eftersom hans familj inte har någon ambition att sälja sin friskolekoncern.

Den här typen av uttalanden tolkar jag som en diskursiv strategi som syftar till att förskjuta fokus från den makt som följer med själva företagsägandet. En klassisk liberal uppdelning mellan det politiska och det ekonomiska där även de största kapitalägarna, för att parafrasera filosofen Jürgen Habermas, inte anses ”härska” eftersom privata näringsidkare enligt det borgerliga synsättet per definition inte kan göra detta. När förmögenhet i form av företagsägande enbart ses som något ”teoretiskt” blir även kritiken mot förmögenhetskoncentrationen mer abstrakt och svårmobiliserad. I värsta fall riskerar kritiken att begränsas till ett slappt moraliserande kring de miljardärer som ägnar sig åt personlig lyxkonsumtion, medan de som väljer att avstå från detta får ett moraliskt frikort.

Visst kan förmögenhetspornografin, så länge den förankras i en strukturell kritik, bidra till att synliggöra de mest perversa delarna av dagens klassamhälle. Men det vore spännande om medierna – såväl kvällspressen som andra typer av publikationer – oftare gav sig på att utforska nya, kreativa sätt att visualisera innebörden av att äga en förmögenhet. Behöver vi verkligen bildsätta reportagen med champagne-glas, lyxyachter eller vrålåk? Borde det inte gå att visualisera själva ägandet på ett mediesexigt sätt? Jag vill tro det. Förmögenhetskoncentrationen är trots allt möjlig att problematisera helt oavsett om de superrikas pengar ligger i deras företag eller i deras fickor.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.